22 januari 2011

Den här dagen åker vi till Nilin som är ett samhälle med närmare 7000 invånare precis vid gränsen till Israel. Varje vecka hålls det demonstrationer här, och när vi kommer hit möts vi upp av palestinska Ali som ger oss bakgrundsfakta innan vi beger oss iväg till själva demonstrationen. Sedan 2004 bedrivs en kampanj i Nilin mot Israels byggande av apartheidmuren vars riktning skulle skära rakt genom Nilinbornas värdefulla marker, vilket innebar att deras största inkomstkällor — olivolja och kaktusfrukter — skulle begränsas markant. Demonstrationer började hållas så gott som dagligen och man lyckades stoppa flera israeliska bulldozrars. Militären svarade med att bränna upp olivträd och använde sig även av tårgasattacker, och när det inte lyckades införde man utegångsförbud för samtliga Ninlinbor i tre dygn, samt sköt två palestinska aktivister. Båda sköts i ryggen. Militären började även arrestera folk som deltog i demonstrationerna mot muren och gjorde nattliga besök i palestiniers hem. På dagen för demonstrationen som vi deltar i är det exakt två år sedan en tioårig palestinsk pojke — Muhammed - blev skjuten.

Ali berättar att det var han som bar pojken till ambulansen men att han inte hann fram innan pojkens hjärna bokstavligt talat ramlade ut från det sönderskjutna huvudet. Den frustration och förtvivlan som uppstod genom sorgen över ett dödat barn, samt de vuxna män som skjutits ihjäl, gjorde att protesterna fortsatte, nu med en mer intensitet. Militären var dock inte sena med att svara med ny eldgivning, och ett kort tag efter dödsskjutningen av tioårige Muhammed sköts ytterligare en palestinier ihjäl: Yussuf.

Att protesterna fortsatte trots så många dödsoffer kanske låter helt absurt, men innan man tänker den tanken bör man påminna sig om att det för de allra flesta av de här människorna inte finns några alternativ. Detta är deras familjer, arbeten och hem. Deras kaktusar och olivträd. Detta är deras liv, och detta är allt de äger och har. Att flytta är inget alternativ, för vart ska de flytta? Hela Palestina är under ockupation och därmed ser situationen mer eller mindre likadan ut överallt. Det enda alternativet, säger Ali, är att fortsätta kämpa för det som är deras och det de har rätt till.

Nästa steg från militären var att placera ut krypskyttar i hela samhället vars syfte var att skjuta palestinierna i benen så att de inte längre skulle kunna ta sig ut och demonstrera. Två människor till blev ihjälskjutna, en i ryggen och en i huvudet. Man tog även in två män med psykisk funktionsnedsättning och pressade dessa på uppgifter om vilka som var ledare för demonstrationerna vilket resulterade i att många blev arresterade, däribland Alis pappa. Han blev satt i ett underjordiskt fängelse, i en minimal cell utan lampa, och med råttor och andra djur springandes på golvet samt misshandlades även grovt. Andra sköts ihjäl och 200 personer skadades.



I nuläget är det bara Ali och en person till som är drivande i kampanjen — ingen annan vågar vara kvar — även om många fortfarande deltar på demonstrationerna. Arbetslösheten, som nästan var obefintlig innan Israel började bygga apartheidmuren och låta sina militärer trakassera och mörda invånarna, ligger numera på 71 %. Både Ali och hans bror studerade på universitetet tidigare men då de arresterats precis i samband med sluttentorna har de varit tvungna att hoppa av. Anledningen till arresteringen ska ha varit stenkastning men enligt Ali har vare sig han eller hans bror kastat sten. Och om de hade gjort det — vad är några stenar mot maskingevär och bulldozers? Alis andra syskon (två systrar) har blivit skjutna men har överlevt båda två. Idag är familjen fattig och Ali ägnar sig i nuläget åt att bygga upp ett mediacenter i syfte att försökte få ut berättelsen om Nilin till resten av världen.


När Ali berättat färdigt är vi helt omtumlade och mår illa. Hela det rum vi befinner oss i är tapetserat med bilder på skadade, döende och döda palestinier — samtliga sönderslagna och ihjälskjutna av israeliska soldater. Det är så mycket som är så vidrigt här och jag vet knappt hur jag ska kunna bära allt. Hjärtat krampar ihop mest hela tiden och tårar bränner bakom ögonlocken. Jag är glad att jag har V. här att hålla i handen när allt bara svämmar över inuti.


