Ursprunget och bildandet av det landsomfattande nätverket Antifascistisk aktion  

Introduktion
En av de yngre sociala rörelserna i Sverige är den antirasistiska rörelsen. Som social
rörelse började den växa fram i början på 80-talet, som en förlängning på den
borttynande vänster- och solidaritetsrörelsen från 70-talet. Den antirasistiska rörelsen
växte alltså fram i en ny tid, för att möta en annan typ av problem än de
sjuttiotalsvänstern bemött. Vänstern och de sociala rörelserna var försvagade, en
högervind började göra sig märkbar, arbetslösheten ökade och den utomeuropeiska
invandringen hade kommit igång på allvar. Rasismen dök upp som ett nytt
samhällsproblem på den politiska dagordningen..

1980-1987
Runt 1980 väckte rasistiskt klotter och rasistiska dåd starka reaktioner. Ur
protesterna kring ett brandattentat mot en invandrarägd kiosk i en Stockholmsförort
bildades Stoppa Rasismen, som växte fram som en genuin folkrörelse. Organisationen
kom att knyta ihop olika invandrargrupper och vänsterorganisationer i en bred och
brokig regnbågskoalition. Förutom att uppmärksamma rasismen i Sverige arbetade
även Stoppa Rasismen mot inskränkningar i asylrätten och mot den statliga rasismen.
Grundtanken i Stoppa Rasismen – en tanke de bar med sig från sjuttiotalsvänsterns
enhetsfronts-strategi – var att skapa en bred sammanslutning för att bemöta och
isolera rasismen i samhället. I och med att Stoppa Rasismen lyckades samla en
mängd organisationer under sitt paraply och dessutom inte drog sig för att kritisera
den statliga asyl- och flyktingpolitiken så bemöttes de som ett hot av
socialdemokratin, som svarade med att skapa sin egen statsstödda antirasistiska
organisation, “Rör inte min kompis”. Från Stoppa Rasismens systerorganisation i
Frankrike, gräsrotsinitiativet SOS Racisme, lyfte socialdemokraterna över “Rör inte
min kompis”-symbolen (en hand som gör stopp-tecknet). Med “Rör inte min
kompis”-kampanjen försökte staten ta över initiativet i den nya antirasistiska kampen
och leda bort den från systemkritiska spår in på ett tryggare och liberalare “alla ska
vara snälla mot varandra”-spår. Den statliga antirasistiska kampanjen skapade en
stort intresse för antirasism i samhället och samlade in en mängd namn på
intresserade men när kampanjåret var slut lades locket på och det nya antirasistiska
intresset kvävdes därmed i sin linda. “Rör inte min kompis”-kampanjen drog undan
mark från Stoppa Rasismen. Men samtidigt hade Stoppa Rasismen själva svårt att
handskas med gräsrotsengagemang: genom bildandet av ett riksförbund flyttades
fokus från de lokala initiativen och kom att binda upp en stor del av krafterna till en
riksomfattande organisation och byråkrati. Så här i efterhand kan man nog konstatera
att ombildandet till ett riksförbund skedde alldeles för tidigt och kom att bli mer av en
belastning än en tillgång för Stoppa Rasismen.

