Svenskar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Svensk.
Svenskar
Kronprinsessan Victoria 20130915 2529.jpgZlatan Ibrahimović 2.jpg
ABBA - TopPop 1974 5.png
Bilderna visar: Överst, från vänster: Kronprinsessan Victoria; Zlatan Ibrahimović; Abba.
Antal sammanlagt
10[a]-11[b] miljoner (beror på definition)
Regioner med betydande antal
Sverige Sverige 10,1 miljoner (folkbokförda)[1]
varav 9,15 miljoner är svenska medborgare (dec 2016)[2]
Svenska medborgare:
USA USA 150 000 (2015)[3]
Norge Norge 90 000 (2015)[3]
Storbritannien Storbritannien 90 000 (2015)[3]
Frankrike Frankrike 30 000 (2015)[4]
Spanien Spanien 16 838 (2015)[5]
övriga länder 240 000 (2015)[3]
Språk

Svenska
Antal med svenska som modersmål:

Religion

Största samfundsinriktning är evangelisk-luthersk kristendom. Svenska kyrkan har ca. 6 miljoner medlemmar (2017).[7]

Svenskar är personer av svensk nationalitet.[8] Svenskar kan även vara personer som, till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband, betraktar sig som svenskar.[9]

Sveriges majoritetsbefolkning har traditionellt kategoriserats som etniska svenskar, vilka beskrivits som en skandinavisk folkgrupp med germanskt ursprung,[10] som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande även från andra folk.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Begreppet svenskar som beteckning för ett folk var en vidareutveckling av folknamnet svear, där ordet svensk var adjektivformen.

Svearna (svioner) omnämns redan i Tacitus verk Germania som skrevs omkring år 98. Namnen Svearike (Swēorice) och svitjod ("sveafolket") förekommer första gången i det anglosaxiska Beowulfkvädet (i en handskrift bevarad från 1000-talet)[11]. Namnen åsyftade under vikingatiden och större delen av medeltiden endast invånarna bosatta i Mälarlandskapen, och deras statsbildning, ursprungligen styrd från Gamla Uppsala. Andra invånare i dåtidens Sverige, såsom götar och gutar, omfattades inte i begreppet svensk. I avsnittet om mansböter i den äldre västgötalagen från cirka 1220 görs det således skillnad mellan svenskar, västgötar och smålänningar: "Dræpær maþær svænskan man...".[12]

I den första svenska historieboken, Erikskrönikan, som skrevs på 1320-talet, förekommer inte begreppet svenskar (däremot benämns Mälarlandskapen som "Swidhido"). Det är först med 1400-talets rimkrönikor, vilka hade ett starkt propagandistiskt budskap riktat mot unionskungar, fogdar och utlänningar i största allmänhet, som begreppet svenskar för första gången nämns som samlingsnamn för alla nordisktalande folkgrupper inom landet Sverige och i äldre litteratur som ett folk med tre konstituerande folkstammar: svear, götar och gutar.[13] . I medeltida källor användes annars begreppet "inländska män" i de sammanhang där man skulle kunnat förvänta sig att läsa "svenskar".

Begreppet svensk har således vidgats genom historien från att från början endast ha omfattat svearna, varefter det kom att bli ett samlingsbegrepp för alla nordiska folkstammar som inlemmats i Sveariket, från götar och gutar, till smålänningar och hälsingar, och slutligen även folk som tidigare hört under Danmark och Norge såsom skåningar, jämtar osv.

Befolkningens ursprung[redigera | redigera wikitext]

Befolkningens ursprung fram till folkvandingstid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: De första migrationerna till det som nu är Sverige

Genetisk forskning har resulterat i ny kunskap om migrationsströmmar från olika väderstreck till det område som idag är Sverige, och om hur dessa har gett upphov till en genetisk blandning bland dagens svenskar. Under förhistorisk tid nåddes den europeiska kontinenten av tre stora invandringsvågor av människor från andra kontinenter, och som med tiden också kom att befolka det som skulle bli Sverige: (1) Jägare-samlare, (2) de första stenåldersbönderna från Anatolien, samt (3) indo-europeiska stäppherdar strax innan bronsåldern.[14] Därefter har inga stora migrationer skett till Europa från andra kontinenter fram till modern tid.[15] Bland dagens svenskättlingar går 78 procent av männens faderslinjer (farfars farfars far osv) tillbaka till den indoeuropeiska invandringen kring bronsåldern. Mycket få faderslinjer finns kvar från tidigare invandringsvågor. Befolkningens moderslinjer är mer blandade från de tre invandringsvågorna.[16][17]

Fortsatta migrationer fram till 1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Sverige under järnåldern och Sveriges migrationshistoria

Under folkvandringstiden förflyttade sig framför allt germanska folk inom Europa, bland annat under tryck från Hunnernas invasioner. I Sverige grundades många gårdar och mindre byar vid denna tid, som än idag gett ortnamn åt samhällen och städer i Sverige, och flera riksbildningar skedde. Vikingatiden kan även ses som ett sista utslag av folkvandringstiden, då vikingar förde med sig slavar till Skandiavien, och startade kolonier långt från Skandinavien.

