Människan ger upp inför tekniken

Vi bor i en uppfostringsanstalt vars budskap är att framtiden redan är avgjord. Det som väntar oss är robotar, konstgjort liv och överlägsen artificiell intelligens. Något val har vi inte: tro inte att någon annan framtid är möjlig. Det enda vi kan göra är att bita ihop och acceptera denna framtida teknik och de dilemman den för med sig, vare sig vi gillar det eller inte. Ju fortare vi accepterar det desto duktigare är vi: den färdigförpackade cyberframtiden säljs in med så mycket dystert moraliserande att det påminner om att ingå ett äktenskap på den gamla onda tiden. Jag skulle vilja sätta en spotlight på den märkliga, retroaktiva ödesbestämdhet som präglar diskussionen om framtiden: vi uppmanas att acceptera hela paketet i förväg, långt innan något av detta är verklighet, så att det till sist blir just så oundvikligt som det faktiskt inte är.

Fraserna om artificiell intelligens, om människor som flyttar över sina medvetanden till mjukvara för att leva i evighet och så vidare är redan så djupt inlärda att de kan upprepas utan någon tankeverksamhet alls. Jag upptäckte det när jag var på Karolinska Institutet för någon månad sedan och hörde en student dra hela den där välkända ramsan i en enda utandning. Den var bara en sekvens av läten, som orden i en gammal julsång, vars innebörd ingen längre lyssnar på.

På sajten Edge.org diskuterades farorna med artificiell intelligens (AI) i november, föranlett av att Stephen Hawking och filosofen Nick Boström nyligen har varnat för vad överlägsna och möjligen illvilliga artificiella intelligenser skulle kunna ställa till med. Bara två personer var läsvärda: Jaron Lanier, som är kritisk till AI, och Rodney Brooks, som är positiv.

Av de många oinspirerande inläggen lärde jag mig ändå något: vi vet inte vad vi ska göra med tekniken annat än att förmänskliga den. Människan har ett medvetande – alltså måste tekniken också ha ett medvetande. Dess yttersta bestämmelse är att utveckla intelligens. Och när tekniken har fått ett medvetande ska den börja göra sådant som människor gör, som att skriva romaner, trots att det är fullständigt likgiltigt för en dator om signalerna som rinner genom dess kretsar representerar romanprosa eller mätningar från ett vattenreningsverk. Innehållet i datorn förvandlas inte till meningsfull information förrän det kommer i kontakt med ett mänskligt medvetande.

Att programmera en dator så att den börjar producera skönlitteratur är det minst kreativa vi kan använda den till. Det är ett förmänskligande som är jämförbart med att klä på sin hund basker och solglasögon för att ta en rolig bild. Ändå finns det folk som kämpar för att få datorer att börja skriva skönlitteratur: möt några av dem i artikeln ”The strange world of computer-generated novels” på The Verge.com.

Datorer behöver inte bli medvetna för att börja massproducera skönlitteratur. Föreställ er vad effekten skulle bli. Det som skrivs av människor kommer att bli en droppe i ett hav av digital pseudotext. De ojämlika styrkeförhållandena förvänder situationen: vi kommer att uppleva att det är vi som härmar maskinerna istället för tvärtom. Därmed har vi gjort litteraturen meningslös för oss själva och mänskligheten har blivit ännu lite fattigare. Vad är det sista vi får behålla? Förmodligen fotboll. Att hålla balansen på två ben är betydligt svårare för datorer än schack (datorn Deep Blue besegrade världsmästaren Kasparov 1997).

Långt innan datorerna fick mer beräkningskraft än en miniräknare hade vi förmänskligat dem och talade om ”elektronhjärnor” – ett ord som innehöll en myt, nämligen myten att den där ansamlingen av kablar och kretsar var ödesbestämd att bli en hjärna. Datorn har inte förverkligat sig själv förrän den har uppfyllt myten: innan den har blivit en hjärna är den bara ett misslyckat medvetande, en halvfärdig produkt. Vi sitter så hårt fast i myten att det inte faller oss in att datorerna skulle kunna fortsätta att utvecklas länge till – och ändå bli något helt annat än medvetna maskiner.

Jag har förresten aldrig förstått varför människor ska skapa konstgjort liv eller artificiell intelligens när vi kan få barn. Allt det där som vi hoppas uppnå på en extremt omständlig teknologisk omväg har vi ju redan. Vill vi skapa liv? Vi kan skapa liv. Den som har barn får vara med om att hjälpa fram ett nytt intelligent medvetande. Varför räcker det inte åt oss?

Gång efter gång ser det ut på samma sätt: vi utvecklar en eller annan ny teknologi, kör så det ryker och blir alltid lika förvånade över var vi hamnar. ”Jaså, hamnade vi här! Ja, det var kanske inte så lyckat. Men nu finns den här teknologin, och människan har bara att anpassa sig.” Detta krav på anpassning upprepas så ofta att det börjar se ut som om det är huvudsaken. Vad beror det på?

Jag misstänker att det som driver en stor del av den teknologiska utvecklingen inte är en fantasi om makt utan något som är ännu mer frestande för människan: en fantasi om underkastelse. Inte en längtan efter frihet och nya upptäckter, utan lusten att anpassa sig efter orubbliga yttre villkor. Vi vill vara lika maktlösa inför tekniken som vi tidigare var inför naturen. Spel där vi själva skriver reglerna tappar vi genast intresset för. Det sista vi vill är att bli så mäktiga att vi är helt och hållet ansvariga för vår egen situation. Frihet upplevs snart som tomhet eller meningslöshet, men underkastelse är kokain. Underkastelse är tillhörighet. Förverkligar vi fantasin om en oändligt överlägsen artificiellt intelligent teknologi hamnar vi i en underbar, förhoppningsvis evig underkastelse.

För att vi ska kunna använda tekniken på det sättet måste vi göra oss blinda för att det är vi själva som driver utvecklingen. Teknologin måste framstå som en naturkraft. Därför har vi just nu all denna retorik som syftar till att övertyga oss om att bioteknik och artificiell intelligens är en naturlig fortsättning på evolutionen. Att protestera mot denna färdigplanerade framtid är lika fåfängt som att protestera mot evolutionen – inbillar vi oss.

Håkan Lindgren

kulturdebatt@svd.se

Håkan Lindgren är frilansskribent.