Gatan som forum
Högervridningen gick igen på många plan i samhället. Den bröt en vänsterliberal
hegemoni i början av 80-talet och skedde inte bara i den politiska diskussionen och
offentligheten utan även rent konkret i samhället genom en mobilisering, en
organisering av reaktionära högerkrafter som arbetade mot de positiva förändringar
vänstern nått. Från att under större delen av efterkrigstiden isolerats till små
nazistiska sekter eller antikommunistiska grupper började extremhögern i början av
80-talet försöka göra sig synlig på gatorna. Gatan är ett konkret fysiskt rum som
måste erövras för att kunna skapa en politisk rörelse. I första hand handlar det om att
skapa “rum”, frizoner, där rörelsens åsikter kan tolereras utan att angripas, för att
sedan flytta fram positionerna och tränga ut andra. Men varje steg extremhögern tog
ut på gatan mötte motstånd. Samtidigt började de långsamt förflytta gränserna
högerut i samhället för vilka politiska åsikter som ansågs acceptabla. En tidig frizon
där extremhögern kunde söka “tolerans” var den apolitiska “skit i allt”-delen av
punkrörelsen som existerade vid sidan av den större vänsterpunkströmningen. Från
den apolitiska oi/skins-scenen dök naziskinsen upp i början av 80-talet, i direkt
politisk konflikt med vänsterpunkarna. Ett annat frirum blev fotbollsklackarna, en
“våldsam” mansvärld där nationalistiska symboler kunde kombineras med rasistiska
åsikter. Men även i klackarna mötte rasisterna motstånd, från de som ville hålla
klackarna apolitiska eller öppna för alla, oavsett hudfärg. Med naziskinsen fick den
rasistiska extremhögern skydd, vilket var nödvändigt för att kunna ta det riktiga
steget ut på gatorna. Från första början mötte de handgripligt motstånd. Första BSStorgmötet
1980 i Södertälje slutade i kaos och i Stockholm blockerades ett helt
kvarter runt en BSS-demonstration, när fascisterna försökte demonstrera första maj
1984. NRP:s demonstration i Växjö 1985 avbröts av VPK-are, som jagade bort
naziskinsen. (Alla har väl sett fotot på tanten som drämmer en väska i huvudet på en
fanbärande nazist.) I Göteborg a vbröts ett fascistmöte i Folkets Hus av en bred
motdemonstration. Den del av vänstern som först kom att drabbas och känna av
nynazismen var anarkopunkscenen. Här fanns både den fysiska närheten och den
politiska konflikten. Naziattacker skedde mot festivaler som Glädjetåget, lokaler som
bokkaféet “Svarta Månen” på Götgatan i Stockholm och husockupationer som
Skaraborgsgatan. Attackerna mot anarkopunkscenen, som under tidiga 80-talet var
pacifistisk, tvingade fram självförsvar, och antifascismen blev militant och
konfrontationsinriktad. Som ett exempel på vändningen är Gärdesfesten -86/87, då
nassar som kom för att spöa punkare själva blev spöade och bortjagade av
festivalbesökare. Anarkopunkscenen slog tillbaka. 1986/87 drogs Bevara Sverige
Blandat, BSB, igång som en lös aktionsgrupp av anarkopunkare som på BSS och
Framstegspartiets klistermärken och klotterkampanjer. BSB kom tidvis att fungera
som en radikal ungdomsorganisation till Stoppa Rasismen.

1987-1990
Runt -86/87 uppstod ett mindre uppsving i naziskin-scenen. Med fler naziskins ökade
våldet på gatorna och de fascistiska partierna började bli kaxigare. Sommaren 1986
misshandlades Ronny Landin till döds av naziskins på Nickstabadet i Nynäshamn och i
samhället började för första gången det nynazistiska och rasistiska våldet diskuteras.
När Sverigepartiet 1987 började med flygbladsutdelningar vid gången i T-Centralen
varje helg, svarade Stoppa Rasismen med att organisera blockader, som för det
mesta var fredliga men ibland ledde till mer handfasta konfrontationer. Klimax nåddes
30:e november det året, då bortåt tusen personer lyckades blockera och stoppa
Sverigepartiets fackeltåg vid Östermalmstorg. 30:e november, Karl XII:s dödsdag,
hade under åren blivit den dagen då fascistsekterna vågade krypa fram ur kloakerna.
Sedan början av 80-talet hade det uppstått konfrontationer mellan nazister och olika
vänsterdemonstranter på den dagen. Med 30:e november -87 bröts naziboomen.
Antifascistiska demonstrationer och en opinion mot de rasistiska våldsdåden (till
exempel Ronny Landin-mordet) hade gjort sitt till. Efter -87 släppte Stoppa Rasismen
mycket av det antifascistiska arbetet och prioriterade istället kampen till försvar för
asyl och mot diskriminering. Samtidigt fortsatte en organiserad anarkiströrelse i
Sverige växa fram. Detta skedde kring demonstrationer, husockupationer,
kvinnokaféer och musikfester. I den antifascistiska kampen hade Stoppa Rasismen
fortfarande huvudansvaret för att organisera evangemang som 30:e november, men i
praktiken fyllde anarkiströrelsen en allt viktigare roll när det gällde att mobilisera till
evenemangen.