Internmigration mellan dagens Finland och Sverige (som var samma rike till 1809) har förekommit i båda riktningar så länge båtar har kunnat färdas över Bottniska viken, inte minst till norra Norrland via Bottenviken, men även landvägen över Tornedalen. Kväner var en yrkesgrupp som troligen var finsktalande. De verkade i Norra Norrland redan innan området började koloniseras av svensktalande. Dagens tornedalingar i ungefär samma område talar tornedalsfinska och är en minoritesbefolkning i Sverige. I Stockholm hade finnarna en egen församling redan tidigt på 1500-talet. Människor kom från östra rikshalvan till gruvor och hyttor i Bergslagen redan från 1500-talets mitt. Den mest omfattande migrationsvågen till dagens Sverige under 1500/1600-talet bestod av närmare 40 000 finska svedjebönder (skogsfinnar). 1000 finska båtsmän flyttades i början av 1680-talet från Finland till Karlskrona. Under stora nordiska kriget (1700–1721), och stora ofreden som pågick på finsk mark, kom många finnar som flyktingar till den västra rikshalvan.[18]

Antal beviljade uppehållstillstånd i Sverige 1980– för olika ärendeslag. [19]
Antal som beviljades asyl i Sverige 1980–2014 och deras vanligaste medborgarskap.[20]

Arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Sveriges migrationshistoria

Tyska köpmän och hantverkare slog sig ner främst i städerna under 1400- och 1500-talen, men också i Bergslagen. Mindre grupper av valloner migrerade till Sverige på 1600-talet. Holländare, engelsmän och skottar invandrade som köpmän och industriidkare på 1600-talet.

Från slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1970-talet skedde en omfattande arbetskraftsinvandring som svar på en direkt efterfrågan från den svenska industrin. Invandringen från Finland kom att utgöra den största arbetskraftsinvandringen till Sverige genom tiderna.[21] Även rekryterades arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike.[22] Under 1950-talet inriktades rekryteringen mot Västtyskland, Nederländerna, Belgien och Grekland. Och under 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen istället av personer från Jugoslavien. [23] Efterkrigstidens arbetskraftsinvandring var dock i första hand en nordisk företeelse.[24]

Från 1980-talet kom invandringen att domineras av anhörig- och flyktinginvandring.[25] Flyktingvågen från Balkan till Sverige nådde en topp 1992 under Jugoslaviska krigen. Flyktinginvandringen fortsatta sedan där grupper från Afghanistan, Syrien, Irak och Somalien varit stora.

Dagens majoritetsbefolkning[redigera | redigera wikitext]

Jämförelse av referensbefolkningar i olika länder vad gäller mitokondrier (MtDNA) såväl som Y-kromosomer (YDNA) visar nära genetiskt avstånd i genomsnitt mellan personer med härkomst i Skandinavien och centraleuropéer,[26] särskilt från Tyskland, Kroatien och Tjeckien.[27] Personer med rötter i södra Sverige är svåra att genetiskt urskilja från nordtyskar och britter.[26] Befolkningen i Norrland varierar mer och avviker något från dessa befolkningar. Samer och finländare har tydligt avvikande haplogruppsfrekvenser från övriga europeiska befolkning. Personer från Västerbotten har något högre frekvens av haplogrupper som är vanliga bland samisk- och finsktalande.[28][29]

Befolkningen har långa perioder varit liten och anförlusterna många i vissa glesbefolkade och isolerade delar av Sverige så att avlägsna landsändar skiljer sig åt genetiskt i relativt hög grad. Det finns ofta släktskap många vägar långt tillbaka i tiden mellan personer vars anfäder har funnits i många hundra år på samma orter. Autosomala DNA-tester kan därför ge intryck av betydligt närmare släktskap mellan boende i Sverige än vad som kan förväntas utifrån personernas närmaste släktskap enligt kyrkböckerna.[30] Endast cirka 7% av svenskättlingar bär på genotypen för laktosintolerans.[31]

Indoeuropeiska språk i Europa och Asien idag
  Icke-indoeuropeiska språk
Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet
  Forngutniska (utbredning (på Gotland)
  Övriga germanska språk
  Krimgotiska (utanför gruppen fornnordiska språk)

Uppkomsten av det svenska språket[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Indoeuropeiska, germanska, och fornnordiska

Svenskan tillhör de nordiska (nordgermanska) språken, vilka är en undergrupp till germanska språk, som utgör indoeuropeiska språk.

Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropeer. Detta har traditionellt lokaliserats till norra delen av Östeuropa från år 3000 f.Kr. Det associeras till Jamna-kulturens plötsliga migration i många riktningar[32] men kan enligt alternativa hypoteser lokaliseras till Anatolien (dagens Östra Turkiet) från år 6000 f.Kr. Protoindoeuropeiskan anses ha försvunnit kring år 2000 f.Kr. utan att lämna skriftliga dokument. Den är därför att betrakta som obelagd, men tros ha förgrenat sig bland annat i mycensk grekiska, från vilket skriftliga spår finns från kring år 1600 f.Kr., och i vedisk sanskrit, belagd från 1800-1500 f.Kr.[33] Indoeuropeiska språk kom att utvecklas i Sydasien och stor del av Europa, och dess talare kallas indoeuropeiska folk.

De stora likheterna mellan de germanska språken ses som bevis för ett gemensamt språkligt arv och ömsesidig kontakt mellan språken.[34] Detta har lett till hypoteser om ett sammanhållet äldre gemensamt urspråk, urgermanska, som dock saknar skriftliga belägg, och om ett ursprungligt germanskt språkområde i Sydskandinavien och/eller i området mellan Rhen och Wisła, vilket är ovisst, liksom tidpunkten då ett sådant språk skulle ha förgrenat sig från indoeuropeiskan.[35][34] De olika germanska språken utvecklades sedan i Nordeuropa, och deras talare kom att kallas germanska folk.

Emellertid tros en tredjedel av proto-germanska ord och böjningsformer härröra från ett icke-indoeuropeiskt substratspråk(en) som talades av någon tidigare kultur i Nordeuropa.[36] Kandidater till substratspråket är Maglemosekulturen, Nordvästblocket, Trattbägarkulturen och Hamburgkulturen. Många förindoeuropeiska språk beskrivs som paleo-europeiska språk(en).

Urnordiska är det germanska språk som talades i Norden under yngre romerska järnåldern, folkvandringstiden och vendeltiden (datering är vansklig men brukar idag anges till tiden kring Kristi födelse fram till 800 e Kr). Språket är det germanska språk som är tidigast belagt i skriftliga källor, från 200-talet e Kr, bland annat i runskrift enligt äldre futharken, om än beläggen är svaga.[37] Vid övergången från vendeltiden till vikingatiden omkring år 800 anses urnordiskan skilja sig betydligt från de andra germanska språken. Det kallas från denna tidpunkt fornnordiska. Detta finns belagt i runskrift enligt den yngre futharken.

Det fornnordiska språket delar vid tidig vikingatid upp sig i västnordiska, östnordiska, och forngutniska, enligt en äldre men idag något omdiskuterad kategorisering. En tydlig dialektgräns saknas mellan västnordiska och östnordiska folkmål. Östnordiskan kan studeras i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska.[38]

Vidare utveckling[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Svenska

Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med utgivningen av Gustav Vasas bibel år 1541. Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900.[39]

De flesta av svenskans traditionella folkmål kan grupperas i sex dialektområden: sydsvenska mål, götamål, sveamål, norrländska mål, gotländska mål och östsvenska mål (finlandssvenska och estlandssvenska dialekter). Trots att de genuina målen blir allt mer ovanliga är regionala uttalsvarianter alltjämt vanliga: sydsvenskt talspråk, götiskt–västmellansvenskt talspråk, östmellansvenskt talspråk, norrlandsstandardsvenskt talspråk (vilket i sin tur har många varianter), gotländskt talspråk och finlandssvenskt talspråk.[40]

Det svenska språket har tagit upp många lånord, som ofta är tecken på hur kulturer som varit dominerande eller haft prestige har inverkat på svensk kultur under historiens gång. Lånorden innefattar främmande ord bildade till latinsk-romanska eller grekiska ordstammar, ofta internationellt använda i den akademiska världen, ibland inlånade via engelskan. Många lånord hämtades direkt från högtyskan efter reformationen i samband med Gustav Vasas bibelöversättning, från franskan under 1600- och 1700-talet och från engelskspråkig kultur efter andra världskriget. I flera fall har de engelska lånorden ursprungligen lånats ut från fornnordiskan till anglo-saxiska (fornengelska) under vikingatid.[41]

Många svenska slangord har sitt ursprung i romani, efter andra världskriget i anglo-amerikansk populärkultur och narkotikaslang, och på senare år i förortssvenska, vilket har grund i storstädernas ungdomsspråk och olika invandrargruppers brytning och hemspråk.[42][43]

Sverige anses vara en nationalstat sedan Gustav Vasas revolution i Dalarna 1521, varefter Sverige lämnade Kalmarunionen 1523.

