Språk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om mänskligt naturligt språk. För andra betydelser, se Språk (olika betydelser).
Uppslagsordet ”språken” leder hit. För dikten "Språken" av Esaias Tegnér, se Språken (dikt).
 Språkets nivåer 
Den vänstra hjärnhalvan med för det mänskliga språket fundamentala områden markerade.
  Gyrus angularis
  Gyrus supramarginalis
  Primära hörselcortex

Språk eller tungomål är en del av olika system för kommunikation, som används av människor och som vi börjar tillägna stora bitar av redan under våra första levnadsår.[1] Barn lär sig använda språk lika naturligt, som de lär sig att gå. Språkets olika medium är många. Exempelvis talat språk, teckenspråk, kognitioner och skrift, som är bärare av språk i en rad olika kommunikationssystem.[2]

Begreppet språk har två nära sammanbundna men ändå separata betydelser; dels syftar det på det mänskliga språket som fenomen, dels syftar det på enskilda språk, kommunikationssystem för en avgränsad grupp människor, till exempel svenska.

Språkets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Språkets ursprung

Teorierna om det mänskliga språkets ursprung är långt ifrån samstämmiga och till och med ganska kontroversiella. Det finns en mångfald av teorier, men alltför lite data. Vissa huvudlinjer går dock att skönja. Alla mänskliga populationer idag talar fullvärdiga språk och har samma språkförmåga, alltså måste alla biologiska aspekter av vår språkförmåga ha funnits i vår senaste gemensamma förfader[3], som levde för 150 000–200 000 år sedan.[4][5] Språket kan vara äldre, men det kan inte vara yngre. Av fynd av verktyg har man dragit slutsatsen att språket har sett ungefär likadant ut i åtminstone fyrtio tusen år, även om de kan ha gjort det mycket längre än så, kanske till och med uppåt ett par miljoner år.[6]

Andra djur har sina kommunikationssystem, men inget som kommer i närheten av språket i komplexitet och flexibilitet. Vissa apor har dock varningsrop som verkar fungera som ord, med arbiträr koppling mellan ett visst läte och ett visst rovdjur.[7] Människoapor kan lära sig vissa aspekter av språk, så att de kan använda ordliknande symboler för att kommunicera,[8] och även lära sig förstå enkel engelska.[9] Men de här apornas språkförmåga är fortfarande mycket begränsad, och stannar på högst en mänsklig tvåårings nivå.[källa behövs]

Det är omstritt vilka av våra förfäder som kunde tala. Mycket tyder dock på att neandertalare hade en viss talförmåga, vilket betyder att även vår gemensamma förfader med neandertalarna kunde tala.[10] Bevarade ben från äldre människotyper än neandertalare uppvisar dock för stora fysiologiska skillnader i benen mot människan för att ha kunnat tala.[6]

Ett språks uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Språk tenderar att förändras för varje generation. Om personer som talar samma språk delas upp ifrån varandra isolerade grupper kommer dessa utvecklas ifrån varandra. Med tiden kommer detta att ge upphov till en ny dialekt.[11] När ännu längre tid har gått, kommer denna dialekt vara oigenkännlig för de andra grupperna, och ett språk har uppkommit. Ofta är det så att områden där man lever i små isolerade grupper består av många små språk, som alla präglas av detta, med sanfolket i Afrika som exempel. Det var även så det fungerade i Australien, där aboriginerna talade mellan 200 och 250 språk innan européernas ankomst, vilket betyder att varje språk inte hade mer än några få tusen människor. Indianstammar i Sydamerika fungerade på samma sätt.[12]

Detta fungerar dock inte alltid. Historiskt sett kan man se en nedgång i antalet språk som talas. Tore Janson spekulerar i sin bok i att det kan ha funnits fler språk på jägare-samlarnas tid än vad som är fallet idag.[13]

Det finns några parametrar som underlättar vid uppkomsten av moderna språk. Det första är att språket har ett skriftspråk, som benämner språkets namn. Ett annat är att språket har förankring i politiken, vilket visas med exempel som haitisk kreol (förankring i Haiti), afrikaans (förankring i Sydafrika), norska (förankring i Norge) och setswana (med förankring i Botswana), som alla är huvudspråk i en självständig stat.[14]

Pidgin och Kreol[redigera | redigera wikitext]

