Entries from June 2008 ↓

Recensionens tidigare avsnitt:

• Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”?
  
• Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium

Med kapitlet “Fri kultur” vill Johan Söderberg ge exempel på kulturella uttryck som har lämnat upphovsrätten bakom sig, som organiserar sig på ett nytt sätt.

Listan på skapande aktiviteter som bedrivs utanför upphovsrättens hägn kan göras lång: gatufester, gatukonst, graffiti, experimentell musik, fanproducerade texter och videor, och så vidare.

Att formulera en övergripande karakteristik för sådana verksamheter är en stor uppgift. Resultatet kan inte annat än utgå från författarens egna utgångspunkter. I fallet Johan Söderberg hans engagemang i lajvrollspel. Kapitlet inleds med ett nedslag från svenska lajvares storskaliga allkonstverk Futuredrome, genomfört i Kinnekulle sommaren 2002, med stöd av bland annat Riksteatern.
Tillställningens dokumentation i en (visserligen “inte särskilt bra”) film anförs som “en trevare mot en framtida modell för filmskapande”, och så vidare. Runt nittonhundratalets långt drivna professionalisering av konsterna sätts en stor parentes. “Leken är sin egen belöning”, inom såväl deltagarkultur som hacking, lyder Johan Söderbergs tes.

Ordet “lek” känns aningen mjäkigt. Det utesluter risken. När något är bara en lek så kan inget stå på spel. Tyvärr saknar svenskan ett bra ord som omfattar både “lek” och olika former av “spel” (från skådespel till tärningsspel). Tyskans “Spiel” är ett sådant ord, och det som används av Johan Huizinga i boken Homo Ludens (1938). Johan Söderberg refererar flitigt dit och använder oftast en bred definition av lek, vilket får vissa konsekvenser som vi ska återkomma till i slutet av detta inlägg.

Senaste åren har skådat flera försök att lansera samlingsbegrepp för sådan kultur som inte ryms inom gängse estetik: spontankultur, transduktion, deltagarkultur. De överlappar varandra men är inte synonyma. Begreppet “deltagarkultur” har teoretiserats inte minst av Interacting Arts, som väl får räknas till samma politiserade lajvfraktion som Johan Söderberg. En annan vältalig förespråkare är Torgny Sandgren på Ungdomsstyrelsen. Deltagarkultur definieras i dessa sammanhang som att samtliga inblandade tar del i skapandet. Ibland är det dock oklart om det betecknar en tendens eller ett tillstånd.

Problemet med begreppet “deltagarkultur” är att det antyder att alla alltid får delta. Inga gränser existerar mellan inre och yttre, eller mellan aktör och åskådare. Inte ens tillfälliga uppdelningar. En sådan kultursyn är i förlängningen nihilistisk. Deltagandet blir en jämntjock grå gröt, i förlängningen en plikt.
Alternativet är att höja blicken. “Deltagarkultur” blir då inte en etikett som kan sättas på vissa tillställningar men inte på andra, utan något som karakteriserar spelet mellan olika tillställningar över tid. Vi går alla in i tillfälliga roller som artister, curatorer och som passiva åskådare. Vi gör det när vi bygger en playlist till förfesten. Vi gör det när vi lägger upp fotoalbum på våra communities. Vi gör det när vi bloggar, när vi länkar, när vi läser.
Betraktar man en enskild blogg så råder det inget tvivel om att där finns en tydlig uppdelning mellan producent och konsument. Höjer man blicken till att beskåda kluster av sammanlänkade bloggar blir uppdelningen mycket mer flytande. I princip gäller samma sak även för scenkonst. Gårdagens inlägg reflekterade över hur många människor väljer att främst gå på små konserter med artister som de personligen känner. Små scener växer fram av löst sammansatta musikprojekt, vars medlemmar besöker varandras konserter, ena dagen som åhörare och andra dagen på scen. Sådana scener borde förtjäna beteckningen deltagarkultur. Dock verkar Johan Söderberg inte riktigt vilja räkna konserter eller teaterpjäser dit, eftersom de bibehåller den förhatliga “gränsen mellan aktör och åskådare”, hur temporär den än är. Framställningen lutar ibland åt en lite puritansk definition.

Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer är däremot författarens död en realitet.

Johan Söderberg vill slå fast en positiv definition av begreppet deltagarkultur, och menar att en sådan “måste ta fasta på det kollektiva berättandet”. En formulering som jag spontant finner anstötande omusikalisk, blind för ickenarrativa verksamheter som musik och dans. Författarens vurm för hur “folk berättar sina egna berättelser” härleds till Augusto Boals teaterpedagogiska mobilisering av den brasilianska slummens invånare, vilken bildat skola under paroller som “forumteater” och “de förtrycktas teater“. Likt i lajvrollspelen så finns det inga passiva åskådare.
Skillnaden mellan deltagarkultur och Nicolas Bourriauds begrepp relationell estetik utreds:

Bourriauds framställning skulle ha kunnat stämma överens med deltagarkultur med undantag för den detalj som gör relationell estetik till konst: närvaron av en konstnär. Hur långt konstnären än går med att lägga ut konstnärskapet på entreprenad är hon aldrig beredd att ta det avgörande steget, att upphäva sig själv som konstnär. Talet om att involvera betraktaren i skapandeprocessen är därför mest en chimär. Att performativ och relationell konst inte lämnar efter sig ett objekt hindrar inte en försäljning från att äga rum i en upplevelse- och varumärkesdriven marknadsekonomi. Med andra ord upphör inte monologformen med att konstnären lämnar över de flesta av sina funktioner som konstnär till publiken. /…/
Av samma skäl bör man förhålla sig skeptisk till teaterteori som framhåller samspelet mellan skådespelare och publik i vanlig teater. /…/ Om en teori överdriver delaktigheten i sådana tillställningar blir resonemanget till ett fikonlöv som döljer monologen mellan sändare och mottagare.

Frågan är varför vi måste utgå från att monolog skulle vara förkastligt i sig. Om man bryter ner en dialog i sina beståndsdelar visar den sig bestå av korta monologer. Omvänt så kan en monologisk scenkonst, förutsatt att den inte begränsar sig till de ramar som sätts av en enda kväll, ta aktiv del i ett sammanhang med plats för kommunikation i andra riktningar.
Denna perspektivism innebär, menar jag, att deltagarkultur inte kan förstås som en etikett, utan som en tendens. Postdramatisk teater tar sig an själva teatersituationen, inklusive dess givna uppdelning mellan aktör och publik, spelar med den i stället för att försöka avskaffa den. Sådant avfärdas av Johan Söderberg. Missar han då inte scenkonstens möjlighet att befrukta vardagen, skapa situationer som får följder även efter att salongen tömts på folk? Att sådana tankar må återknyta till den av upphovsrättskritiker alltid så utskällda romantiken är inget skäl att avfärda dem.