Uppkomsten av en svensk nationell identitet[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Sveriges historia och Svenska värderingar

Strax innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen och runt Vättern oftast enade under samma kung, men Sverige betraktas av dagens svenska historiker inte som en stabil statsbildning förrän på 1200-talet. Sverige under äldre medeltiden bestod av flera löst sammanhängande områden, som under 1000-talet hade utvecklat gemensam militärorganisation (ledungen) efter danskt mönster. Sverige under Kalmarunionens tid (1389 till 1523) saknade egen utrikespolitik och regent, men det dåvarande Sverige lydde ändå under en egen landslag. Sålunda anses den svenska nationalstaten ha bildats efter unionsupplösningen år 1523, och Gustaf Vasa utpekas som nationalstatens fader.[44]

Skandinavismen betonade "de skandinaviska brödrafolken".
Nationalromantiken, exempelvis Anders Zorns konst, idealiserade bondesamhälle och hembygd.

Liksom i övriga Europa utvecklades nationalism först på 1800-talet i Sverige, då en gemensam skandinavisk eller nationell identitet konstruerades för att ena regionen eller landet. Nationalromantikens skalder och studentkörer började lovsjunga landet och idealisera gamla kungars krigsinsatser och krigshjältars offervilja. Göticismens historiker romantiserade om vikingabragder och sagokungarna, som skulle visa att den "svenska folkstammens" folksjäl hade präglats av en mental styrka. Att Finland förlorades till Ryssland tolkades som att den svenska styrkan börjat gå förlorad till följd av stadslivets lättjefulla liv och utländska impulser. Hembygdsromantiken hämtade symboler, traditioner och folkmusik från bondesamhället, i en tid när bondesamhället gick mot sin upplösning.[45][46]

Innan denna tid levde man rätt olika livsstil i olika landsdelar, och adel och bönder hade sin identitet i sin samhällsklass snarare än i riket, och gifte sig sällan med varandra. Landet fick först vid denna tid ett gemensamt språk. Dessförinnan talade adeln en svenska uppblandad med utländska lånord som bönderna knappast förstod, och latinet hade haft en roll som det tryckta ordets språk. Vid 1800-talets mitt fick statskyrkan konkurrens av akademisk religionskritik och frikyrkor, som blev grunden till flera andra folkrörelser. Nationalismen kom att ersätta den lutherska religionen som överideologi, och förenade olika samhällsskikt, politiska ideologier, religiösa inriktningar och landsändar fram till mitten av 1900-talet.

Inledningsvis karaktäriserades inte nationalismen av främlingsfientlighet, men de katastrofala konsekvenserna av 1930- och 1940-talens aggressiva nationalism (bland annat fascism) ledde till en motreaktion hos allmänheten bort från nationalism över huvud taget. Därefter har istället demokratin rollen av landets överideologi. Den svenska kulturen är idag mångkulturell och individuell. Landets starka sekularism innebär att religion numera ses som en privatsak, och att få är troende, men det lutherska och väckelsefromma kulturarvet anses fortfarande ha betydelse för värderingar, ekonomi och arbetsmoral. Nya nationalistiska och främlingsfientliga rörelser har successivt vuxit sig starkare sedan 1990-talet, men har inte roll av gemensam värdegrund för Sverige.[44][45]

Befolkningsgrupper i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Majoritetsbefolkning[redigera | redigera wikitext]

Begreppen etniska svenskar och Sveriges majoritetsbefolkning förekommer i svenskspråkig forskning för att förtydliga att man avser personer som identifierar sig med svenskt kulturarv, inklusive exempelvis adoptivbarn födda i andra länder och uppvuxna i Sverige och med svenskt modersmål.[47] Begreppen sätts ofta i kontrast till dem som främst identifierar sig med någon av landets minoritetsfolk och invandrargrupper. Det är emellertid inte ovanligt att medlemmar av etniska minoriteter har varit tvåspråkiga och upprätthållit dubbla kulturella identiteter under flera generationer, och att invandrarungdomar utvecklar en multikulturell identitet – och även betraktar sig som del i den svenska kulturen.[48][49][50] Begreppet etnisk svensk är omdiskuterat i svensk politisk debatt, då det i vardagligt språkbruk ibland ges en tolkning som vit svensk,[47][51] är exkluderande och även är vanligt i fördomsfull och rasistisk argumentation.[52]