En sammanhållande kamp i landet för den anarkistiska/autonoma rörelsen blev Shellmotståndet,
riktat mot Shells inblandning i apartheid-regimen i Sydafrika. I maj -89
gjorde tillresta nassar ett misslyckat försök i Stockholm att stoppa en anarkistisk
demonstration mot apartheid. Husockupationerna, som allt mer utvecklat sig till en
konflikt med polisen, hade gett oss en vana att försvara oss om det behövdes.

1990-1995
Runt -90 började det röra sig igen i det bruna träsket. Efter Berlinmurens fall hade
utrymmet för vänstern minskat. Till valet 1991 gjorde Ny demokrati sin debut och
runt om i landet skakades vi av dåd mot flyktingförläggningar, massmedia
“hårdlanserade” Vitt Ariskt Motstånd, VAM, och den så kallade Lasermannen härjade
och spred rädsla. Det nya med nazigruppen VAM var inte det rasistiska våldet, det
hade vi sett tidigare, utan lanserandet av en nynazistisk ideologi. Istället för
Sverigepartiet-skinnskallarna så pumpade tv och tidningar ut bilder på teatrala
nazistdemonstrationer med maskerade och uniformerade uttalade nazister. Under ett
halvår, från hösten -91 till våren -92 växte en kortvarig men bred antifascistisk
rörelse fram. Det blev ett halvår späckat med antifascistiska demonstrationer, en
invandrarstrejk och som en kulmen på allt detta deltog 10000 personer i tre olika
demonstrationer i Stockholm den 8 februari -92. Det kändes som om folk började
säga ifrån. Högervågen hade gått för långt.

Ursprunget till AFA
När det stod klart att Stoppa Rasismen inte tänkte ordna någon motdemonstration
mot fascisternas marsch den 30 november 1991 bildades en antifascistisk arbetsgrupp
i Stockholm på initiativ av en grupp anarkister. Den spontant bildade gruppen hade
som målsättning att förhindra marschen genom en massiv blockad av Karl XII:s torg,
vilket också lyckades. Arbetsgruppen använde för första gången namnet Antifascistisk
Aktion. I Lund hindrade militanta antifascister samma dag den nazistiska Karl XIImanifestationen
med hjälp av stenar och barrikader. 30 november 1991 kom att bli
ett riksbekant datum som symbol för kamp mot rasism och fascism. Våren -92 visade
det sig att den antifascistiska mobiliseringen varit effektiv, nazirörelsen hade drabbats
av ett rejält bakslag. Samtidigt hade snuten gripit Lasermannen och Vambankrånarna.
Med den antifascistiska framgången började den antifascistiska rörelsen
trappa ned sin verksamhet. Luften hade gått ur Stoppa Rasismen, och riksförbundet
sjönk sakta ihop. Vänsterns antifascistiska intresse avtog och medias strålkastarljus
på extremhögern slocknade. Vintern 1991-1992 präglades av spontana koalitioner och
det var svårt att få till stånd ett kontinuerligt samarbete. Under ett landsomfattande
anarkistmöte i mars -92 träffade vi och knöt kontakter med andra radikala
antifascister från olika delar av Sverige. Flera antifascistiska arbetsgrupper bildades
bland anarkister och autonoma på olika håll i landet. Arbetsgrupper som så
småningom fick upp en praktik som aktionsgrupper. I mars -92 jagade vi tillsammans
med lokala ortsbor bort den franska historierevisionisten Faurisson och hans Vamlivvakter
och förstörde deras möte som var tänkt att hållas i Enskededalen strax söder
om Stockholm. Den 30 november -92 drabbade militanta antifascister samman med
polisen i Stockholm i ett försök att ta sig fram till nazidemonstrationen och lyckades
jaga en grupp nazister över halva stan. I Lund genomfördes en fredlig blockad med
militant framtoning som återigen stoppade nazisternas demonstration. Fler och fler
runt om i landet började ta till sig en militant konfrontationsmetod för att stoppa
nazisterna. Det visade sig tydligt till exempel på Hultsfredsfestivalen sommaren -93
då den nya vågen av Ultima Thule-skins som dykt upp, jagades bort. Efter det såg
antifascister till att hålla sommarrockfestivalerna som fria zoner dit nazister inte var
välkomna.