Ett annat sätt som språk uppkommer på är det som kallas för pidginspråk. Detta var extremt vanligt under slavhandelns tid i Amerika. På plantagerna i Västindien arbetade afrikanska slavar. Även om de i början enbart talade sina modersmål, försökte slavhandlarna separera personer med samma modersmål för att skapa kommunikationsbrist. Därför uppstod nya språk på plantagerna, där de båda grupperna (slavarna och slavägarna) lärde sig lösryckta ord från varandra, ofta med stora grunder i engelska och franska. Det resulterar i ett gängse gångbart ord som kan resultera i ett begränsat språk, ett pidginspråk, med mycket enkel grammatik. Dessa tenderar att dö ut så fort förhållandena ändras, men kan under vissa omständigheter, såsom långvarig kontakt med samma grupper, resultera via kreolisering i ett kreolspråk.[15] Dessa skapades i första hand under 1600- och 1700-talet, och talas ofta fortfarande. De ansågs ofta av talarna vara dåliga varianter av ursprungsspråket, och det är först på senare tid, med start av forskare i språken under 1960-talet, som de har börjat anses vara språk.[16] Exempel på kreolspråk är tok pisin, haitisk kreol, papiamento[17] samt enligt vissa forskare afrikaans.[18]

Pidginspråk Engelska Svenska
Wen ting waantin a Niivis, dem tap lang fu du, an wen dem du, dem tap langa fu don. – Mi hia piipl a aks if mi an yu no wiari chat. Taal! Bikaas aabi a get wondaful rizol.[19] When something is needed in Nevis, they take a long time to do it, and when they do it, they take longer to get it done. – I hear people asking if I and you aren't weary of chatting. Not at all! Because we are getting wonderful results. När någonting behöver göras på Nevis tar de lång tid på sig, och när de gör det så tar de längre tid på sig att få det gjort. – Jag hör att folk frågar om jag och du inte är trötta på att prata. Inte alls! För vi får fantastiska resultat.

Det finns stora likheter mellan pidgin-språket (längst till vänster) och det engelska (i mitten). Texten, som kommer från en tidningsartikel på Nevis i Karibien, är en av få skrivna texter på det kreolspråket.[20] Orden är ofta lika varandra, men har stavningsskillnader. Den största skillnaden är grammatiken, och bevisar att grammatiken i språket är ett eget system.[19]

Det mänskliga språket som fenomen[redigera | redigera wikitext]

Det mänskliga språket är det mest komplexa kommunikationssystem man känner till.[21] Den kände språkvetaren Ferdinand de Saussure delar in språket i langue och parole, där parole är själva språkanvändningen, yttrandena, medan langue är den underliggande strukturen som definierar språkets regler.[22] Sydney Lamb delar upp språket i fyra nivåer, språk-1 – språk-4, där 1 och 2 motsvarar Saussures parole och langue. Språk-3 är de kognitiva processer i våra huvuden som ligger bakom parole och langue, och språk-4 är människans postulerat medfödda språkförmåga. Språket i alla dess nivåer kräver dessutom en underliggande neurologisk nivå, hjärnans hårdvara för språk.[23]

Förutom att vara ett redskap för kommunikation, är språket också ett redskap för tänkande. Med hjälp av det mänskliga språket representeras tankar, konkreta föremål och abstrakta begrepp, handlingar och idéer, och språket kan ses som en del av människans kognitiva förmåga. Dock är det möjligt att tänka avancerade tankar utan ord, exempelvis sade Einstein han tänkte ut relativitetsteorin i bilder.[24] Det har hävdats av vissa språkforskare att detta skulle kunna vara språkets huvudsyfte, eller ursprungliga syfte[25][26], men språkets kommunikativa funktionalitet är så uppenbar och central att ett kommunikativt ursprung ter sig betydligt rimligare.[27][28]

Med mycket få undantag är den språkliga symbol som används för att representera en given betydelse ’arbiträr’, det vill säga tecknet som sådant är inte betingat av betydelsen, utan är godtyckligt valt.[22] Det går inte att utläsa ett ords betydelse ur dess form. Bland de få undantagen finns onomatopoetiska uttryck och ljudsymbolik. Studiet av det mänskliga språket spänner över ett vitt fält. Det berör bland annat psykologi, neurologi, kognition, semiotik, akustik och fysiologi, och naturligtvis lingvistik, vetenskapen om språket.