I Sverige förs ingen officiell befolkningsstatistik över antal svenskar som etnisk grupp.[53] Antal invånare med svenskt modersmål uppskattas till 8 000 000 år 2012.[54][6]

Språkliga minoriteter[redigera | redigera wikitext]

Personer av svensk nationalitet innefattar även samer (mellan 17 000 och 20 000 personer i Sverige[10], varav 6 000 hade samiskt modersmål år 2012[54][6]), som har status av urfolk eftersom deras befolkning "är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning".[55]

Ytterligare fyra erkända språkliga minoriteter har funnits mycket länge i landet:[56][54][6]

Följande nordiska varieteter beskrivs ibland som egna språk, men saknar officiell status som minoritetsspråk:[54][6]

Utländsk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Sveriges demografi § Etnicitet

Av svenska medborgare folkbokförda i Sverige är 1 168 202 personer, eller omkring &&&&&&&&&&&&&011.30000011,3 procent, utrikes födda (år 2019),[57] och kallas ibland nya svenskar.[50] Av Sveriges befolkning, det vill säga personer som har haft uppehållstillstånd i minst ett år, är 2 019 733 eller 19,6 procent utrikes födda (år 2019). År 2019 var antalet inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 615 234 personer eller 6,0 procent av befolkningen.[57] Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare.[58][10]

Följande modersmål uppskattas av lingvisten Mikael Parkvall vara vanligast i Sverige, förutom svenska:

Största språkgrupper i Sverige (förutom svenska) - Uppskattat antal svenska invånare
Modersmål 2006[59][6] 2012[54]
Finska och meänkieli 235 000 200 000
Arabiska 93 000 155 000
Bosniska, kroatiska, serbiska och montenegrinska 113 000 130 000
Kurdiska 66 000 84 000
Polska 49 000 76 000
Spanska 65 000 75 000
Persiska 59 000 74 000
Tyska 64 000 72 000
Danska 54 000 57 000
Norska 56 000 54 000
Engelska 44 000 54 000
Somaliska 25 000 53 000
Arameiska 36 000 52 000
Turkiska 34 000 45 000
Albanska 49 000 39 000
Thailändska 16 000 30 000
Ryska 19 000 29 000
Ungerska 21 000 24 000
Kantonesiska 14 000 20 000

Utlandssvenskar och deras ättlingar[redigera | redigera wikitext]

Länder med betydande svensk befolkning och ättlingar.
  Sverige
  + 1 000 000
  + 100 000
  + 10 000
  + 1 000

Personer med svenska som modersmål, vars förfäder har bott i svenskbygder som historiskt har varit en del av Sverige, framför allt i Finland men även i Estland, kallar sig finlandssvenskar respektive estlandssvenskar men sällan svenskar. De utgör nationella minoriteter i dessa länder och deras svenska dialekt är i allmänhet inte rikssvensk. Icke finsktalande finlandssvenskar kan vara finländare men inte finnar. En grupp estlandssvenskar tvångsförflyttades till Gammalsvenskby i Ukraina där svensktalande ättlingar lever kvar.

Personer som har utvandrat från Sverige identifierar sig ofta som svenskar och kallas utlandssvenskar. Ättlingar till dessa som har bevarat språk och traditioner och bildar en större gemenskap kan också betrakta sig som svenskar,[9] och som en namngiven etnisk grupp, exempelvis Australiensvenskar, svenskkanadensare eller svenskamerikaner.[60] Ättlingar till utvandrade svenskar i allmänhet kallas svenskättlingar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 10 miljoner folkbokförda i Sverige; det finns strax under 10 miljoner svenska medborgare varav 9,15 inom landet
  2. ^ 10,1 miljoner folkbokförda i Sverige, 660 000 utlandssvenskar, 300 000 som talar svenska men inte är svenska medborgare