I september -93 samlades ett tjugotal olika antifascistiska grupper från hela Sverige
och beslöt att bilda det landsomfattande nätverket Antifascistisk Aktion.Namnet AFA
lånades dels från den engelska radikala vänsterns antifascistiska organisation
AntiFascist Action och dels från den tyska prolterära självförsvarsorganisationen
Antifascistische Aktion som fanns på 1930-talet. Parallellt med bildandet av AFA i
Sverige uppstod AFA i Danmark och Norge. Diskussionerna inom vänstern
Händelseutvecklingen mellan 91-93 har blivit en väldigt omdiskuterad konfliktfråga
inom vänstern och kom att forma och påverka det nybildade AFA-nätverkets politiska
praktik. Varför rasade den breda kortvariga antifascistiska rörelsen som växte fram
91/92 ihop? Under några månader organiserades “regnbågskoalitioner”, breda
antirasistiska allianser mellan vänstergrupper, invandrarorganisationer och allmänt
humanistiska initiativ, som genomförde manifestationer i ett flertal städer i Sverige.
Men alla koalitionerna blev kortvariga och deltagarantalet minskade på antirasistiska
demonstrationer. Bland en stor del av vänstern och antirasistiska grupper lades
skulden för detta på den militanta och konfrontationsinriktade antifascismen. Man
menade att våld och braskande mediarubriker om att fascister och antifascister var
“lika goda kålsupare” skrämde iväg vanligt folk från demonstrationer och
manifestationer. AFA gav en annan förklaring. Enligt vår mening var det som skedde
91/92 ett svar på fascisternas egen upptrappning. Att det uppstod en uppdelning
mellan bredare “regnbågskoalitioner” och en militant gatuaktivistmiljö var inte så
konstigt. I och med att militanta grupper organiserade sig hade den antifascistiska
rörelsen breddat sitt arbetsfält. Det fanns olika former av antifascism/antirasism och
folk kunde välja att delta i de evenemang som passade dem. De koalitioner som
bildats har alltid varit kortvariga, och ofta enbart samlats kring en fråga eller förberett
en demonstration och sedan lagt ner arbetet. Ofta har en bredare antifascistisk
mobilisering uppstått efter olika händelser, som till exempel nynazistiska mord, då
många velat uttrycka sin ilska mot det rasistiska våldet. Dessa demonstrationer har
samlat mycket folk, som demonstrationerna efter morden på Jimmy Ranjbar, Peter
Karlsson, John Hron eller attackerna mot homosexuella i Linköping hösten -97. Men
det har alltid stannat vid några stora demonstrationer, ingen kontinuerlig organisering
har fötts ur dessa snabbt ihopkallade koalitioner. Det har handlat om en antifascism
som enbart plockas fram runt 30:e november eller när media satt sitt strålkastarljus
på extremhögern. Det fanns även en annan diskussion inom den antifascistiska
rörelsen om koalitioner som strategi och hur man ska utforma en antifascistisk politisk
linje. En stor del av vänster- och antirasiströrelsen har hävdat att målet är att bygga
upp största möjliga bredd i koalitionerna för att isolera extremhögern. Som
vänstergrupp har det inneburit att sätta sin politik åt sidan och sluta upp bakom
liberala och systembevarande paroller.

AFA och andra utomparlamentariska vänstergrupper har istället betonat vikten av att
bygga upp en antifascistisk opposition. Det är livsfarligt att – medan extremhögern
försöker ge sken av att vara en radikal samhällsopposition – liera sig med de
“etablissemanget” och låta extremhögern fånga upp missnöjet mot det samhälle vi
lever i. En antifascistisk rörelse måste bygga på en kritisk samhällsopposition och
försöka ge svar på de sociala frågor som ställs i samhället. I praktiken har dock AFA
förhållit sig rätt pragmatiskt till frågan. Största delen av tiden har AFA ägnat åt att
profilera en antifascistisk opposition, men har vid olika tillfällen under eget (eller
annat) namn gått in och varit drivande i organiserandet av breda antifascistiska
koalitioner. 1993-1995: AFA bildades för att få till stånd ett samarbete för de militanta
aktionsgrupper som arbetade kontinuerligt med antifascism och AFAs linje blev att
bygga upp ett konkret motstånd över hela landet, att konfrontera fascismen både
ideologiskt och fysiskt. Framgångsrika kampanjer Det landsomfattande samarbetet
tog sig uttrycket i gemensamma kampanjer och att vi reste runt på varandras
evenemang.