Förtingligande är en sak, förvaruligande är en annan. I det ena fallet handlar det om hur en flyktig performance fixeras i något som är varaktigt möjligt att kopiera. I det andra fallet handlar det om hur kulturyttringar görs till varor, alltså får en prislapp på en marknad. Författarens marxistiska perspektiv får honom att betona den senare frågan. Därför har han föga att säga om tendensen på musikområdet till att konserter omsätter mer pengar. Så länge det i konsertlokalen finns en uppdelning mellan vissa som betalar och andra som får betalt, så kan det inte vara deltagarkultur, tycks han mena.
I praktiken gör Johan Söderberg ofta uppdelningen mellan sådan kultur som skapas inom ramarna för företag och sådan som inte gör det. Uppdelningen är problematisk. Dels finns inget utrymme för “sociala företag” eller vad man nu vill kalla kulturområdets myller av företag som inte alls eller bara delvis har vinst som syfte. Omvänt så är Hultsfredsfestivalen ett gigantiskt sponsorjippo trots att den arrangeras av en ideell förening. Vinstintressen är alltid inkopplade, oavsett om det gäller bryggeriet vars öl säljs på en rejvfest eller tygbutiken som villigt tar emot horder av lajvare som syr sina egna kläder.
Problemet med Johan Söderbergs definitioner av deltagarkultur är att de ofta, om än inte alltid, tenderar att bli svartvita. Deltagarkultur ska helst ren, oförstörd av kapitalismen och utan varje inslag av passiv konsumtion – även om det inte förnekas att formerna blandas i praktiken. Potentialen för monologiska kulturformer att medverka i bredare kontexter som präglas av deltagande är något av analysens blinda fläck.
Resonemanget kring uppriktighet som deltagarkulturernas främsta styrka, är däremot värd att citera:

Dock har uppriktighet blivit den mest eftertraktade egenskapen i upplevelseekonomin. Uppriktighet var inte lika högt skattat i den gamla ekonomin som dominerades av tillverkningsindustrin. På en marknad i bruksting är arbetarens motivation av underordnad betydelse. Hennes tekniska skicklighet står i första rummet. /…/ Tjänster förmedlas i personlig kontakt mellan köpare och säljare och drivkraften hos de inblandade är oskiljaktig från kvalitén på produkten. Det är här som amatörens övertag över proffset i egenskap av att vara lekman kommer till sin fulla rätt. /…/
Det är talande att den pornografiska industrin sällan utannonserar sina anställdas yrkesmässighet. Tvärtom gör denna gren av kulturindustrin gärna sken av att deras filmer och webbsidor drivs av fans. Upplevelsen blir mer äkta om de fotograferade objekten kan antas ha ställt upp utan ekonomiska incitament. Pornografi är ett extremfall men speglar ett mer allmänt villkor för kulturindustrin som helhet. Uppriktighet är en bristvara i konsumtionssamhället. I enlighet med lagen om utbud och efterfrågan har det därför blivit till den dyrbaraste produkten av dem alla.

Uppriktighet. Ett ord som förtjänar ett flitigare användande.

Frågan som kapitlet lämnar hängande i luften gäller den gränsdragning mellan lekfull kultur och allvarstyngd politik som i slutändan ändå förutsätts. Å ena sidan menar Johan Söderberg att deltagarkulturers eventuella politiska betydelse inte ligger i budskapet “utan måste sökas i formen”. Å andra sidan menar han, i en kommentar här på Copyriot, att kritiken mot upphovsrätten “bör inordnas under en kritik av hur de ekonomiska resurserna fördelas i samhället”.
Annorlunda uttryckt: Att framtidslajva i Kinnekulle utan att samtidigt ta avstånd från kapitalismen, det är OK. Att praktiskt ifrågasätta rådande upphovsrätt utan att samtidigt ta avstånd från kapitalismen, det är däremot inte OK. Domaren som avgör vad som är lek och vad som är allvar är förstås Johan Söderberg själv. Exempelvis bestämmer han sig för att betrakta Piratbyrån som en politisk “enfrågerörelse”, som han i egenskap av den store kritikern kan genomskåda. Själva har vi däremot oftare förstått vår egen verksamhet som i första hand någonting lekfullt.
Piratbyråns stora projekt denna sommar ryms utan tvekan inom definitionen av deltagarkultur. Alltså borde det räknas som lek snarare än politik, och slippa kravet på att leka högervänsterleken. Eller?

Recensionens tidigare avsnitt: Allt mitt är ditt, del 1: Vilka “nätpirater”? Allt mitt är ditt, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium Med kapitlet "Fri kultur" vill Johan Söderberg ge exempel på kulturella uttryck som har lämnat upphovsrätten bakom sig, som organiserar sig på ett nytt sätt. Listan på skapande aktiviteter som bedrivs utanför upphovsrättens hägn kan göras lång: gatufester, gatukonst, graffiti, experimentell musik, fanproducerade texter och videor, och så vidare. Att formulera en övergripande karakteristik för sådana verksamheter är en stor uppgift. Resultatet kan inte annat än utgå från författarens egna utgångspunkter. I fallet Johan Söderberg hans engagemang i lajvrollspel. Kapitlet inleds med ett nedslag från svenska lajvares storskaliga allkonstverk Futuredrome, genomfört i Kinnekulle sommaren 2002, med stöd av bland annat Riksteatern. Tillställningens dokumentation i en (visserligen "inte särskilt bra") film anförs

Första delen av Copyriots recension av boken Allt mitt är ditt innehöll en hel del kritiska synpunkter, som författaren Johan Söderberg nu har besvarat i kommentarsfältet. Lovar att ta upp tråden, men det får vänta lite. Först kommer här recensionens andra del, vilken som utlovat kommer att bli lite mer positiv.
Bokens två mittenkapitel är de starkaste, eftersom Johan Söderberg där utgår mer från egna erfarenheter. Det ena handlar om en brett definierad hackingkultur och den fria mjukvarans politiska innebörd. Det andra ger exempel på hur fenomen som inom begreppet deltagarkultur kan frodas utanför upphovsrätten. Vi läser de bägge kapitlen i tur och ordning.

