En kärlekshistoria - 1970 - Eine schwedische Liebesgeschichte

• Report rights infringement
• published: 14 Jan 2017
• views: 7945

Der Zufall führt die 14-jährige Annika und den 15-jährigen Pär zusammen: Bei einem Krankenbesuch treffen sie sich zum ersten Mal. Pär, mit dem Moped unterwegs, sucht später das Mädchen, findet es – und einen kurzen wie auch langen Sommer leben die beiden ihrer Verliebtheit, in der Clique und allein, ungestört, unberührt von den Enttäuschungen und Widrigkeiten der sich selbst isolierenden Erwachsenen mit ihren neurotischen Bindungen zueinander und ihren unerfüllt gebliebenen Hoffnungen. Filmen skildrar kärleken mellan två ungdomar. Vi får följa hur Annika och Pär träffas, möta deras bakgrund och hemmiljö, mopedgängets tuffhet och Annikas mer kvinnliga värld. Filmen beskriver all osäkerhet, rädsla, ömhet och glädje som de upplever tillsammans. I bakgrunden finns hela tiden föräldrarnas verklighet, Välfärdssveriges förlorade generation. De är bittra och låsta. Deras drömmar om framtiden har gått förlorade i vardagsrutinen med bilverkstan och kylskåpsagenturen. Så kan handlingsmönstret lakoniskt återges i denna film, där stämningsmåleriet är betydelsefullare än den yttre dramatiken. Jurgen Schildt har i sin recension i AB återgett innehållet på följande sett - vilket ger filmen mer rättvisa: "I inledningen sitter en gammal verkare (Pärs farfar) i en sjukhuspark och formulerar, fullkomligt resignerat, vad som liknar nyckelrepliken i den här filmen: 'Dagens tillvaro är inte konstruerad för de ensamma'. Det är påståendet: resten kan ses som bevis, belysningar, illustrationer. Ensamma - med en ensamhet som bara nödtorftigt dövas av gänget och jukeboxen - är berättelsens Romeo och Julia. 15-åringen Pär som inte vågar nalkas 14-åringen Annika och Annika som inte vågar närma sig Pär. (-) Ensam är också flickans föräldrar; läs Margreth Weivers och (kylskåpsförsäljaren) Bertil Norström i hans livs roll. Två statusjagande människor som inte längre har någonting att säga varann och som säger det med en minkstola, en spansk linguaphonekurs och en Peugeot 404. Ensam är flickans moster, kvinnan som blev över och som det taktfasta livet redan gått förbi. Hon har sökt lediga platser och ingen fått. Hon är en utslagen, en outsider, halvt om halvt (en smula alkoholiserad) driftkucku. (-) Ensamma är alltså alla. Men ensamheterna i Roy Anderssons film är inte enbart eller ens huvudsakligen en fråga om konstnärlig lip och tandagnisslan. Han kan vara tragikomisk. Han kan också vara finstilt komisk, med poänger som kommer lika oväntat som snö i Sahara. När ni sett scenen med mopeden som i filmens upptakt blir omkörd av en cykel förstår ni bättre vad som menas. Och därmed är det dags att nämna det avsnitt - den förlängda svenska kräftskivan i en svensk sommarstuga vid en ännu svenskare insjövik - där tragiken och komiken i En kärlekshistoria ingår sin mest betvingande förening. Man börjar tala efter första supen och kommer loss efter andra. Efter tredje och fjärde börjar man dansa, vänslas, bli förtrolig, värma sig vid den konstgjorda gemenskapens lusteldar. Så kommer groggarna och bakstöten. Prestigekänslan ska ha sitt. Aggresionerna kolliderar. Vid gryningens fiskafänge är den livströtte kylskåpsagenten borta i dimmorna, och vi anar en handelsresandes död. Tills liket visar sig delta i spaningarna och det slokande sällskapet vandrar tillbaks till en dag som hundra och tusen andra."