KLIV

Kliv rakt in i en katastrof - 360° video

• Report rights infringement
• published: 23 Nov 2015
• views: 8134

Denna film visar situationen för människor på flykt genom Europa. Med virtual reality kan du följa med på deras resa. Nedan kan du läsa om några av de möten filmteamet hade när de spelade in filmen. Med film och text vill vi ge dig en känsla för det som händer just nu i världen. Vill du göra skillnad till människor på flykt? http://stod.redcross.se TIO DAGAR Jag ser ett par med sin bebis stå i kön. Jag tänker att de är fina samtidigt som det finns något sorgset över dem. Pojken har världens finaste leende, snart har han fått alla sina tänder och på huvudet sitter en gul mössa. Mamman bär pojken på armen. Pappan är kock och mamman är jurist. De kommer från Syrien. De är oroliga. De berättar att deras fina lilla son har en sjukdom, varje månad behöver han en blodtransfusion för att leva. Jag frågar när han fick en senast. Det var 20 dagar sen. Tio dagar har de på sig att nå fram till en plats där de kan få hjälp. Och gränser stängs. Och oro växer. Och tiden går. Tio Dagar. Pojken ler igen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag säger förlåt. BABY Jag ser tusentals människor stå framför en mur av poliser. Stämningen är intensiv. De har väntat här, vid en stängd gräns, i sex timmar. Många är barn. Luma, Arkan och Fatime är här. Plötsligt börjar folkmassan ropa. Ropen blir högre men först hör jag inte vad de säger. Sedan hör jag orden. ”Baby, baby, baby”. De vädjar att familjer med spädbarn ska släppas fram. Att åtminstone de ska slippa stå i den stinkande lervällingen. Många gånger har jag upplevt människors önskan om att de mest utsatta ska tas om hand, att de ska få gå före alla andra. Kan man stå i kön i timmar eller i dagar så gör man det. Men alla kan inte stå i isande regn utan skydd. Små barn kan inte. Höggravida kan inte. Nyfödda bebisar kan inte. Nu ropar de igen: ”Baby, baby, baby”. Men ingenting händer. Jag kämpar mot gråten. SKOR Jag kom till Presevo när situationen blivit desperat. Det stod tusentals människor i kön, det var kallt och regnet föll outtröttligt. Kön var lika lång nu på morgonen som den var igår och dagen innan dess. Jag är på väg till bageriet för en kopp kaffe när en familj på stoppar mig. Mamman gråter. Pappan är desperat. De kan ingen engelska men pekar på sonens fötter. Han har bara en sko. De är kalla och genomblöta, de orkar inte mer. Och pojken har bara en sko. Den varmaste platsen i Presevo är det lilla bageriet. Här finns inga stolar eller bord, men bröd och två kaffeautomater. Jag tar familjen dit, bort från regnet, in i värmen. Vi måste hitta ett par skor. Pappan och jag går tillbaka ut i regnet för att leta. Vi hittar en butik som är öppen och pappan väljer ett par skor i storlek 32. Kassörskan skickar med ett par strumpor på köpet. Jag tackar. RESAN HEM Jag sitter på planet till Stockholm, en resa på drygt två timmar. På raden framför mig sitter en familj. Mamma, pappa och en pojke. Pojken vilar i mittensätet med en kudde under huvudet och en filt över sig. Jag önskar att Luma, Arken, Fatime, Mallaka och alla andra barn och vuxna kunde få resa på samma sätt som pojken framför mig. Trygga och skyddade. Men det får inte Luma, Arken, Fatime och Mallaka. De måste resa på det värsta sättet jag kan tänka mig. Utan riktiga skor måste de gå kilometer efter kilometer med hela sitt liv på ryggen. Genom regn, lera och kyla. Mot nästa gräns. Det finns inga andra vägar, samma resa för alla, stor som liten. Är man flykting så är man. En del av en massa, berövad allt som är du. Bara flykting. Inget mer. Allt blir annorlunda när du vet vad människorna heter. Luma, Arkan, Fatime, Mallaka. Barn som finns på riktigt. Hur länge tror du att de kommer att komma i håg denna resa? 5 år? 10 år? För alltid? Går det att glömma? Jag tror inte att det går. Men jag hoppas. VI SOM GJORDE SKILLNAD Jag vet att vi måste göra mer. Det bär jag med mig. Kan vi inte lösa den politiska krisen som skapar denna humanitära kris, så måste vi åtminstone möta människorna på vägen och göra mer för dem. Vara där som medmänniskor. Se till att de får mat, vatten och hopp. Värna varje människas värdighet. Jag önskar att det inte behövdes. Men det behövs. Vi behövs. Våra pengar, vår tid, vår medmänsklighet behövs. Vad du än gör, stort eller litet, så fortsätt med det. Kan du göra mer, så gör mer. Om du så bara kan göra skillnad för en enda människa så gör det. För den människan är du viktig. För den människan tänder du ett ljus i mörkret. Då kanske vi i framtiden kan säga: Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde skillnad. Kredits: Filmen är producerat av Edge DNA. Regissör: Marco Ricci Fotograf: Mauricio Vasques Ljud: Magnus Erhardt Musik: AUX Publishing