Hösten -93 och våren -94 kom att bli ett elddop för AFA-grupperna (som de flesta var
helt nybildade). En av de första kampanjerna kom att rikta sig emot
nazidemonstrationerna i allmänhet och Sverigedemokraternas valkampanj i
synnerhet. I en mängd städer konfronterades AFA-grupper fysiskt med poliser och
fascister, vilket gav både direkta och indirekta resultat. Direkta resultat av
konfrontationerna blev att flera fascistiska demonstrationer stoppades och att färre
fascister vågade delta. Mer indirekta resultat blev att kostnaderna för staten att
skydda fascistiska demonstrationer ökade samt att Sverigedemokraterna förlorade sin
respektabla fasad. AFAs aktioner visade också att det gick att göra motstånd och de
bröt den demoniserade bilden i vänstern av fascisterna som oövervinliga slagskämpar.
Kampanjen “Nazifritt Södermalm” kan ses som ett exempel på en av AFA Stockholms
mer framgångsrika kampanjer. Under 1995 startade vi en kampanj mot nazibutikerna
Asgård och Last Resort och Fryshusets skinnskallebarack. Kampanjen bröt ett
defensivt läge hos den bredare antifascistiska rörelsen i Stockholm. Kampanjen lade
upp konkreta målsättningar, att stänga lokalerna, och vi arbetade sedan pragmatiskt
och brett för att nå detta mål. Vid sidan av större demonstrationer organiserades
torgmöten, affischer sattes upp, föredrag hölls för andra organisationer, information
om lokalerna lämnades till media, nazilokalerna sprejades konstant ner, låsen till
butikerna limmades och aktionsgrupper slog sönder dem. Kampanjen sammanföll med
en ökad debatt kring Fryshusets skinnskalleverksamhet. Nazifritt Söder-kampanjen är
ett tydligt exempel på att vår idé, att olika kampmetoder kompletterar varandra,
fungerar i praktiken. Arbetet gav resultat och i dag är alla lokalerna stängda. En
annan kampanj som AFA drog igång tidigt riktade sig mot Ultima Thule,
vikingarocken, och den nazistiska “vit makt-musiken”. Vit makt-musiken, i kölvattnet
på Ultima Thules framgångar, blåste liv i den avsomnade nazirörelsen. I en kampanj
för att hindra nazimusiken från att få fäste och nya forum arbetade AFA med att få
bort naziskivorna från skivbutiker. Kampanjen blev framgångsrik och fördes med en
mängd metoder, allt från att aktivister informerade skivaffärer och delade ut flygblad,
till sabotage och snodda naziskivor. Eftersom pressen och konfrontationerna ökade vid
nazistdemonstrationer, så förde vit makt-musiken med sig att fascisterna istället
började ordna konserter. Konserterna hölls ofta hemliga, och kunde genomföras under
polisbeskydd och blev betydligt säkrare att gå på för nazisterna än
demonstrationerna. Både smalare och bredare än tidigare rörelser Konserter visade
sig tidigt vara svårare för oss att stoppa än demonstrationer. Konsertverksamheten
var mindre känslig för sabotage, eller i varje fall svårare att komma åt med sabotage.
Istället blev det viktigt att skapa ett bredare politiskt tryck för att få stopp på
konserterna. De “hemliga” konserterna tvingade AFA att bli bättre på att samla in
information och vi började i större utsträckning än tidigare att använda media för att
släppa information som kunde leda till att konserterna ställdes in.