Kapitlet “Fri teknologi” är en livlig historisering av hackingfenomenet, från kalla krigets första dagar till vår samtid. Johan Söderbergs ambition att lyfta fram ideologiska skiljelinjer tar sig här uttryck inte i svepande etiketteringar av folks åsikter, vilket ofta blir fallet i bokens föregående kapitel om de så kallade “nätpiraterna”. I stället beskriver han hur taylorismen, företags monopolisering av kunskap som syftar till att bättre kontrollera fabriksgolvet, sprider sig till människor vardagsrum, fyllda av hemelektronikens “svarta lådor” som alltid utesluter vissa möjliga bruk.

Att undanhålla kunskap om ett företagsägt system för anställda i samma företag är en sak. Arbetsplatsen är ett avgränsat område som står under företagets ekonomiska kontroll. Att göra samma sak gentemot användare ute i samhället är något annat. Dessa människor har inte gått med på villkoren i ett anställningsavtal. /…/
För att kontrollera användarnas kunnande måste datorindustrin upprätta samma inflytande över vardagsrummet som tidigare utövades över fabriken.

Kapitlet inkludera en pragmatisk diskussion om hacking och feminism, och om varför den politiska betydelsen av hacking inte bara är en i-landsfråga. Därtill reds det ut varför fri mjukvara är en progressiv kraft, även när den används av militärindustriella komplex:

Efterhand som militären, statsmakterna och företagen använder sig av fri mjukvara bygger de fast sig i en infrastruktur som de saknar kontroll över. Ju mer samhällets institutioner tar för sig av de tekniska lösningar som hackers bjuder ut desto kostsammare blir det att i ett senare skede förbjuda hacking.

Å andra sidan kritiserar Johan Söderberg vissa sociala strukturer i hackerrörelsen. Han skriver att “nästan samtliga hackers är rekryterade från samma sociala skikt” (vilket knappast stämmer på de hackers som jag känner) samt att de “delar en snarlik världsbild”, en “filosofi där datoranvändaren är suverän”. De ståndpunkter som alla slags hackers brukar dela gäller rätten till anonymitet och fri information. Johan Söderberg formulerar en klok och pragmatisk kritik av vad han uppfattar som en total individualism. Ur ett posthumanistiskt perspektiv kan det dock ifrågasättas om hacking verkligen handlar om “all makt till individen”.
Hackerrörelsen borde bli mer demokratisk och mindre meritokratisk, enligt Johan Söderberg. Fler människor måste inkluderas i den aktiva produktionen av fri mjukvara för att dess politiska löften ska kunna uppfyllas:

Om folk inte förstår programspråket måste de likafullt lägga sin tillit hos en utvecklare, antingen det är ett datorföretag eller ett kollektiv av hackers. Det absoluta flertalet av datoranvändarna kommer alltid att tillhöra den grupp som delegerar ansvaret för utvecklingen av det elektroniska nätverket till någon annan.

Kan sådan delegering undvikas? Ja, tycks Johan Söderberg svara. Är då idealet att varje medborgare kan koda assembler? Eller räcker det med folk lär sig högnivåspråk, medan de mer kiselnära kodnivåerna fortsätter att delegeras till en hackerelit? Tyvärr uteblir en sådan problematisering, vilken exempelvis skulle kunna utgå från vad Friedrich Kittler skriver i essän “Det finns ingen mjukvara“:

Slutligen fungerar högnivåspråk, ju högre och vardagsspråkligare deras babelstorn växer sig, på precis samma sätt som de så kallade envägsfunktionerna inom den senaste matematiska kryptografin. /…/ Med hjälp av envägsfunktioner skyddas med andra ord algoritmer från sina egna resultat.
För mjukvaran kommer denna kryptografiska egenskap som på beställning. den erbjuder ett bekvämt sätt att kringgå det faktum att immateriell egendom har blivit omöjligt efter Turings bevis och att den allra minst är tillämpbar på algoritmer. Just det förhållande att mjukvaran inte existerar som någonting oberoende av maskinen, gör att den i egenskap av kommersiellt eller amerikanskt medium insisterar desto mer på sin status som egendom.

Kittlers citerade resonemang borde vara helt förenligt Söderbergs, fast skulle tvinga förhoppningarna om demokratiserad hacking att bli lite mer modesta, utan att för den skull överges helt. Ett kretskorts arkitektur kan förstås ungefär som en byråkratisk makt, enligt Kittler. Den styr oss obarmhärtigen och ofrånkomligen. Allt vi kan sträva efter är en högre grad av konkurrens mellan olika standarder. Vilket kan vara radikalt nog, inser man när man läser Johan Söderbergs avsnittet om FabLab – flexibla universalfabriker i mindre skala, i framtiden kanske självreplikerande! Politisk slutsats:

personligt bruk kombinerat med oändlig reproducerbarhet kan skapa ringar på vattnet som får samma omfång som industriell massproduktion. /…/
Drömmen om en fabrik för köksbordet är detsamma som ekonomisk direktdemokrati.
Men alla parter i samhället skulle inte gynnas av en sådan utveckling. Vitvaruhandlare, möbelfabrikanter och elektroniktillverkare, tillsammans med facken i dessa industrier, skulle reagera på samma sätt som musik- och filmindustrin gör nu.

Frågan om miljö, energi och råvaror avklaras på tre meningar med en förhoppning om kontinuerligt förfinad teknik. Just den humanistiska dröm om hur tekniken transcenderar energin, som Allan Stoekl dödförklarar i boken Bataille’s Peak, nyligen introducerad här.
Fossilsamhällets pågående kollaps är fullständigt frånvarande från Johan Söderbergs futurologi. Sådana svagheter till trots förtjänar dessa politiska utopier att väcka debatt, gärna ge upphov till både motutopier och dystopier.