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Preliminär befolkningsstatistik per månad 2017”. SCB. Arkiverad från originalet den 26 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170626101227/http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/manadsstatistik--riket/preliminar-befolkningsstatistik-per-manad/. Läst 15 juni 2017. 
  2. ^ ”Utländska medborgare efter år (2016)”. SCB. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101F/UtlmedbR/table/tableViewLayout1/?rxid=20a6d62c-45be-4fd3-8a6e-0fc6b433877f. Läst 15 juni 2017. 
  3. ^ [a b c d] ”Kartläggning utlandssvenskar 2015”. Svenskar i Världen. http://www.sviv.se/wp-content/uploads/2015/09/Kartlaggningen_2015_andraupplagan.pdf. 
  4. ^ https://www.diplomatie.gouv.fr/fr/dossiers-pays/suede/presentation-de-la-suede/
  5. ^ https://www.ine.es/jaxi/Datos.htm?path=/t20/e245/p04/provi/l0/&file=00000010.px
  6. ^ [a b c d e f] Mikael, Parkvall, (2009). ”Sveriges språk - vem talar vad och var?”. DIVA. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:225395&dswid=-4424. Läst 26 juni 2018. 
  7. ^ ”Svenska kyrkan i siffror”. Svenska kyrkan. https://www.svenskakyrkan.se/statistik. 
  8. ^ ”SVENSK”. Svenska Akademiens ordbok. https://svenska.se/saob/?id=S_14945-0133.z269&pz=7. Läst 15 maj 2018. 
  9. ^ [a b] ”UTLANDSSVENSKENS SJÄL – IDENTITETEN VILAR PÅ VÄRDEGRUNDEN”. Svenskar i Världen. http://www.sviv.se/blog/2015/08/utlandssvenskens-sjal-identiteten-vilar-pa-vardegrunden/. Läst 15 maj 2018. 
  10. ^ [a b c] ”Sweden facts, information, pictures | Encyclopedia.com articles about Sweden” (på engelska). www.encyclopedia.com. https://www.encyclopedia.com/places/germany-scandinavia-and-central-europe/scandinavian-political-geography/sweden#ETHNIC_GROUPS. Läst 18 juni 2018. ”Ethnic groups: The Swedes are primarily Scandinavians of Germanic origin. There are about 17,000 to 20,000 Sami (Lapps) within the country. The remaining 12% of the population is comprised of foreign-born or first-generation immigrants, including Finns in the north, Danes, Iraqis, Iranians, Norwegians, Greeks, and Turks.” 
  11. ^ Beowulf, första delen, vers 2380
  12. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070704093819/http://hem.passagen.se/peter9/lag/vgkyrk.html. Läst 10 november 2009. 
  13. ^ Alexandersson, Pär (2018-01-24) (på danska). Moder Sveas historia: Den svenska nationspersonifikationen under fem sekler. Books on Demand. ISBN 9789177852094. https://books.google.se/books?id=qbxIDwAAQBAJ&pg=PA31&dq=svenskar+folkstam+svear+g%C3%B6tar&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwi27Zvxz93bAhWJ6CwKHRhTDOwQ6AEIWTAJ#v=onepage&q=svenskar%20folkstam%20svear%20g%C3%B6tar&f=false. Läst 18 juni 2018 
  14. ^ Karin Bojs (2015), Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren.
  15. ^ Karin Bojs, Mannen med yxan kom hit med en helt ny tid, Dagens nyheter 2015-06-13
  16. ^ Arpi, Ivar (5 mars 2017). ”Svenskarnas många förfäder”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/svenskarnas-manga-forfader. Läst 9 december 2019. 
  17. ^ Karlsson, Andreas O.; Wallerström, Thomas; Götherström, Anders; Holmlund, Gunilla (2006-08). ”Y-chromosome diversity in Sweden – A long-time perspective” (på engelska). European Journal of Human Genetics 14 (8): sid. 963–970. doi:10.1038/sj.ejhg.5201651. ISSN 1476-5438. https://www.nature.com/articles/5201651. Läst 9 december 2019. 
  18. ^ http://www.genealogia.fi/hakem/flykting/flykting1.htm
  19. ^ ”Beviljade uppehållstillstånd översikter”. www.migrationsverket.se. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Beviljade-uppehallstillstand-oversikter.html. Läst 20 juni 2019. 
  20. ^ ”Beviljade uppehållstillstånd asyl”. www.migrationsverket.se. https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html. Läst 20 juni 2019. 
  21. ^ Repitsch, Maria (24 oktober 2019). ”50 år sedan tidernas största arbetskraftsinvandring till Sverige”. Sveriges Radio (Stockholm: Sveriges Radio Aktiebolag). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762. Läst 26 februari 2020. 