Med AFA:s betoning på antifascism har vi valt både en smalare och en bredare
beteckning än den tidigare antirasistiska rörelsen. Smalare därför att vi fokuserar på
att bekämpa den fascistiska rörelsen. I den antirasistiska rörelsen var kampen mot
fascistgrupperna en liten del av verksamheten, den övriga verksamheten gick ut på
att skapa mötesplatser mellan svenskar och invandrare och att bemöta både
diskriminering och statlig rasism. Men vi använder även antifascism som en bredare
term än antirasism. Vi började en diskussion om vilka beståndsdelar och vilka
maktstrukturer en fascistisk rörelse och ideologi knöt an till. Sexismen, homofobin och
rasismen, som är dragna till sin spets i fascismen, är strukturer som genomsyrar hela
vårt samhälle. Den fascistiska rörelsen existerar inte i ett vakuum – den knyter an till
och är en del av en större högervridning. Men samtidigt är den inte högervridningens
enda uttryck, utan mer ett uttryck den tar på gatan, i konkret mobilisering. Det finns
ett samspel mellan den höger som flyttar gränserna på gatan och fysiskt hotar folk,
och den högervridning i politiken som skärper flyktingpolitiken och hänger ut
invandring som ett samhällsproblem. Med den här analysen har vi även arbetat med
frågor som legat utanför ett snävt antifascistiskt fält men som vi bedömt som viktiga
delar av en reaktionär mobilisering och högervridning. Ett sådant område, som flera
AFA-grupper valt att prioritera, är ett arbete mot den ökade spridningen av porr i
samhället och vi har gjort det genom att attackera porrbutiker och andra institutioner
som spridit sexualiserat kvinnoförtryck.

Ett annat exempel är den kampanj inför EU-omröstningen som drogs igång vid sidan
av det antifascistiska arbetet. Nordiska aktionsnätter mot “Fort Europa” organiserades
och Ja till EU:s propagandacentrum drabbades av över 100 aktioner. Motiveringen
bakom kampanjen var den rasistiska och restriktiva flyktingpolitik som byggs in i EU:s
polissamarbete och stängda yttre gränser samt det faktum att nej-sidan endast fick
en bråkdel av ja-sidans resurser inför folkomröstningen och själva inte hade råd att
öppna några flotta infocentraler. Aktionerna skedde för oss som ett komplement till
arbetet med flygbladsutdelningar och deltagande i Nej till EU:s aktiviteter. Arbetet
slutade inte vid EU-omröstningen. Det senaste året har vi fortsatt att arbeta mot EU:s
rasistiska flyktingpolitik och polissamarbete i Schengenavtalet. Mellan åren -92 till -95
rådde ett spänt förhållande mellan AFA och den övriga vänstern, framför allt Stoppa
Rasismen, SAC-Syndikalisterna, Socialistiska Partiet, Offensiv och Ung Vänster.
Samtidigt ledde “konfrontationslinjen” till att AFA hamnade under hård press från
snutar och media. Vänstern i sin tur ägnade sig åt valkampanj och inga
kontroversiella frågor fick störa. Mellan de åren fanns ingen bred antifascistisk
rörelsen att tala om i Sverige. AFA var ensamma om att bedriva ett kontinuerligt
antifascistiskt arbete. AFA försökte i denna situation att bredda sig och försökte fylla
en roll som social rörelse. Bredvid aktionerna höll vi skolföredrag, bedrev egen
research på extremhögern och skrev artiklar. Vi försökte politisera de “subkulturer”
som låg oss närmast för att kontra den nazistiska “vit makt-musiken”. Och vi satsade
på uppbyggnaden av AFA-nätverket inom och utom Sverige. Vi stod rätt ensamma
men det bekymrade inte oss så mycket. Samarbetet med den övriga vänstern kändes
mest lönlöst och vi kunde inte se att det gav några konkreta resultat i praktiken.