Johan Söderberg kallar i boken sin ideologi för “vänster”, utan -ismer. Visionen är knappast socialistisk. Inget kollektivt övertagande av produktionsmedlen i sikte. Däremot korresponderar den mot vissa definitioner av kommunism. Staten tycks tyna bort, utan att något socialistiskt stadium ens passerats. Decentraliserad teknologi erbjuder en genväg till kapitalismens upphävande. Fri mjukvara var först, sen kommer fri hårdvara, fria spektrum och fri kultur. Låter det bekant?
Kapitlet om hacking inleds med ett minireportage från Chaos Communication Congress år 2005. Jag var där, föreläste tillsammans med Palle Torsson. Att det var snöigt i Berlin stämmer, liksom att övervakningsfrågor var framträdande på kongressen. Men sedan far Johan Söderberg med osanning, när han tar med läsaren in i stora salen där Eben Moglen håller brandtal. Det gjorde han inte alls. Eben Moglen var inte på 22C3 i december 2005. Däremot var han på WOS3 i juni 2004. Samma konferenshall vid Alexanderplatz, men fylld av ett annat klientel, och utan minsta snöflinga i sikte. Jodå, Copyriot var på plats även den gången.
Vet inte om detta är en ren blunder eller om Johan Söderberg anser att det ligger inom de journalistiska friheternas ramar att förflytta ett brandtal 18 månader fram i tiden. Om sådana fel rättas till i en andra upplaga, överlag bättre korrläst, ökar chanserna att hackingkapitlet i Allt mitt är ditt blir obligatorisk kurslitteratur vid samhällsvetenskapliga fakulteter. Det vore utmärkt.

Kapitlet bygger på en hel bok som Johan Söderberg utgivit på prestigefyllda Routledge: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement.

Recensionens tredje del tar upp kapitlet om deltagarkultur.

Första delen av Copyriots recension av boken Allt mitt är ditt innehöll en hel del kritiska synpunkter, som författaren Johan Söderberg nu har besvarat i kommentarsfältet. Lovar att ta upp tråden, men det får vänta lite. Först kommer här recensionens andra del, vilken som utlovat kommer att bli lite mer positiv. Bokens två mittenkapitel är de starkaste, eftersom Johan Söderberg där utgår mer från egna erfarenheter. Det ena handlar om en brett definierad hackingkultur och den fria mjukvarans politiska innebörd. Det andra ger exempel på hur fenomen som inom begreppet deltagarkultur kan frodas utanför upphovsrätten. Vi läser de bägge kapitlen i tur och ordning. Kapitlet "Fri teknologi" är en livlig historisering av hackingfenomenet, från kalla krigets första dagar till vår samtid. Johan Söderbergs ambition att lyfta fram ideologiska skiljelinjer tar sig här uttryck inte i svepande etiketteringar av folks åsikter, vilket ofta blir fallet i bokens föregående kapitel om de så ka

Spelning på Landet. Utanför noterar jag tre gånger i rad hur bekanta ställer frågan “vem är det som spelar, nån man känner?” – underförstått, att anledningen till att se lokala band är att man känner bandmedlemmarna. Detta intima förhållningssätt till musik frodades länge i klart avgränsade subkulturer (t.ex. punk eller EAM) med egna lokaler och kärntrupper. På senare år verkar denna intimitet ha spridit sig till allt bredare kretsar, mindre beroende av etiketter eller stamhak.

Människor omkring mig går på spelningar för att de känner någon som spelar, eller känner någon som känner någon. Däremot inte för att upptäcka ny musik, vilket jag minns som en av livescenernas viktigaste funktioner under nittiotalet. Upptäcka musik är ju ändå så lätt idag. Framför allt finns det många fler musiker idag än för 30 år sedan, och följaktligen många fler människor som är bekanta med musiker. Enklaste sättet att sålla i överflöd är att ty sig till de sina.
Hur ser det ut om trettio år? Kommer konsertlivet att bli en enda stor fritidsgård där man går till de småställen där ens vänner råkar stå på scen, och väljer bort resten? Varför inte?

Åter till Landet. Först sjunger Piu melankoliska sånger om att jorden tippar, i bedårande arrangemang. Sedan övertas scenen av Mattias som sjunger sånger om att det finns liv på jorden, med Erkan på funkekvilibristisk tvärflöjt. Mattias är även känd som basist i Dungen och har med soloprojektet Life on Earth gett ut ett album.
På Landets uteservering berättar Mattias att nästa skiva är i stort sett klar och jag påminns om min egen medverkan som gästmusiker. Spelade in några korta improviserade slingor i höstas, tillsammans med min vän tangokungen Viktor Littmarck. Den som till äventyrs vill lyssna samspelet av smäktande fleischerflöjt och littmarckfiol (ärligt talat mest ett intro till låten “Listen”) kan besöka Life on Earths Myspace-sida.

Om en månad spelar Life on Earth på en festival i Gagnef, berättar Mattias vidare. Själv hade jag redan planer på att åka dit som alldeles vanlig publik, med öppna öron, utan avsikt att se några särskilda band – ett ganska gammalmodigt beteende, om nu min teori är riktig. Försöket att för en gångs skull bara vara publik har dock redan fallerat. Nu visar det sig att jag ska att göra ett inhopp på scen, som gästblockflöjtist. Slipper betala inträde, får lapa en liten glimt strålkastarljus och försäkrar mig om att fingerfärdigheten inte rostar bort helt. Ännu ett steg på vägen mot fritidsgården?

Spelning på Landet. Utanför noterar jag tre gånger i rad hur bekanta ställer frågan "vem är det som spelar, nån man känner?" – underförstått, att anledningen till att se lokala band är att man känner bandmedlemmarna. Detta intima förhållningssätt till musik frodades länge i klart avgränsade subkulturer (t.ex. punk eller EAM) med egna lokaler och kärntrupper. På senare år verkar denna intimitet ha spridit sig till allt bredare kretsar, mindre beroende av etiketter eller stamhak. Människor omkring mig går på spelningar för att de känner någon som spelar, eller känner någon som känner någon. Däremot inte för att upptäcka ny musik, vilket jag minns som en av livescenernas viktigaste funktioner under nittiotalet. Upptäcka musik är ju ändå så lätt idag. Framför allt finns det många fler musiker idag än för 30 år sedan, och följaktligen många fler människor som är bekanta med musiker. Enklaste sättet att sålla i överflöd är att ty sig till de sina. Hur ser d

S23M, bussen som ska frakta Piratbyrån med vänner till Manifesta, kommer under resans väg även att vara rum för en allehanda aktivitet – företrädesvis ganska analog – kring bild, text, film och ljud. En av passagerarna är Olle Svensson, även känd som trombonist i Eskalator, som scenkonstnär i Livekonstkollektivet MELO och för sitt low-fi-elektroniska musikprojekt Ollibolli. Han tänkte använda bussturen till att bygga om kasserad hemelektronik till nya ljudalstrande och ljudmodifierande assemblage, för att användas i vår performance på Manifesta.
Som råmaterial behöver han dina prylar, de som ändå bara står och skräpar. Det spelar mindre roll om de är defekta. Här en lista på vad Olle är intresserad av:

• Kassettbandspelare.
  