Efter att Ali berättat färdigt beger vi oss till en olivlund för att samla ihop oss inför demonstrationen. Vi är ungefär tio internationella och kanske 40 palestinier. Nästan alla bär palestinaflaggor när vi tillsammans går bort mot muren. Palestinierna skriker slagord på arabiska och vi försöker hänga med så gott vi kan. Väl framme vid muren — denna betongorm som slingrar sig härs och tvärs genom Palestina, i syfte att isolera palestinier i bästa apartheid-anda — ser vi soldaterna i ett vakttorn på andra sidan. Några palestinska ungdomar kastar sten över muren men är inte i närheten av att träffa soldaterna. Ali ber oss hålla oss i bakgrunden för säkerhets skull och efter en liten stund går vi längre bort längs med muren. Jag vet inte varför men plötsligt börjar skott höras och vi förstår att soldaterna skjuter tårgas. Stora vita moln bildas runt omkring oss, och i samma stund en ung palestinier tar min hand för att springa mot vindens riktning - för att komma undan tårgasen - ser jag att V. är på väg åt helt fel håll, så jag släpper taget och springer för att hämta tillbaka henne så att vi kan springa åt rätt håll, tillsammans med palestinierna och våra ISM-vänner. Tårgasen bränner som eld i hela ansiktet. Jag har min scarf på mig hela tiden men det hjälper inte. Tårarna rinner och det svider och bränner i munnen, näsan och lungorna. Jag har svårt att andas. V. har fått i sig ännu mer tårgas och ser knappt någonting. Marken är stenig och karg så det är svårt att springa. Men vi springer som om vi aldrig gjort annat, med svett och tårar rinnandes, med palestinaflaggor hårt i händerna och med palestinier runt omkring oss som tar oss bort från soldater och tårgas.


En bil kommer plötsligt körande, vi hoppar in och blir körda till en liten kulle där vi har utsikt över hela olivlunden. Tårgasmoln syns lite här och var, samt ett svart rökmoln, kanske från ett uppbränt olivträd. Vi ser soldaterna på håll, men de håller sig på avstånd, förmodligen nöjda över dagens insats. Vi köper vatten i en liten affär av en palestinsk pojke — många barn jobbar här — och pustar ut innan vi går tillbaka till lokalen där vi väntar på att en minibuss ska komma och hämta oss för att ta oss tillbaka till Hebron där vi bor. Vi sitter och väntar, omgivna av samma bilder vi tittade på tidigare. Skadade människor, döda människor. Ingen säger något, men jag är själv så upptagen av mina egna tankar att jag knappt märker av tystnaden.

Kattungar tassar omkring utanför, blinda och tuffsiga. Jag tänker att ingen mår bra i det här landet, vare sig människor eller djur. Ockupationen är ständigt närvarande. Hela tiden högst påtaglig för de som lever här.

Luften är tung att andas. Vi blir bjudna på vindruvor, ljusgröna söta. Och vatten som smakar godare än vad jag trodde att vatten kunde smaka. Svetten från språngmarschen förut har torkat och jag känner att jag har saltränder i ansiktet som jag torkar bort genom att först doppa ett hörn av min scarf i vattnet. Minibussen kommer, vi säger hejdå till Ali och de andra, och åker hem. Bussen kränger som vanligt i de branta backarna.Vi pratar om demonstrationen, och fnissar litegrann i bussen, åt bilden av oss själva, springandes i ett hav av tårgas med palestinaflaggorna höjda över våra huvuden. Det revolutionsromantiska i den bilden. Och jag tänker att vi kan kosta på oss att vara just revolutionsromantiska. Vi kommer förmodligen inte att dö i den här kampen. Kanske träffas av en tårgaspatron, men sannolikheten är ändå relativt liten, även om den finns. Vi kommer hit när vi kan och vill, och vi kan åka hem precis när vi kan och vill. Det här är inte vår vardag. Det här är inte vår kamp. Det här är inte vårt liv. Det här är inte heller vår rädsla och ändlösa dagar och nätter fulla av oro. Vi kan visa solidaritet. Men vi kan åka hem när vi vill om det inte passar längre, enbart i egenskap av att vara svenska medborgare. Jag tänker att det är ett privilegium jag har, att kunna åka hit. Att ha haft turen att födas på rätt plats i den här världen, med rätt namn, som gör att jag på sätt och vis har hela världen i min hand och inte behöver tänka på gränser som inte kan korsas. Jag skäms så över att vara människa. Över att vissa sätter likhetstecken mellan makt och rätt och har bestämt att det finns ett Vi och att det finns ett De Andra, och att dessa Andra inte är vatten värda.

På kvällen sen, hemma i Hebron, gråter jag en lång stund på toaletten. Hjärtat krampar återigen, som så ofta här, och det gör ont inuti hela mig. Jag håller hårt om V. när vi går och lägger oss. Andas in hennes lukt. Hennes hand i min. Känslan av trygghet som gör att jag somnar, trots alla tankar som bultar i huvudet. Men drömmarna den natten är oroligare än vanligt.

M. SOLANAS