1995-1997
Under -95 sågs resultatet av den nazistiska musikvågen, i form av ökat nazivåld:
morden i Kode, Klippan och Västerås och allvarliga misshandelsfall utanför Fryshuset i
Stockholm. Med det ökade rasistiska våldet vaknade både media och den
antirasistiska rörelsen igen. AFA stod plötsligt som enda grupp med ett kontinuerligt
arbete, en aktivistbas, kunskap och erfarenhet, och hade därigenom stärkt sin
position i den antirasistiska rörelsen. Vi hade en helt ny bas och självkänsla för att
inleda ett samarbete med övriga grupper. Brandkårspolitik och statlig rasism Under
-96 skedde ett organisationsförsök i naziskins-subkulturen, Nationella Alliansen. AFA
kunde snabbt leta reda på deras lokal och militanta antifascistgrupper såg till att
stänga den. Kronan på verket sattes när den internationellt viktiga
Hessdemonstrationen – som Nationella Alliansen organiserade i Trollhättaden –
hindrades från att tåga på gatorna genom vår mobilisering och istället stängdes in vid
en lastkaj på tågstationen. Efter nazisternas fiasko i Trollhättan och en stängd lokal i
Stockholm tog interna stridigheter över i nazirörelsen och Nationella Alliansen rasade.
Antifascistiska aktioner, en ökad opinion mot fascism och en ökad repression från
staten knäckte nassarnas lilla uppsving mellan 1993 och 1996. Idag är nazirörelsen på
tillbakagång och upptagen av intern splittring medan Sverigedemokraterna inte
hämtat sig från antivalkampanjen -94. AFA Stockholm har istället kunnat bredda sitt
arbetsfält. Att vi fått erfarenhet av att kontinuerligt kartlägga nazistisk verksamhet
har lett till att militanta aktioner eller mobiliseringar har fungerat som en
“brandkårspolitik” som satts in vid behov medan majoriteten av det kontiunerliga
arbetet har kunnat läggas på offensiv kamp som att bygga upp de frihetligt
socialistiska organisationerna och nätverken. Samtidigt har vi kunnat arbeta med
andra frågor, som till exempel mot porrindustrin och en kampanj tillsammans med
Nätverket mot rasism mot det europeiska polissamarbetet och den restriktiva
flyktingpolitiken i Schengenavtalet.

Efter det stora antalet nazimord -95 skedde en förändring i samhället. Diskussionen
svängde. Från att tidigare i samband med nazimanifestationer tala om allas rätt till
yttrandefrihet började nazismen istället betraktas som ett hot. Efter -95 kan man
märka en ökad antifascistisk organisering och en mer aktiv statlig roll genom
antirasistiska kampanjer och vändning vad gäller polisingripanden. De senaste tre
åren har det gjorts försök att förbättra kontakterna mellan alla
antirasistiska/antifascistiska organisationer. På initiativ av Hasans Vänner mot våld
och rasism, en Stockholmsbaserad grupp inom Riksförbundet Stoppa Rasismen, har
Nätverket mot Rasism dragits igång. AFA har gått in i och hjälpt till att bygga upp
Nätverket. Sammanhållande för Nätverket mot Rasism har de årliga Antirasistiska
Rikskonferenserna varit. Vi har även gått in i det motsvarande internationella
nätverket av antirasistiska gräsrotsorganisationer, United.

Inom AFA har vi inget förtroende för de statliga åtgärderna mot att bekämpa
fascismen. De senaste femhundra statliga kampanjerna mot rasism/fascism,
konstaterades det i en statlig utredning, har inte haft någon effekt (eller motsatt
effekt) i arbetet mot rasism. En av anledningarna är att de inte försökt att skapa
något lokalt och kontinuerligt antifascistiskt/antirasistisk arbete utan istället inriktats
på spektakulära jippokampanjer vars syfte mer varit att ge sken av att staten
reagerar mot rasism än att försöka nå några konkreta resultat. I vissa fall har till och
med de statliga kampanjerna fungerat kvävande på det lokala antirasistiska arbetet
genom att skapa ett intresse, samla in massor med namn och sedan lägga locket på.
Så fungerade både “Rör inte min kompis”-kampanjen på 80-talet och “Ungdom mot
Rasism”-kampanjen på 90-talet. De statliga kampanjerna har “avpolitiserat”
antirasismen och lett bort diskussionen från att synliggöra statens egen roll för
upprätthållande av rasismen – den restriktiva flyktingpolitiken och oviljan att ta itu
med diskriminering.