• Diktafoner för vanliga kassettband.
  
• Skivspelare.
  
• Högtalare med inbyggd förstärkning, t.ex. datahögtalare.
  
• Slutsteg, hörlursförstärkare, preamps, allt som förstärker signaler.
  
• Bilstereo.
  
• Effekter – helst till gitarrer eller bas. Delay, flanger, distar, chorus mm. Analogt eller digitalt, allt är roligt.
  
• Gamla mixerbord.
  
• Mikrofoner av alla kvaliteter.
  
• Högtalarelement/högtalare.

Känner du att du kan bidra med något av detta så har du chansen att ta del i årets kanske märkligaste och mäktigaste konstprojekt. Hör av dig i denna bloggs kommentarsfält eller via mail till info@piratbyran.org. Bäst passar det om vi kan plocka upp prylarna i Stockholm där bussen startar kring 10 juli, i Malmö som passeras dagen efter, eller i Berlin där vi förresten bjuder in till ett öppet event.

S23M, bussen som ska frakta Piratbyrån med vänner till Manifesta, kommer under resans väg även att vara rum för en allehanda aktivitet – företrädesvis ganska analog – kring bild, text, film och ljud. En av passagerarna är Olle Svensson, även känd som trombonist i Eskalator, som scenkonstnär i Livekonstkollektivet MELO och för sitt low-fi-elektroniska musikprojekt Ollibolli. Han tänkte använda bussturen till att bygga om kasserad hemelektronik till nya ljudalstrande och ljudmodifierande assemblage, för att användas i vår performance på Manifesta. Som råmaterial behöver han dina prylar, de som ändå bara står och skräpar. Det spelar mindre roll om de är defekta. Här en lista på vad Olle är intresserad av: Kassettbandspelare. Diktafoner för vanliga kassettband. Skivspelare. Högtalare med inbyggd förstärkning, t.ex. datahögtalare. Slutsteg, hörlursförstärkare, preamps, allt som förstärker signaler. Bilstereo. Effekter – helst till gitarrer eller bas. Delay, fla

En rad demonstrationer mot FRA organiseras av diverse spontankluster på FRApedia, Facebook och Flashback. Imponerande! Oscar Swartz pratade om den pågående utvecklingen på Reboot i Köpenhamn under torsdagen.
Bland planeras denna lördag demonstrationer i landets tre största städer. Massiv mobilisering på Facebook. Medan arrangörerna i Malmö och Göteborg har fått med sig flertalet politiska ungdomsförbund, uppmärksammar Isobel att det sprids oroliga rykten kring demonstrationen i Stockholm:

Jag läser på Svart Måndags sida att de drar sig ur demonstrationen på lördag eftersom de fått signaler om att det kommer bli våldsamheter och skadegörelse. Jag blir så otroligt ledsen. Här finns en potentiellt gigantisk gräsrotsrörelse, tvärs över alla partigränser, och genast ska den tas över av människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner. Gå med i en firma eller nåt, vetja.

“Signaler” om att en tillställning “kommer att bli våldsam” bör man vanligtvis förhålla sig synnerligen skeptisk till. Sådana signalspaningar härrör ofta från rena bruset från tangentbordskrigare – fast när sådana rykten väl börjar spridas kan de å andra sidan bli självuppfyllande, genom att vissa element avstår från tillställningen och andra tillkommer. Ett dilemma som antagligen uppstår bland alla spontant sammankomna proteströrelser världen över. Rörelsen mot FRA-lagen är ovanligt svåröverskådlig eftersom den består av en rad oberoende nätorganiserade grupper. Dock har Facebook-baserade Svart Måndag framträtt med ambitioner att bli en paraplyorganisation.
Så här skriver två av nätverkets ledare angående planerna på demonstration i Stockholm på lördag:

Petter Axén (Sweden) wrote
at 2:53pm
Vi har starka misstankar om att det kommer bli våldsamt. Vi har våra aningar. Därför väljer Nätverket Svart Måndag att dra sig ur och uppmana alla våra medlemmar att inte vara där om det blir bråkigt.

Amanda Brihed (Sweden) wrote
at 1:26pm
Svart Måndag har ingen koppling till demonstrationen på lördag. Den är inte anordnad av oss.

Det har kommit till vår kännedom att det i diskussionerna kring arrangemanget pratats intensivt om kravaller och skadegörelse. Jag uppmanar därför våra medlemmar att inte på något vis beblanda sig med den verksamheten.

Jag har heller, förstås, inga planer på att för Svart Måndags räkning söka tillstånd för den demonstrationen. Inte på någon ort. Vi har tydligt markerat gentemot arrangörerna och vi uppmanar nu våra medlemmar att inte acceptera någon form av våld. Då är det bättre att vi inte går dit. Går ni dit, vänd på klacken och gå därifrån direkt vid tecken till bråk!

Amanda Brihed (Sweden) wrote
at 10:44am
Jag känner såhär… Jag kommer att närvara på lördag, har jag tänkt mig. Många av våra medlemmar kommer att närvara. Många som jag samtalat med den senaste tiden kommer att vara där.

Jag vill uppmana er alla att om ni ser att det börjar spåra ur på något vis, oavsett vart i landet ni demonstrerar… Dra er ur. Gå därifrån. Se till att inte dra ner Svart Måndag och det goda namn vi har idag.

Vi har ett stort folkligt stöd, vi har stöd i media och vi har stöd av i stort sett samtliga politiker idag som står för samma åsikter om övervakningslagarna som vi gör. Börjar vi hänge oss till våldsamheter och accepterar vi att det förekommer på något sätt i samband som vi stödjer, så är vårt arbete förlorat.

