Bin
| Bin | |
Ett honungsbi landar på kärleksört
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Underklass | Bevingade insekter Pterygota |
| Infraklass | Neoptera |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Underordning | Midjesteklar Apocrita |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Apoidea | |
| Familjer | |
|
Grävbin (Andrenidae) |
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Bin (Apoidea) tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Nektarn tjänar huvudsakligen som energikälla medan pollenet ger protein och andra näringsämnen. Det mesta pollenet används som mat till larverna. De lever solitärt eller i mer eller mindre avancerade bisamhällen. Det är framförallt arter i släktet honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion (se biodling), framförallt det vanliga honungsbiet. Även vissa arter av de gaddlösa bina används för honungsproduktion men de ger betydligt mindre skördar än det vanliga honungsbiet.
Innehåll
Kännetecken[redigera | redigera wikitext]
Bin har en lång tunga som gör att de kan suga nektar från blommor. Vardera antennen består av 13 segment hos hannar och 12 hos honor. Som alla steklar har de två par insektsvingar. Det bakre paret är det mindre. Hos några få arter har ett kön eller en kast relativt korta vingar som gör flygning svår eller omöjlig, men de är aldrig vinglösa. Det minsta biet är Trigona minima, ett gaddlöst bi vars arbetare är omkring 2.1 mm långa. Det största biet är Megachile pluto, i familjen buksamlarbin (Megachilidae), vars honor kan bli 39 mm långa.
Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]
Bin är anpassade för att leva på nektar och pollen. De kan vara solitära eller leva i mer eller mindre avancerade bisamhällen. Många arter är snyltbin som lever på mat som andra bin har samlat ihop.
Sociala bin[redigera | redigera wikitext]
Till eusociala bin hör framförallt vissa arter i familjen långtungebin (Apidae), men även många arter i familjen vägbin (Halictidae). De flesta individerna i ett bisamhälle är infertila arbetsbin, de fertila individerna kallas drottning och drönare. Humlorna är ett exempel på ett eusocialt bi där endast drottningarna övervintrar. Det vanliga honungsbiet är ett exempel på ett bi där hela bisamhället övervintrar genom att bina grupperar sig i en klump. Bina turas om att vara ytterst i klotet och på så sätt håller de värmen. Hos honungsbina dör dock hanen i samband med parningen, så det är endast drottningen och arbetarna som övervintrar.[1].
Kommunikation hos sociala bin[redigera | redigera wikitext]
Sociala bin kan kommunicera angående förekomsten av rika källor av näring, nektar och pollen, genom att använda sig av en vaggande dans (bidans) där riktning och vaggandets frekvens spelar stor roll. Dansen beskrevs av Karl von Frisch och för det belönades han med Nobelpriset i medicin 1973. Dansspråket hos sociala bin ger upphov till ett drag när en speciellt värdefull växt blommar; en dragväxt som exploaterat bins språk tjänar på det i kampen om tillvaron. Sociala bin påverkar floran aktivt.
Solitära bin[redigera | redigera wikitext]
Solitära bin har ingen drottning, utan alla honor är fertlia. Honan sköter bobyggandet och insamlingen av nektar och pollen själv, även om de ofta lever tillsammans i kolonier. När hon lagt upp ett näringsförråd i äggcellerna lägger hon ägg i dem. Efter att ägget kläckts äter larven av detta förråd, utvecklas och förpuppar sig. En ny generation fortplantningsdugliga individer kommer därefter fram.
Försvar[redigera | redigera wikitext]
De flesta bina använder sig av sin gadd för att försvara sig, men det finns även bin med tillbakabildad gadd. Den är egentligen en omvandlad äggläggare, som förlorat sin ursprungliga användning (äggen kommer ut vid gaddens bas). Detta innebär också att endast honorna (drottning och arbetare hos sociala bin) har gadd. En del sorts bin har utvecklat extraordinära metoder för att neutralisera sina motståndare. En asiatisk art använder sin kroppsvärme för att med hjälp av kolonin värma en motståndare till döds.[2][3]
Predatorer[redigera | redigera wikitext]
Bin är fågeln biätares, Merops apiasters favoritföda. Ett annat exempel på djur som är känt för att livnära sig på bin är bivargen, en insekt som hör till ordningen steklar. Bålgetingen och sammetsgetingen tillhör också gruppen.
Systematik[redigera | redigera wikitext]
Bin utgör överfamiljen Apoidea, som delas in i 9 familjer. Binas inbördes släktskap visas i diagrammet nedan.
--+-------- Stenotritidae | +-------- Vägbin (Halictidae) | +--+----- Grävbin (Andrenidae) | | | +----- Korttungebin (Colletidae) | +--+----- Sommarbin (Melittidae) | +----- Dasypodaidae | +----- Meganomiidae | +--+-- Buksamlarbin (Megachilidae) | +-- Långtungebin (Apidae)
Nya forskningsrön har visat att bin är en specialisering av steklar i överfamiljen rovsteklar (Sphecoidea) vilket gör att Sphecoidea är parafyletisk. Numera brukar man därför ofta inkludera rovsteklarna i Apoidea. I denna utvidgade överfamilj placeras bina i en egen monofyletisk grupp som kallas Anthophila eller Apiformes. Enligt diagrammet nedan.
--+------------ Heterogynidae | +--+--------- Kackerlackesteklar (Ampulicidae) | +--+------ Sphecidae | +--+--- Crabronidae | +--- Bin (Anthophila eller Apiformes)
Man känner till omkring 20 000 arter av bin i sju till nio kända familjer,[4] även om många är obeskrivna och det faktiska antalet förmodligen är högre.
Utbredning och förekomst[redigera | redigera wikitext]
Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis, i varje habitat på planeten som innehåller insektspollinerade gömfröväxter. Medlemmar ur familjen vägbin (Halictidae) är den vanligaste bisorten på det norra halvklotet, även om de är små och ofta misstas för getingar eller flugor.
Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra.[5] Se Lista över Sveriges bin.
Galleri[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
- Noter
- ^ Winston, Mark L. (1987) (på engelska). The Biology of the Honey Bee. Cambridge, MA, USA: Harward University Press. sid. 207–208. ISBN 0-674-07409-2
- ^ Science for kids
- ^ vidiocast.com
- ^ Danforth BN, Sipes S, Fang J, Brady SG (3 mars 2006). ”The history of early bee diversification based on five genes plus morphology”. Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. "103" (41): ss. 15118–23. doi:. PMID 17015826.
- ^ Mats Ottosson, Åsa Ottosson (red) (2010) Vem ska bort? Naturskyddsföreningen. ISBN 978-91-558-0039-0.
Wikimedia Commons har media som rör 
Wikispecies har information om 