Språkets struktur[redigera | redigera wikitext]

Språket är ett hierarkiskt och kombinatoriskt system, där ett begränsat antal enkla grundelement kombineras hierarkiskt utifrån ett begränsat antal enkla grundregler, till ett obegränsat antal möjliga yttranden.[29] Detta utgör den stora skillnaden mot djurs signalsystem. Djuren har ett läte för varje budskap, vilket begränsar antalet möjliga budskap. Eftersom det mänskliga talet kombinerar ljud är budskapen obegränsade. Med hjälp av språkljuden, som i de flesta språk uppgår till mellan trettio och fyrtio, kan alltså tillsammans bilda obegränsat många ord. Därutöver kan flera ord kombineras till meningar, vilket resulterar i att människan kan uttrycka mycket avancerade och komplexa innebörder.[21] Tystnad av olika längd är kanske den viktigaste beståndsdelen i de flesta språk. Inte bara för att ge utrymme för syresättning hos talaren utan också för att skapa olika former av innehåll och tyngd i det som förmedlas.[30]

Karakteristiskt för människans språk är den ”dubbla artikulationen”[31] med kombinatorisk hierarki både i språkets form och innehåll:

Varje enskilt språk har sin uppsättning grundelement (språkljud och morfem/ord), och sin uppsättning regler (fonologiska och grammatiska) för att kombinera grundelementen. Språk skiljer sig mycket i hur element och regler ser ut, men det finns ändå vissa gemensamma drag hos alla språk, det man kallar språkliga universalier. Till exempel har alla språk konsonanter och vokaler som språkljud, och alla språk har grammatiska regler som bygger på hierarkiska strukturer snarare än linjär ordningsföljd.

Enskilda språk[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Enskilt språk, Lista över språk, och Systematisk lista över språk

Ett enskilt språk är uppbyggt av dels en uppsättning grundelement, och dels en uppsättning regler för att kombinera grundelementen. Grundelementen innefattar dels språkljuden, och dels ordförrådet. Reglerna finns inom olika system som morfologi, grammatik, pragmatik, semantik och fonologi. Språkens olika beståndsdelar utforskas inom lingvistikens delområden. Forskningen kan vara inriktad på aktuella förhållanden (synkrona studier) eller på språkhistoria samt de förändringsprocesser som sammanbinder dåtid och nutid (diakrona studier). Man skiljer också på deskriptiv lingvistik, som handlar om hur språket faktiskt används, och preskriptiv lingvistik, om hur språket borde användas.

Språk föds, utvecklas, och dör ut, i en process som på många sätt liknar arternas utveckling i biologisk evolution. Därför kan också de allra flesta språk inordnas i stamträd och samlas i språkfamiljer utifrån släktskap och hur de uppstått ur gemensamma förfäder. I många fall har också den gemensamma förfadern (urspråket) till en språkfamilj åtminstone delvis gått att rekonstruera.

Det finns dock viktiga skillnader mellan språklig och biologisk evolution. Bland annat är det betydligt vanligare att egenskaper sprids mellan obesläktade språk än mellan obesläktade arter. Detta att språk i kontakt influerar varandra ger upphov till areala drag och tendenser hos språken, vilket komplicerar processen att härleda släktskap mellan språk.

Typer av språk[redigera | redigera wikitext]

Typer av språk
efter användning
Denna tabell: visa • diskussion • redigera

De språk som oftast talas är folkspråk, som är ett eller flera folkslags modersmål. Dessutom finns bland annat pidginspråk - enkla språk som utvecklas i sammanhang där inget gemensamt språk finns - och systematiskt utvecklade planspråk.

Språk kan även indelas efter vilken typ av grammatiska och andra regler de använder, till exempel efter grundordföljd. Detta studeras inom språktypologin.

Språk i världen[redigera | redigera wikitext]

Fördelning av stora språkfamiljer.

Det finns många tusen språk som talas i världen. Det exakta antalet beror på hur man räknar – gränsdragningen mellan vad som är en dialekt och vad som är ett eget språk är ganska godtycklig, och baseras ofta nog lika mycket på politik som på rent språkliga förhållanden. En illustration av detta är att världen fick ett "nytt" språk nyligen, montenegrinska, samtidigt som Montenegro blev självständigt. När Montenegro var en union med Serbien var montenegrinska bara en dialekt av serbiskan och dessförinnan, när landet var en delrepublik i Jugoslavien, sågs det som en del av serbokroatiskan.

En ofta använd språkkatalog, Ethnologue, räknar med 6 909 olika språk.[32] Ungefär 800 av dessa språk, drygt 10%, har en egen artikel på svenska Wikipedia – se Lista över språk, och 279 har en egen Wikipedia.

Språken indelas efter släktskap i språkfamiljer. Ett litet antal språk går inte att inordna i någon familj, och kallas isolatspråk. Dit hör bl.a. baskiskan. Några av de viktigaste språkfamiljerna är:

Ytterligare språkfamiljer finns i systematisk lista över språk.