Vad misstankarna hänvisar till avslöjas dock aldrig. Och visst är det ett dilemma – ska man länka eller inte till en diskussion man anser har spårat ur? På FRApedia framgår mera. Några av aktivisterna kring den wikin verkar ha fått polistillstånd till Stockholmsdemonstrationen, vars organisering började i en tråd på Flashback. Där frågar mycket riktigt någon om utsikterna till upplopp, vilket föranleder någon att formulera vikten av icke-våld, på vilket signaturen “euphoria” svarar:

Du snackar skit idiotfitta! Ska vi låta detta gå helt obemärkt förbi? Självklart kan de inte göra såhär, det är fan ett brott mot hela svenska folket! De röstade ju bara ja för att rädda sin karriär och skiter i dig också. Klart man ska ut och slåss, allt annat skiter politiker i och det är ett faktum.

Sen råder en typisk Flashback-diskussion, med utrop som:

Sieg heil osama bin laden, heil hitler också, äh, bomba usa med en smutsig bomb också.

Man får inte intrycket av att organiserandet går särskilt bra. Å andra sidan är det nästan långsökt att tro att sådana tangentbordskrigare skulle sätta igång några verkliga upplopp. För upplopp bryter inte ut bara för att några grabbar snackar om det. De organiseras. Organiseringen innefattar ryktesspridning, men även logistik. Än så länge syns inga tecken på att några grupperingar med reell förmåga att starta upplopp skulle vara intresserade av att göra det på lördag.
Att varna för upplopp på grund av rykten är att sprida dessa rykten och kan därför, paradoxalt nog, fullborda den halva av upploppsorganiseringen som består av ryktesspridning. Vilket möjligen kan göra det enklare för logistiskt sammansvetsade smågrupper – exempelvis huliganfirmor – att sätta igång upplopp, om de nu skulle vilja.
En tredje faktor som är nästintill nödvändig för att upplopp ska starta, är polisinsatser. Lika paradoxalt här: Ett stort och rigoröst polispådrag mot en manifestation får vissa deltagare att avstå och andra att lockas, “människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner” för att använda Isobels klarspråk.
Därmed inte sagt att man enbart arrangörernas ignorering av rykten eller polisens val att hålla sig undan skulle kunna vara en garant för en fredlig tillställning. Detta inlägg syftar inte till att ta ställning för det ena eller andra agerandet, utan efter att dokumentera ett pågående skeende som är samtidshistoriskt fascinerande, samtidigt som dess medier är relativt flyktiga. Som historiker kan jag inte hjälpa att slås av frågan om hur arkiveras.

Ett flertal olika nätmedier jobbar på högvarv. De lämpar sig för olika organisationsformer, vissa förstås mer lyckade än andra. För det första har vi Flashback: Webbforum av klassiskt slag där provokationen sitter i väggarna och urartningen är legio, tack vare att alla kan dölja sig bakom nick. För det andra har vi Facebook: Stället där alla skyltar med namn och där grupper och events styrs av sina grundare, lämpade för intensivt, kortvarigt och fokuserat deltagande.
För det tredje har vi bloggarna, som kanske utgör den gyllene medelvägen. Vem som helst kan ta del, även anonymt, men i praktiken råder en klar hierarki där de mest inflytelserika bloggarna företräds av personer. Hierarkin kan vara rigid eller flexibel, men att den finns är nödvändigt för att kollektiva initiativ ska kunna ske. Ser vi till FRA-aktivismen så befinner sig just nu Oscar Swartz utan tvekan i toppen av denna hierarki. För det fjärde har vi organiseringsformen wiki, effektiv så länge aktiviteten håller sig över en viss tröskel.
Alla dessa organiseringsformer – särskilt bloggar och wikis – tenderar att gå i symbios med klassiska hemsidor, exempelvis stoppafralagen.nu eller piratpartiet.se – det senare ett exempel på en formell organisation som är nätbaserad men sträcker sig över flera av de just nämnda formerna.

Olika protokoll ger upphov till rörelser av olika karaktär. Bäst fungerar förstås en kombination av flera protokoll. Aktivismen mot FRA liknar ett stort laboratorium, vars praktiska experiment ger ledtrådar i hur man bäst hittar den rätta kombinationen.

Uppdatering: Klargörande genomgång av planerade demonstrationer hos Emma/Opassande.

En rad demonstrationer mot FRA organiseras av diverse spontankluster på FRApedia, Facebook och Flashback. Imponerande! Oscar Swartz pratade om den pågående utvecklingen på Reboot i Köpenhamn under torsdagen. Bland planeras denna lördag demonstrationer i landets tre största städer. Massiv mobilisering på Facebook. Medan arrangörerna i Malmö och Göteborg har fått med sig flertalet politiska ungdomsförbund, uppmärksammar Isobel att det sprids oroliga rykten kring demonstrationen i Stockholm: Jag läser på Svart Måndags sida att de drar sig ur demonstrationen på lördag eftersom de fått signaler om att det kommer bli våldsamheter och skadegörelse. Jag blir så otroligt ledsen. Här finns en potentiellt gigantisk gräsrotsrörelse, tvärs över alla partigränser, och genast ska den tas över av människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner. Gå med i en firma eller nåt, vetja. "Signaler" om att en tillställning "kommer att bli våldsam" bör man vanligtvis förh�

Filmens monopolister har blivit anmälda till marknadsdomstolen av Filmcentrum, en organisation som grundades av oberoende filmare år 1968 och som arbetar med att distribuera filmrättigheter i konkurrens med branschens jättar.
Anmälan riktar sig mot Swedish Film AB, Filmägarnas Kontrollbyrå, Sveriges Videodistributörers Förening och Svenska Antipiratbyrån. Dessa ska i en annons ha påstått att de representerade alla filmer på marknaden och att deras licens är nödvändig för att över huvud taget kunna visa film lagligt i instititionell miljö. “Annonsen är enligt anmälarnas uppfattning vilseledande och ovederhäftig eftersom det finns flera olika distributörer på den institutionella marknaden”, skriver Filmcentrum, vars anmälan även stöds av Folkets Bio.

Folkets Bio är fortfarande en av medlemsorganisationerna i Antipiratbyrån, pikant nog, även om medlemskapet väckte het debatt på kongressen 2005 (när Antipiratbyrån var i blåsväder efter Bahnhof-skandalen). Genom anmälan till marknadsdomstolen markerar Filmcentrum och Folkets Bio att deras intressen inte är identiska med den antipiratlobby som via diverse frontorganisationer försvarar ett dominerande monopols ställning gentemot indiefilmen.