Den svenska nazirörelsen har växt fram under polisbeskydd. Utan polisens beskydd
hade de nynazistiska manifestationerna varit en omöjlighet. Den nynazistiska
konsertverksamheten har varit beroende av att polisen inte ingripit och vid ett flertal
tillfällen har polisen övertalat lokaluthyrare att låta konsert hållas när ägaren velat
avbryta kontraktet efter det gått upp för dem vem de hyrt ut lokalen till. För att
“undvika bråk” har polisen ställt upp med bussar som skjutsat ut nazister till
konserterna och hållit antifascistiska demonstrationer på avstånd. Från och med
hösten -95 kan man märka en förändring hos polisen. De har blivit aktivare i
ingripandet mot nynazistisk verksamhet. Vi är starkt skeptiska till dessa försök.
Polisen har varit mer intresserade att ge sken av att de reagerar mot nazistiska
aktiviteter, och de har endast reagerat efter påtryckning från media. Vi tror inte att
man kan lagstifta bort sociala problem. Ett antifascistisk arbete som ska nå effekt
måste föras lokalt på gräsrotsplan av folk som arbetar kontinuerligt utifrån sin egen
vardag. Detta kan staten och myndigheter aldrig åstadkomma. Vi tror inte att stat
eller polis har något genuint intresse av att bekämpa fascismen, eftersom det inte är
de som drabbas av det fascistiska våldet. Vi kan därför inte sätta vår tillit till att
polisen eller staten ska sköta det antifascistiska arbetet. Under de tre första
månaderna -98 har polisen gått in och stoppat tre vit makt-konserter. Men det har
inte bara rört sig om tillslag mot den nynazistiska rörelsen. De ökade polisinsatserna
har även använts för att försöka kväva initiativ från antifascistiska organisationer. När
“nazism” blivit ett polisärende, så ses antifascistisk mobilisering som något som stör
polisarbetet. “Vanligt folk” ska inte gå ut och gripa inbrottstjuvar, och de ska inte
heller gå ut och agera mot fascister, eftersom “nazism” är ett polisärende. På så sätt
har man försökt stoppa antifascistiska manifestationer och lägga skulden vid
misslyckade polisinsatser mot nazism på den antifascistiska rörelsen.

Verksamheten breddas
Till hösten (1998) fyller AFA-nätverket fem år. Under den tiden har vi inte bara hållit
fascisterna korta utan också breddat vår egen verksamhet. En bredd som märks både
vad det gäller aktionsformer och samarbete med andra grupper. Ett av våra mål har
varit att vägra fastna i färdiga hjulspår, att varken låta oss sugas in i etablissemanget
eller stötas ut i isolering. Genom att bredda vårt samarbete på gräsrotsplan med
andra sociala rörelser har vi ökat kontaktytorna, brutit vår isolering och skapat
kanaler där vi har kunnat ta en diskussion kring vår verksamhet. Rent självkritiskt har
samarbetet med övriga antifasciströrelser tvingat oss att vara öppnare, rakare och
inte gå in i samarbete med dolda dagordningar. men samtidigt har våra
återkommande, militanta aktioner lett till att vi behållit en särställning i den
antifascistiska rörelsen och att vi inte behövt kompromissa bort vår analys och vår
antifascistiska profil. Vi har också under de här fem åren lärt oss att förhålla oss
taktiskt och pragmatiskt till den militanta kampform som vi har varit med om att
etablera. Vi har inte låtit militansen stiga oss åt huvudet och förvandlas till ett
självändamål. Vi har istället vid varje aktion och kampanj först bestämt vilket politiskt
mål vi velat uppnå, för att sedan bestämma metoder för att uppnå det resultatet.
Protestverksamhet, opinionsbildning genom media, massmilitans och
aktionsgruppsmilitans har fått komplettera varandra. Det är där vår möjlighet att växa
i framtiden ligger: att både vara en antifascistisk opposition och att arbeta
pragmatiskt. Att både delta i ett samarbete med andra sociala rörelser och utveckla
en antihierarkisk, decentraliserad, militant och resultatinriktad antifascistisk praktik.
Och vi har inte glömt att AFA-nätverket bara är ett medel, lämpligt för stunden. Det
övergripande målet är trots allt att skapa en bred och stark frihetlig, socialistisk
rörelse. En stark vänster är det bästa botemedlet mot rasism, sexism, homofobi och
kapitalism.