Anatomiske retningsskildringar vert nytta for å skildra anatomien hjå dyr og menneske ved hjelp av anatomisk terminologi, og seier noko om korleis anatomiske strukturar ligg i høve til kvarandre. Dei er ikkje språkspesifikke og kan tydast av alle, med lita eller inga omsetjing. Sjølv om skildringane er standardiserte innanfor bestemde biologiske fagområder, er det likevel uunngåelege og stundom dramatiske ulikheitar mellom enkelte disiplinar. Til dømes er dei terminologiske ulikheitane problematiske fordi terminologien er noko variert når den vert nytta om menneske, i forhold til når den vert nytta om andre zoologiske kategoriar.
Virveldyr og kraniedyr (Craniata) deler ei monaleg arv og felles struktur, så mange av dei same omgrepa vert nytta for å skildra retning og plassering. For å unngå tvitydigheit er denne terminologien basert på anatomien til kvart dyr i vanleg forstand. For menneske, som er ein form for virveldyr, kan anatomiske skildringar skilje seg frå dei som vert nytta om virveldyr. Ein grunn til dette er at menneske har ein annan nevroakse og — i motsetnad til firbeinte dyr — vert skildra i anatomisk utgangsstilling. Medan hovudet vert rekna for å vera på «toppen» hjå menneske så er det kanskje ryggen som vert rekna som «toppen» hjå ein hund. Les meir …
Hjärtdjur (Herztier) är en roman av Herta Müller som publicerades på tyska år 1994. Romanen, som har kallats för Müllers mest kända, handlar om fyra personer som bor och lever i det kommunistiska Rumäniens totalitära polisstatssamhälle fram till att de flyr till Tyskland.
Romanen utspelar sig under 1970- och 80-talen. Berättaren är en ung kvinna som tillhör Rumäniens tyska minoritet, mycket likt författaren själv. Müller har sagt att romanen skrevs "till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceaușescus styre." Romanen vittnar om regimens övergrepp, i synnerhet mot den tyska minoritetsbefolkningen, och det påföljande traumat. Normala relationer mellan människor blir omöjliga genom bristen på yttrandefrihet, de ständigt närvarande hotet om våld, fängelse och avrättning samt misstanken att även den närmsta vän kan vara en förrädare. Romanen är skriven i en parataktisk stil med många tillbakablickar och tidsbyten, med ett språk som ger en inblick i traumat och förtrycket.