Bio.nu har bilden på den anmälda annonsen:

Filmens monopolister har blivit anmälda till marknadsdomstolen av Filmcentrum, en organisation som grundades av oberoende filmare år 1968 och som arbetar med att distribuera filmrättigheter i konkurrens med branschens jättar. Anmälan riktar sig mot Swedish Film AB, Filmägarnas Kontrollbyrå, Sveriges Videodistributörers Förening och Svenska Antipiratbyrån. Dessa ska i en annons ha påstått att de representerade alla filmer på marknaden och att deras licens är nödvändig för att över huvud taget kunna visa film lagligt i instititionell miljö. "Annonsen är enligt anmälarnas uppfattning vilseledande och ovederhäftig eftersom det finns flera olika distributörer på den institutionella marknaden", skriver Filmcentrum, vars anmälan även stöds av Folkets Bio. Folkets Bio är fortfarande en av medlemsorganisationerna i Antipiratbyrån, pikant nog, även om medlemskapet väckte het debatt på kongressen 2005 (när Antipiratbyrån var i blåsväder efter Bahnhof-skandalen). Genom anmälan til

Min krönika i dagens upplaga av Metro Teknik handlar om… FRA-lagen. Där sägs egentligen inget nytt, men här kommer andra halvan av texten, mest för att kunna länka till några källor.

Sverige har – parallellt med en nedrustning av det traditionella försvaret – börjat kapprusta i en ny typ av informationsbaserad krigsföring. Och här finns väl förklaringen till den ovanligt manipulativa politiska processen. Man ger och tar. Säljer sina tjänster på en underrättelsemarknad, och får kanske något i retur. Prenumerationsavtalet med USA var med all säkerhet redan undertecknat, maskinerna var köpta. Det sågs som en ren formalitet att riksdagen skulle ge sitt godkännande till att avlyssna all trafik som passerar Sveriges gränser, inklusive massor av trafik mellan svenskar i Sverige.

För vanliga dödliga är mängden data så stor att den blir näst intill värdelös. Inte heller att filtrera ut alla mejl som nämner enstaka nyckelord, som ”terror” eller ”bomb”, lär ge mycket. Vad FRA gör är att låta mjukvara leta efter mönster. Det kan handla om relativt enkla sociogram, kartor över vilka som umgås med vilka. Det kan också vara avancerade algoritmer som väger in allt från språkliga figurer till mobiltelefoners position och bankärenden.

Allt prat om att ”storebror ser dig” eller att ”staten lyssnar” riskerar att träffa [missa] målet. Här handlar det snarare om artificiell intelligens. Även om den inte är intresserad av dig, är den intresserad av att lägga samman summan av ditt och mitt och miljoner andras handlande. På längre sikt är det oundvikligt att vi gradvis börjar tänka oss för. Beteenden som skapar suspekta mönster, trots att de inte skadar någon annan, riskerar att göra en intressant för närmare övervakning. En lågintensiv paranoia lägger sig över vardagen. Vart det leder återstår att se.

Uppdatering: Lars Åbergs krönika i GP går också in på temat lågintensiv paranoia.

Min krönika i dagens upplaga av Metro Teknik handlar om... FRA-lagen. Där sägs egentligen inget nytt, men här kommer andra halvan av texten, mest för att kunna länka till några källor. Sverige har – parallellt med en nedrustning av det traditionella försvaret – börjat kapprusta i en ny typ av informationsbaserad krigsföring. Och här finns väl förklaringen till den ovanligt manipulativa politiska processen. Man ger och tar. Säljer sina tjänster på en underrättelsemarknad, och får kanske något i retur. Prenumerationsavtalet med USA var med all säkerhet redan undertecknat, maskinerna var köpta. Det sågs som en ren formalitet att riksdagen skulle ge sitt godkännande till att avlyssna all trafik som passerar Sveriges gränser, inklusive massor av trafik mellan svenskar i Sverige. För vanliga dödliga är mängden data så stor att den blir näst intill värdelös. Inte heller att filtrera ut alla mejl som nämner enstaka nyckelord, som ”terror” eller ”bomb”, lär ge myck

Tänkandet måste följa till årstidernas växlingar. Kring midsommartid för ett år sedan inledde jag en serie bloggposter kring Georges Bataille och den generella ekonomin. Frågan om överflöd stod alltså i centrum. Kring midvintertid för ett halvår sedan medarrangerade jag en apokalyptisk afton på Kafé Edenborg, lika svårförglömlig som oförevigad. Händelsen inkluderade omskakande föredrag om bland annat utfiskning, energikris och klimathot — frågan om brist överskuggade då allt annat. Under påföljande vår undersöktes sedan relationen mellan brist och överflöd (med utgångspunkt i Platons Gästabudet och i den bibliska berättelsen om Eden) på bloggen Den Brinnande Busken.
Åter i midsommartid, varvet vridet ett hela vägen runt, tillbaka till Bataille och förslösandets generella ekonomi. Lade igår händerna på en bok vars titel utlovar ett storslaget grepp: Bataille’s Peak. Energy, Religion, and Postsustainability av Allan Stoekl. Återstår att se om den lyckas med att skissera ett sätt att förstå det suveräna förslösandet som alternativ till fossilsamhället. Omfattande excerpter ur inledningskapitlet ligger redan uppe.

Funderar på att läsa boken parallellt med, och i kontrast mot, Andreas Malms klimatbok. Precis som Bataille i Den fördömda delen, tar Malm i hög grad sin utgångspunkt i Vladimir Vernadskijs begrepp om biosfären. Samtidigt finns det en uppenbart djup skillnad på ett filosofiskt plan mellan hur Bataille/Stoekl respektive Malm hanterar frågan om överflöd kontra brist i fossilsamhället.
En annan skillnad är att Bataille’s Peak kretsar kring frågan om “peak oil“, alltså vad som händer när tillgången på billig energi sinar, medan Det är vår bestämda uppfattning… handlar om halten av koldioxid i jordens atmosfär. Frågorna kan dock inte betraktas som separata, vilket gör termen “fossilsamhället” synnerligen användbar — problemkomplexet kan inte viftas bort bara för att det ena eller andra delproblemet skulle vara överdrivet.