Språkvetenskap[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Språkvetenskap

Språk studeras vetenskapligt inom språkvetenskap, även kallat lingvistik. Detta är ett mycket omfattande forskningsfält med en mängd delområden som behandlar olika aspekter av språket. De delområden som behandlar språket som fenomen räknas till den allmänna språkvetenskapen, medan andra delområden behandlar aspekter av enskilda språk, eller språkens historia och släktskap, eller olika praktiska tillämpningsområden.

Fonetik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fonetik

Fonetiken studerar språkljud som ljud, hur de skapas och uppfattas, ur ett akustiskt och fysiologiskt perspektiv. Den mänskliga talapparaten står i fokus.

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fonologi

Fonologin studerar språkljud som språkelement, hur ljuden används som byggstenar i språket. Fonem, de minsta betydelseskiljande enheterna i språket, står i fokus.

Språkvetenskapliga
discipliner

Prosodi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Prosodi

Prosodin studerar språkets akustik på en högre nivå än enskilda språkljud. Talets rytm och intonation är centrala begrepp.

Morfologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Morfologi (lingvistik)

Morfologin studerar ordens form, och hur orden byggs upp av morfem, de minsta betydelsebärande enheterna i språket.

Semantik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Semantik

Semantiken studerar ordens betydelse, hur språket fungerar som ett system av skrivtecken och symboler, och hur vi "översätter" mellan tanke och språk, både för att kunna säga det vi tänker, och för att kunna förstå det vi hör. Semantiken kan ses som en del av semiotiken, det mer generella studiet av teckensystem.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Grammatik

Grammatik handlar, enkelt uttryckt, om reglerna för hur ord sätts samman till meningar. Begreppet används både för ett enskilt språks regler och struktur, och för det vetenskapliga studiet av språkets regler och strukturer. Syntax (meningsbyggnad) är ett centralt begrepp.

Pragmatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Pragmatik

Pragmatiken studerar språkets praktiska användning, vad som är lämpligt och olämpligt att säga i olika kontexter, och hur ett yttrande kan tolkas helt olika beroende på sammanhanget.

Språksociologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Språksociologi

Språksociologin, även kallad sociolingvistiken, studerar hur språket används socialt, och hur olika sociala grupper använder språket på olika sätt, och talar olika sociolekter.

Språket i hjärnan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Psykolingvistik

Psykolingvistiken, tillsammans med systerämnet neurolingvistik, studerar hur språket hanteras i den mänskliga hjärnan. Psykolingvistiken gör detta ur ett psykologiskt perspektiv, medan neurolingvistiken studerar samma fenomen ur ett neurologiskt perspektiv.

Det är huvudsakligen vänster hjärnhalva som är inblandad i produktion och förståelse av det mänskliga språket, och där finns flera områden som nästan uteslutande behandlar språk. Studiet av dessa hänger i hög grad ihop med studiet av olika språkstörningar, som afasi, språkavvikelser hos barn och dyslexi. Brocas område och Wernickes område är de mest kända språkcentra på vänster sida av hjärnan. Vissa aspekter av språk, till exempel prosodi och pragmatik hanteras dock till viss del av höger hjärnhalva, och det finns även människor vars hjärna är "spegelvänd" så att hela språkhanteringen ligger till höger. Det finns också människor som använder helt andra hjärndelar till språk, inte bara spegelvänt utan andra delar inom hjärnhalvorna. Hos strokepatienter som kompenserat sin afasi genom flera års träning är sådan omfördelning snarare regel än undantag, men förekommer även hos cirka tjugo procent av den icke handikappade befolkningen på grund av slumpmässiga avvikelser som foster/spädbarn. Modern hjärnforskning visar att språklig och icke-språklig funktion inte är separata utan sammanvävda i ett kontinuum. Medvetna gester som tummen upp är lika språkliga som enkla ord som hej (alltså protospråkliga).

Språkhistoria[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Historisk lingvistik

