Historiska Brott - Stig Wennerström (1963) Stig Erik Constans Wennerström, född 22 augusti 1906 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, död 22 mars 2006 i Enebyberg, Danderyd, Stockholms län, var en svensk överste i flygvapnet. Wennerström spionerade för Sovjetunionens räkning mellan ca 1948 och 1963 och dömdes för grovt spioneri den 12 juni 1964. Stig Wennerström föddes i Stockholm som son till major Gustaf Wennerström och Ester Berggren. Under andra världskriget var Wennerström flygattaché med sin tjänst förlagd i Moskva 1940-1941. Han var flygmilitär medarbetare i Stockholms-Tidningen 1940-1948. Han tjänstgjorde åter som attaché i den sovjetiska huvudstaden efter kriget, 1949-1952, samt även i Washington 1952-57. Detta gjorde honom självklart mycket användbar för den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU, till vilken han rekryterades runt 1948. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga. Under sin "spionkarriär" lämnade han bland annat ut så gott som hela det svenska försvarsupplägget till ryssarna under 1950-talet. Dessutom lämnades stora delar av Draken-projektet ut till Sovjetunionen. Från 1957 fram till gripandet 1963 var han sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition. Enligt vissa uppgifter fanns det två högt uppsatta svenska spioner för GRU under 1950-talet. Den ene hade kodnamnet "Örnen": det var Wennerström. Den andres kodnamn var "Getingen". Den senares verkliga identitet har aldrig riktigt blivit klarlagd. Det har långt senare stått klart att Wennerström även avslöjade de svenska signalspaningsflygplanens verksamhet för Sovjet. Mycket talar för att ryssarna 1952 sköt ner en svensk Tp 79 över Östersjön därför att Wennerström berättat om verksamheten med signalspaning över Baltikum (Catalinaaffären). Redan 1943 misstänkte den svenska säkerhetstjänsten att Wennerström arbetade för Tysklands räkning och 1947 fanns det indikationer på att han hade ingående kontakter med Sovjetunionen, men påtagliga bevis saknades. Senare har det fastslagits att han verkligen tillhandahöll Nazityskland uppgifter innan de invaderade Sovjet. I slutet av 1950-talet intensifierades spaningarna mot Wennerström, och hans hemhjälp Carin Rosén värvades som agent för Säkerhetspolisen (Säpo). Under sin sista tid på fri fot var Wennerström expert i nedrustningsfrågor åt Alva Myrdal; enskilda statsråd var enligt Vinge underrättade om misstankarna redan 1959 och fick noggranna redogörelser om spaningsarbetet. Statsminister Tage Erlander sade efter gripandet att han inte blivit informerad om dessa misstankar mot Wennerström. I juni 1963 meddelade hemhjälpen att hon hittat några filmrullar gömda på hans vind. Filmerna visade sig innehålla hemliga handlingar och Wennerström greps några veckor senare, den 25 juni 1963, efter att statspolischef Georg Thulin gett order om gripande. Efter en segdragen process med att få honom att erkänna, dömdes han till livstids straffarbete året därpå, vilket dock senare omvandlades till 20 års straffarbete. Efter gripandet blev Wennerströmaffären mycket uppmärksammad i media. Regeringen beslutade att utreda ärendet, och tillsatte två organ enkom för Wennerström: en juristkommission och en parlamentarisk nämnd. Juristkommissionen menade att det på grund av Wennerströms kompetens och placering var mer förvånansvärt att han hade kunnat avslöjas, än att spioneriet kunnat fortgå. Säpos och regeringen Erlanders hantering av frågan väckte också en politisk debatt i riksdagen, vilket ledde till att Konstitutionsutskottet granskade regeringens utnämning av Wennerström till UD-tjänst. Ledamöterna av KU kunde inte nå majoritet om ett beslut, men genom lottning friades försvarsminister Sven Andersson. Östen Undén fick genom samma förfarande en KU-anmärkning. Prickningen av Undén ogillades av Första kammaren och Andra kammaren, vilket medförde att, när prickningen lades till handlingarna, riksdagen bröt mot rådande praxis. Den 6 oktober 1973 beslutade regeringen Palme att tidsbestämma livstidsstraffet till 20 års fängelse. I praktiken, med dåvarande lag om villkorlig frigivning, innebar regeringens beslut att han efter halva strafftiden (1973) kunde frisläppas. Den 6 september 1974 beslutade riksdagen att Wennerström skulle få villkorlig frigivning. Wennerström skrev sina memoarer under senare delen av fängelsetiden (Från början till slutet, Bonniers 1972). Han motiverade sitt agerande med att han därmed upprätthållit terrorbalansen och således verkat för freden.

• published: 02 Mar 2014
• views: 1