Tänkandet måste följa till årstidernas växlingar. Kring midsommartid för ett år sedan inledde jag en serie bloggposter kring Georges Bataille och den generella ekonomin. Frågan om överflöd stod alltså i centrum. Kring midvintertid för ett halvår sedan medarrangerade jag en apokalyptisk afton på Kafé Edenborg, lika svårförglömlig som oförevigad. Händelsen inkluderade omskakande föredrag om bland annat utfiskning, energikris och klimathot — frågan om brist överskuggade då allt annat. Under påföljande vår undersöktes sedan relationen mellan brist och överflöd (med utgångspunkt i Platons Gästabudet och i den bibliska berättelsen om Eden) på bloggen Den Brinnande Busken. Åter i midsommartid, varvet vridet ett hela vägen runt, tillbaka till Bataille och förslösandets generella ekonomi. Lade igår händerna på en bok vars titel utlovar ett storslaget grepp: Bataille’s Peak. Energy, Religion, and Postsustainability av Allan Stoekl. Återstår att se om den lyckas med att sk

Som sagt så anlitades jag av den amerikanska tankesmedjan Cato Institute för att skriva en essä om upphovsrättens framtidsutsikter till deras webbtidning. Responsen (främst bland amerikanska bloggar) har varit stor och överväldigande positiv.

På Cato Unbound pågår nu en organiserad debatt, med tre inbjudna respondenter, vilka alla verkar tillhöra Catos omkrets av ideologiska nyliberaler, och har det gemensamt att de är män och juridiskt utbildade. Representanter för antipiratlobbyn erbjöds att svara, men avböjde. Det enda verkligt kritiska svaret kom därför från Doug Lichtman, som ärligt talat inte bemötte något jag sagt utan mest spekulerade om hur det skulle vara om upphovsrätten plötsligt upphörde att existera – en hypotetisk och enligt min mening ointressant fråga.
Övriga två respondenter delade väsentligen mitt perspektiv. Medan Tim Lee formulerade en förhoppningsfull reformplan som skulle återbegränsa upphovsrätten till kommersiellt nyttjande, formulerade Tom W. Bell en mer dystopisk spekulation utan att gå närmare in på alternativa vägar.

Diskussionen fortsätter under veckan. Tim Lee ställde några frågor i ett sammanfattande inlägg.
Själv har jag just publicerat två inlägg. I det första försöker jag svara dem som avkrävt mig ett konkret program för upphovsrättsreform – man kan väl säga att de fick ett halvt svar och några nya frågor tillbaka.

Mitt andra inlägg diskuterar mer specifikt frågan om film: Movies: Major art or minor art? Titeln är en referens till idéhistorikern Paul Oskar Kristeller, som jag använder för att ställa frågan om långfilmer bör ses som en konstart i sig, eller blott som ett av flera sätt att konstnärligt använda sig av rörlig bild. Vilket svar man ger på den frågan har stora konsekvenser för upphovsrättsdebatten. Hur mina samtalspartners, dessa amerikanska nyliberaler, tar sig an sådana estetikhistoriska frågor har jag faktiskt ingen aning om, men jag lät backa upp resonemanget med Oscar Swartz mer ekonomiska perspektiv.

Som sagt så anlitades jag av den amerikanska tankesmedjan Cato Institute för att skriva en essä om upphovsrättens framtidsutsikter till deras webbtidning. Responsen (främst bland amerikanska bloggar) har varit stor och överväldigande positiv. På Cato Unbound pågår nu en organiserad debatt, med tre inbjudna respondenter, vilka alla verkar tillhöra Catos omkrets av ideologiska nyliberaler, och har det gemensamt att de är män och juridiskt utbildade. Representanter för antipiratlobbyn erbjöds att svara, men avböjde. Det enda verkligt kritiska svaret kom därför från Doug Lichtman, som ärligt talat inte bemötte något jag sagt utan mest spekulerade om hur det skulle vara om upphovsrätten plötsligt upphörde att existera – en hypotetisk och enligt min mening ointressant fråga. Övriga två respondenter delade väsentligen mitt perspektiv. Medan Tim Lee formulerade en förhoppningsfull reformplan som skulle återbegränsa upphovsrätten till kommersiellt nyttjande, formulerade Tom W. Be

Förslaget om att nästintill fördubbla skyddstiden för inspelad musik, vilket Ifpi länge lobbat för med hjälp av en samling bensinmacksartister, verkar vara på väg att bli EU-direktiv. Diverse bloggar uppmärksammar nu ett brev [pdf] till EU-kommissionärerna, som varnar för följderna. Undertecknarna består främst av brittiska akademiker, inklusive flera av de kända namnen från cultural studies-fältet

We, the leading European centres for intellectual property policy research, have collectively reviewed the empirical evidence. Our findings are unanimous. The proposed Copyright Extension Directive will damage European creative endeavour and innovation beyond repair.

Till brevet har forskarna bifogat en noggrann konsekvensbedömning [pdf]. En följd av längre skyddstider är förstås att en ännu större del av rättighetspengarna går till dödsbon. Pappret refererar till intressanta data från Stim:

Swedish collecting society data evidences an increase in payments to dead composers from 2.4 percent of performing right royalties in 1995 (before term extension by 20
years) to 14.1 percent in 2006.

Såvitt jag vet har dessa uppgifter aldrig tidigare offentliggjorts. Fotnoten refererar inte till någon öppen källa utan till svenske Roger Wallis, som är en av undertecknarna och som även har suttit i Stims styrelse.
Samtidigt som det är välkommet att han tar ställning, är det en smula beklagligt att Stim (eller andra upphovsrättskollektiv) inte gör all sådan statistik tillgänglig för forskare och andra.

Förslaget om att nästintill fördubbla skyddstiden för inspelad musik, vilket Ifpi länge lobbat för med hjälp av en samling bensinmacksartister, verkar vara på väg att bli EU-direktiv. Diverse bloggar uppmärksammar nu ett brev [pdf] till EU-kommissionärerna, som varnar för följderna. Undertecknarna består främst av brittiska akademiker, inklusive flera av de kända namnen från cultural studies-fältet We, the leading European centres for intellectual property policy research, have collectively reviewed the empirical evidence. Our findings are unanimous. The proposed Copyright Extension Directive will damage European creative endeavour and innovation beyond repair. Till brevet har forskarna bifogat en noggrann konsekvensbedömning [pdf]. En följd av längre skyddstider är förstås att en ännu större del av rättighetspengarna går till dödsbon. Pappret refererar till intressanta data från Stim: Swedish collecting society data evidences an increase in payments to dead composers fr