Språkens historia och släktskap studeras inom den historiska lingvistiken, främst genom komparativ metod. På det sättet har flertalet språk inordnats i språkfamiljer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Birdwhistell, R. 1970. Kinesics and Context, University of Pennsylvania Press, Philadelphia. s 127, ISBN 0-8122-7605-1
  2. ^ Harris, Russ (2012). ACT helt enkelt. Natur & kultur, Stockholm. ISBN 978-91-27-12968-9 
  3. ^ Johansson, Sverker (2005) (på engelska). Origins of language: constraints on hypotheses. Converging evidence in language and communication research, 1566-7774 ; 5. Amsterdam: John Benjamins Pub. Libris 9754098. ISBN 90-272-3891-X (Eur.) 
  4. ^ Cann, R.L., Stoneking, M., and Wilson, A.C., 1987, Mitochondrial DNA and human evolution, Nature 325; pp 31–36
  5. ^ Forskning & Framsteg 5/05: "Den allra äldsta människan". http://fof.se/?id=055gPress.
  6. ^ [a b] Janson 1997, s. 4
  7. ^ Seyfarth & Cheney & Marler (1980). Vervet monkey alarm calls: semantic communication in a free-ranging primate. Animal Behaviour 28:1070-1094
  8. ^ Savage-Rumbaugh, S. & Lewin, R. (1994). Kanzi — the ape at the brink of a human mind. New York: Wiley
  9. ^ Savage-Rumbaugh et al. (1993). Language comprehension in ape and child. Monographs of the Society for Research in Child Development, Serial No. 233, vol 58, nos 3-4 (http://www.gsu.edu/~wwwlrc/monograph.html)
  10. ^ Johansson, Sverker (2006): Constraining the time when language evolved in Cangelosi & Smith & Smith The Evolution of Language: Proceedings of the 6th International Conference on the Evolution of Language, Singapore: World Scientific Publishing; Rome [1]
  11. ^ Janson 1997, s. 21
  12. ^ Janson 1997, s. 22
  13. ^ Janson 1997, s. 23 ”Det innebär att det faktiskt kanske fanns flera språk i världen på jägarnas och samlarnas tid än det gör nu, även om befolkningen då inte var mycket större än tio miljoner, alltså bara ungefär två tusendelar av den nuvarande befolkningen på mer än fem miljarder.”
  14. ^ Janson 1997, s. 193–194
  15. ^ Janson 1997, s. 170–173
  16. ^ Janson 1997, s. 175
  17. ^ Janson 1997, s. 176
  18. ^ Janson 1997, s. 180–185
  19. ^ [a b] Janson, s. 174
  20. ^ Janson, Tore (2003). Speak: a short history of languages. Oxford University Press. sid. 206. ISBN 9780199263417. http://books.google.se/books?id=tSBaF_oFUDYC&dq=Wen+ting+waantin+a+Niivis,+dem+tap+lang+fu+du,+an+wen+dem+du,+dem+tap+langa+fu+don.+%E2%80%93+Mi+hia+piipl+a+aks+if+mi+an+yu+no+wiari+chat.+Taal!+Bikaas+aabi+a+get+wondaful+rizol.&source=gbs_navlinks_s 
  21. ^ [a b] Janson 1997, s. 5–6
  22. ^ [a b] Saussure, F. (1916). Cours de linguistique générale. Ch Bally & A Sechehaye
  23. ^ Lamb, S. (1999). Pathways of the brain: The neurocognitive basis of language. Amsterdam:Benjamins
  24. ^ Dehaene et al. (1999). Sources of mathematical thinking: behavioral and brain-imaging evidence. Science 284: 970-974
  25. ^ Bickerton, D. (1995). Language and human behavior. Seattle: UWP
  26. ^ Newmeyer, F. J. (2003a). Grammar is grammar and usage is usage. Language 79: 682-707
  27. ^ Jackendoff, R. (2002). Foundations of Language. Brain, meaning, grammar, evolution. Oxford: Oxford University Press
  28. ^ Pinker, S. (2003). Language as an adaptation to the cognitive niche. I Kirby Simon, Christiansen Morten H., red (2003) (på engelska). Language evolution. Studies in the evolution of language, 99-3534894-6 ; 3. Oxford: Oxford Univ. Press. Libris 8915699. ISBN 0-19-924483-9 (hbk.) 
  29. ^ Pinker, Steven (1999) (på engelska). Words and rules: the ingredients of language. London: Weidenfeld & Nicolson. Libris 4765313. ISBN 0-297-81647-0 
  30. ^ Birdwhistell, R. 1970. Kinesics and Context. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. ISBN 0-8122-7605-1
  31. ^ Martinet (1957) Arbitraire linguistique et double articulation. Cahiers Ferdinand de Saussure 15:101-116
  32. ^ Ethnologue http://www.ethnologue.com/web.asp

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar och källor[redigera | redigera wikitext]

v • d • r
Språkfamiljer
Afrika
Amerika
Eurasien
Oceanien
Se även
Systematisk lista över språk · Lista över språk · Världens största språk efter antal talare · Lista över utrotningshotade språk
Globe of letters.svg Språkportalen – portalen för språk på svenskspråkiga Wikipedia.
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Språk&oldid=38343705"