  22. ^ Waara, Joachim (2012). ”2.3.3 Statistisk översikt - Arbetskraftsinvandringen 1945-1972”. Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945-1972. Göteborg: Göteborgs universitet. sid. 41. ISBN 978-91-86217-06-8. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/29098/3/gupea_2077_29098_3.pdf. Läst 27 februari 2020 
  23. ^ Nilsson, Åke (2004). Demografiska rapporter 2004:5: Efterkrigstidens invandring och utvandring. Stockholm: Statistiska centralbyrån, Enheten för demografisk analys och jämställdhet. sid. 19. http://share.scb.se/ov9993/data/publikationer/statistik/_publikationer/be0701_1950i02_br_be51st0405.pdf. 
  24. ^ Nilsson, Åke (2004). Demografiska rapporter 2004:5: Efterkrigstidens invandring och utvandring. Stockholm: Statistiska centralbyrån, Enheten för demografisk analys och jämställdhet. sid. 20. http://share.scb.se/ov9993/data/publikationer/statistik/_publikationer/be0701_1950i02_br_be51st0405.pdf. 
  25. ^ ”Arbetskraftsinvandringen historiskt”. migrationsinfo.se. Andreas Bergström. 29 april 2016. https://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/arbetskraftsinvandring/historiskt/. Läst 26 februari 2020. 
  26. ^ [a b] Salmela, Elina; Lappalainen, Tuuli; Liu, Jianjun; Sistonen, Pertti; Andersen, Peter M.; Schreiber, Stefan (2011-feb-09). ”Swedish Population Substructure Revealed by Genome-Wide Single Nucleotide Polymorphism Data” (på engelska). PLOS ONE 6 (2): sid. e16747. doi:10.1371/journal.pone.0016747. ISSN 1932-6203. PMID 21347369. PMC: PMC3036708. https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0016747. Läst 9 december 2019. 
  27. ^ ”Different genetic components in the Norwegian population revealed by the analysis of mtDNA and Y chromosome polymorphisms”. Nature. 13 augusti 2002. doi:10.1038/sj.ejhg.5200834. Arkiverad från originalet den 27 september 2011. https://web.archive.org/web/20110927060758/http://hpgl.stanford.edu/publications/EJHG_2002_v10_521-529.pdf. Läst 27 september 2011. 
  28. ^ Karlsson, Andreas O.; Wallerström, Thomas; Götherström, Anders; Holmlund, Gunilla (2006-08). ”Y-chromosome diversity in Sweden – A long-time perspective” (på engelska). European Journal of Human Genetics 14 (8): sid. 963–970. doi:10.1038/sj.ejhg.5201651. ISSN 1476-5438. https://www.nature.com/articles/5201651. Läst 9 december 2019. 
  29. ^ Tillmar, Andreas O.; Coble, Michael D.; Wallerström, Thomas; Holmlund, Gunilla (2010-03-01). ”Homogeneity in mitochondrial DNA control region sequences in Swedish subpopulations” (på engelska). International Journal of Legal Medicine 124 (2): sid. 91–98. doi:10.1007/s00414-009-0354-7. ISSN 1437-1596. https://doi.org/10.1007/s00414-009-0354-7. Läst 9 december 2019. 
  30. ^ ”Frågor om autosomalt DNA | SSGG (Svenska Sällskapet för Genetisk Genealogi) - Nätverket för DNA-släktforskning”. ssgg.se. http://ssgg.se/fragor-och-svar/#autosomalt. Läst 20 juni 2018. 
  31. ^ http://cebp.aacrjournals.org/content/16/5/956.full | Lactase Persistence, Dietary Intake of Milk, and the Risk for Prostate Cancer in Sweden and Finland
  32. ^ Haak, Wolfgang; Lazaridis, Iosif; Patterson, Nick; Rohland, Nadin; Mallick, Swapan; Llamas, Bastien (2015-03-02). ”Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe” (på engelska). Nature 522 (7555): sid. 207–211. doi:10.1038/nature14317. ISSN 0028-0836. https://www.nature.com/articles/nature14317. Läst 25 juni 2018. 
  33. ^ ”Indo-European Languages, The - Oxford Reference” (på engelska). doi:10.1093/acref/9780199661282.001.0001/acref-9780199661282-e-601#. http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/acref/9780199661282.001.0001/acref-9780199661282-e-601. Läst 25 juni 2018. 
  34. ^ [a b] ”Germanic Languages - Oxford Reference” (på engelska). doi:10.1093/acref/9780199661282.001.0001/acref-9780199661282-e-524. http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/acref/9780199661282.001.0001/acref-9780199661282-e-524. Läst 25 juni 2018. 
  35. ^ ”germanska språk - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/germanska-spr%C3%A5k. Läst 25 juni 2018. 
  36. ^ Feist, Sigmund (1932). ”The Origin of the Germanic Languages and the Europeanization of North Europe”. Language (Linguistic Society of America) 8 (4): sid. 245–254. doi:10.2307/408831. 
