Dan Berglund - En Yngling Inser nu att det är fel bild, hade först tänkt att ta Röda ropets version. Jag fick välling med smör i att äta. Och jag åt med min snoriga trut Jag fick lyssna till evig träta Och jämt tiga still o vet hut Jag fick nyckel om halsen och tänkte Nu kastas jag ut av min mor Fastän ögonen hennes blänkte Och hon sa några vänliga ord En skurkärring var hon till yrket Med ryggont och värkande ben I virvlande stendamm och slammer Stod farsan och borrade sten Jag minns hur han hostade loskor Och sa med sin rossliga röst Här inne här har jag min gravsten Och slog mot sitt väldiga bröst Där satt han i kvällarnas blekhet Så farlig, så hårig och stor Med brännvinsflaskan på bordet Och svor över mig och min mor Och hon gav mig skydd emot honom Fast hon ofta fanns just där han slog Han var så att alla blommor Vissnade ner och dog Men när jag kom utanför dörren Då ville jag leka tyrann Dom svagare barnen sprang undan Ja lycklig var den som det hann Ty jag ville låta dem gråta Gråta ur mitt eget bröst Jag slog dem men ville förlåta och ge dem min klena tröst Från fönstren skimrade ljusen I höstkvällens kyliga frid Och höga och tysta stod husen Som omgav vår hårdnande strid Och stjärnorna blinkade vänligt Men blickarna stirrade rått Och jag kan ej förklara varför Jag begick mina första brott Ja, så åkte jag fast första gången För ett inbrott, det var mest på lek Och när jag kom hem från polisen Ställde sig farsan och skrek: Jag har fött dig med mat och med kläder En ligist och en snorig lus Är det tacken för allt vad vi offrat Att du drar denna skam till vårt hus Men dagarna föll över åren Allt längre från barndomens kök Och glömska föll över spåren Som tung och stickande rök Men salig var törsten på livet Vid murar av skymmande död Vi drack och vi sniffade thinner Och släckte vår törstande glöd Och morsan hon födde en unge Fast hon var härjad och svag Den skrek så hon höll på bli galen Så hon tystade honom med slag Så en dag fanns hon inte i huset Hon fanns på polisstation Hon dömdes för barnmisshandel Ja, hård var rättvisans dom Då var det som världen stanna Mellan min far och min mor Dom svor och dom skrek så förbannat I tre hela nätter och dar Jag hör än idag hur hon gråter Jag ser än hur bandet slits av Han gick och han kom aldrig åter Och han hördes sen dess aldrig av Själv drev jag dit vinden blåste Jag drev där i blint raseri Mitt öde var redan förlorat Den sista dan jag var fri Det var slut med att smyga och tassa Det var slut på all lek utan blod Vi vässade knivarna vassa Och drack ett par öl för vårt mod Den kvällen var allting så stilla Himlen var luftig och hög Gulnade löv såg vi trilla Från träden där sparvarna flög Hon hann aldrig, hann aldrig vända Hon hann aldrig säga ett ord Förrän allting slogs över ända Och gräset dränktes i blod På min järnbrits brukar jag drömma För att glömma min blodiga kniv Giftbägaren ska jag nu tömma För att ha tagit en ung flickas liv Så stannar min kastade tärning Vid en ålder av fjorton år Men ropen på hämnd för min gärning Ska följa mig vart jag än går

• published: 07 Jun 2007
• views: 50957