När man talar om iransk eller persisk musik måste man först definiera vad man egentligen menar med ”persisk” och ”iransk”. Att den nuvarande staten Iran, och därmed dess musik, ingår i begreppet. Det persiska imperiet sträckte sig dock under sin storhetstid över en betydligt större yta än så. Förutom dagens Iran ingick hela Uzbekistan, Turkmenistan, Tadjikistan, Afghanistan, Armenien och Azerbajdzjan, samt halva nuvarande Pakistan och Iran, och därtill bitar av Syrien, Georgien, Turkiet och Xinjiang-provinsen i Kina.

Alla dessa delar av det persiska imperiet påverkades av den persiska kulturen, där den traditionella musiken ingick. Därför kan man hitta denna musik även i andra länder än Iran. Dessa områden påverkade också imperiet, och musikaliska influenser spreds från en del av riket till en annan.

Mycket lite är känt om den allra tidigaste persiska musiken, men den tycks ha varit utbredd, inte minst i religiösa sammanhang. Alexander den Store påträffade under sitt fälttåg en stor mängd musikinstrument i Persien. Under Sassanid-dynastin, som regerade från 224 till 651 efter Kristus, spelade musiken en viktig roll i hovlivet.

Kännetecken

Den traditionella persiska musiken baseras på skalor och tonföljder som musikern måste memorera. Noter används knappt över huvud taget. Traditionella musikmästare, kallade ostad, har haft stort inflytande över musiken. De har inte skrivit regelrätta verk, som Beethoven eller Hildegard av Bingen gjorde. Istället består musiken av ett stort antal korta melodier, som kan spelas på olika sätt. Vart och ett av dessa spelsätt har influerats av en speciell mästares filosofi och idéer.

Instrumenten som används är stråkinstrumentet kamancheh, trumman tombak och den tamburinliknande daf, flöjten ney, lutorna tar, setar, tanbur och dotar samt cittran santur, som spelas ungefär som ett slagverk med en speciell form av böjda ”klubbor”. Man använder även västerländska violiner och pianon, men dessa stäms ofta om för att passa den persiska tonskalan.