  37. ^ ”nordiska språk - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nordiska-spr%C3%A5k. Läst 25 juni 2018. 
  38. ^ Graeme Davis Comparative syntax of old English and old Icelandic: linguistic, literary and historical implications, 2006, sidan 38.
  39. ^ nusvenska i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 3 juni 2017.
  40. ^ ”svenska dialekter - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/svenska-dialekter. Läst 25 juni 2018. 
  41. ^ ”lånord - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/l%C3%A5nord. Läst 25 juni 2018. 
  42. ^ ”slang - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/slang. Läst 25 juni 2018. 
  43. ^ ”ungdomsspråk - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ungdomsspr%C3%A5k. Läst 25 juni 2018. 
  44. ^ [a b] Per Höjeberg, "Svensk identitet och nationalism i ett historiskt perspektiv", SO-rummet, 2015-09-02, version från 2018-01-13
  45. ^ [a b] Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, "Nationalromantiken", SO-rummet, 2014-06-10, version från 2018-01-13
  46. ^ 1800-talet och nationalismen i Sverige del 1 - Göticismen, skandinavismen och historieromantiken
  47. ^ [a b] Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales,Om ras och vithet i det samtida Sverige, Tumba: Mångkulturellt centrum 2014, sid 59.
  48. ^ Karl-Olov Arnstberg, Billy Ehn, Etniska minoriteter i Sverige förr och nu, LiberLäromedel, 1976, sidan 12
  49. ^ Nordisk judaistik - Volym 24–26, Sida 144 och 151
  50. ^ [a b] Ålund, Aleksandra (1997-01-01). Multikultiungdom: Kön, Etnicitet, Identitet. ISBN 9144002211. https://www.researchgate.net/publication/290340434_Multikultiungdom_Kon_Etnicitet_Identitet. Läst 18 juni 2018 
  51. ^ Tobias Hübinette, Fostrad till svensk - sedd som främling, I&M 6/2008. Referat av boken ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet”, (Mångkulturellt Centrum 2008).
  52. ^ Bo Löfvendal, "Finns det etniska svenskar?", Krönika, Svenska Dagbladet kultur 2013-12-16
  53. ^ "Går det att tala om 'etnisk svenskhet'?": "Generaldirektören Stefan Lundgren konstaterar att SCB inte använder sig av begreppet etnicitet. 'Vi har uppgifter om var människor är födda, i vilket land man är född, och medborgarskap. Men vi har inga uppgifter om etnicitet och det är inte något vi presenterar i statistik, säger han till SvD.' "
  54. ^ [a b c d e] ”Här är 20 största språken i Sverige”. Språktidningen. 29 mars 2016. http://spraktidningen.se/blogg/har-ar-20-storsta-spraken-i-sverige. 
  55. ^ ”Regeringens proposition 1976/77:80 om insatser för samerna”. Sveriges Riksdag. 17 februari 1977. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/om-insatser-for-samerna_G00380/?html=true. Läst 19 december 2014. .
  56. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Nationella minoriteter i Sverige Konstitutionsutskottets Betänkande 1999/2000:KU6 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/nationella-minoriteter-i-sverige_GN01KU6. Läst 25 juni 2018. 
  57. ^ [a b] ”Befolkningsstatistik i sammandrag 1960–2017”. Statistiska Centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/helarsstatistik--riket/befolkningsstatistik-i-sammandrag/#Fotnoter. Läst 18 juni 2018. 
  58. ^ ”Finland och Irak de två vanligaste födelseländerna bland utrikes födda”. Statistiska Centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2016/Finland-och-Irak-de-tva-vanligaste-fodelselanderna-bland-utrikes-fodda/. Läst 25 maj 2020. 
  59. ^ ”Sveriges största språk”. Språktidningen. 9 februari 2012. http://spraktidningen.se/blogg/sveriges-storsta-sprak. 
  60. ^ ”Ethnic group - Overview - Oxford Reference” (på engelska). doi:10.1093/oi/authority.20110803095759513. http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/oi/authority.20110803095759513. Läst 26 juni 2018. 
v • r
Sveriges demografi
Sveriges riksvapen
Sveriges historia · Sveriges migrationshistoria · Språk i Sverige · Minoritetsspråk i Sverige
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenskar&oldid=49605022"