Multiplication can produce powerful numbers

Skräcken för deflation verkar just nu sätta sina klor djupare i den nationalekonomiska mittfåran. Nyligen hölls ett IMF-seminarium som avslutades med ett panelsamtal där en viss Lawrence Summers – ekonom som jobbat under Clinton med att avreglera finansmarknaderna – höll ett uppmärksammat anförande som sägs ha blivit allmänt hyllat. Till hyllningskören sällar sig bland andra Paul Krugman. Så vad är grejen? Låt oss läsa vad The Economist skriver i sitt grundliga referat.

Lawrence Summers (LS) målar upp ett skräckscenario: att hela västvärlden ska gå samma väg som Japan gjorde på 1990-talet. Referensen är legio bland nationalekonomer, medan vi andra brukar ha svårt att begripa vad som skulle vara så hemskt med att Japans tillväxt har stagnerat.

För tjugo år sedan, när LS och hans kollegor ställde prognoser för Japans framtida tillväxt, räknade de med en BNP som skulle bli dubbelt så hög som den faktiskt är i dag. Det är väl en anmärkningsvärd siffra, men en normal människa torde tolka den som att en stagnerad tillväxt är fullt möjlig utan att det leder till katastrofala följder. Fast att detta funkar i Japan betyder inte nödvändigtvis att det är möjligt i systemet som helhet. Nationalekonomer har dock exceptionellt svårt att tala om det kapitalistiska systemet som en helhet – inte för inte är de nationalekonomer.

Nå, LS har åtminstone fattat att det var något lurt med nollnolltalets korta högkonjunktur. Den var kort sagt en kreditbubbla:

First, he points out, the expansion prior to the crisis was a strange one. Borrowing and asset prices soared, he notes, but by most key measures—capacity utilisation, unemployment, and inflation—the economy was not bumping up against its potential. “Even a great bubble wasn’t enough to produce any excess in aggregate demand,” Mr Summers says.

And second, more than four years after the end of the downturn real output isn’t anywhere close to regaining its pre-crisis trend. On the contrary, it has fallen farther behind that trend. There has been no recovery in the share of population working.

Alltså: ingen verklig återhämtning finns i sikte. Särskilt inte i fråga om sysselsättning. Vad som däremot har hänt efter krisutbrottet 2008 är att västvärlden har fastnat i ett finansiellt undantagstillstånd med negativ realränta. Inga centralbanker verkar villiga att höja de styrräntorna över noll inom överskådlig tid.

the real, natural rate of interest is negative. And so at prevailing rates of inflation there is no way to get short-run nominal interest rates low enough to generate the sort of strong recovery that used to be common after deep recessions. What’s more, he says, this state of affairs may persist for quite a long time. And that means that the crisis is not over.

När nationalekonomer talar om en “naturlig” räntenivå, syftar de på aktörernas förväntningar – den förväntade takt som kapital ska växa i. Om inte bara realräntan är negativ, utan även den “naturliga” räntan, betyder det att marknadens aktörer förväntar sig att kapitalet inte ska växa utan krympa.

The Economist ordar lite löst om att det minsann kan finnas massor av skäl till varför realräntan är negativ, exempelvis “demografiska eller teknologiska trender”, men att skälen ändå är en irrelevant sak. För enligt dem finns det nu bara en stor fråga: hur går det att provocera fram en högre inflation? Endast med högre inflation kan den nominella räntan förbli positiv, trots att realräntan är negativ.

Paul Krugman försöker tala ur skägget och säger: “om marknaden vill ha en kraftigt negativ realränta, så kommer vi att få varaktiga problem om vi inte hittar ett sätt att leverera en sådan”. Han skisserar två sätt:
1) att “eliminera papperspengarna” för att kunna införa negativa räntenivåer på sparade pengar (vilket för mig låter som en idé hämtad direkt från den gamle proudhonisten Silvio Gesell);
2) att “pressa upp inflationen genom de självuppfyllande profetiornas kraft”.

Inflationstakten borde fördubblas – så går det att sammanfatta det budskap som förs fram överallt i affärspressen just nu. Det låter faktiskt lite som Göran Greider för två år sen. The Economist skriver rakt ut:

Central banks’ current inflation goals are inconsistent with a real recovery or a sustained exit from the zero lower bound. They should raise them and try to increase expectations of inflation.

De skriver även om att “guldmyntfotens mentalitet” i viss mån levde kvar i den generation av ekonomer som från 1970-talet slöt upp bakom monetarismen, där kampen mot inflation ställdes i första rummet. The Economist lutar alltså åt att detta är en tradition som måste städas undan om inte den nuvarande krisen ska leda över i en deflation.

Räkna med höjda inflationsmål framöver. Utanför den nationalekonomiska mittfåran kommer detta att leda till olika reaktioner. Vänsterborgerliga ekonomer kommer att hylla det höjda inflationsmålet som ett steg i rätt riktning. Kritiska kristeorier kommer kanske att få ökad anledning att gå djupare in på inflationskritik, alltså att ställa frågan om vilken roll som inflationen spelar i att upprätthålla kapitalismen.

Däremot vet jag inte hur reaktionen blir från ultraborgerligt håll, där man har för vana att ständigt varna för att hyperinflationen snart kommer att bryta ut. Kommer rädslan för hyperinflation på några års sikt förpassas till de politiska marginalerna? Alla som fortsätter varnar för inflation verkar just nu glida allt längre från mittfåran.

Skräcken för deflation verkar just nu sätta sina klor djupare i den nationalekonomiska mittfåran. Nyligen hölls ett IMF-seminarium som avslutades med ett panelsamtal där en viss Lawrence Summers – ekonom...

För några dagar sedan blev det känt i forskarvärlden att Vetenskapsrådets styrelse har beslutat att avskaffa stödet till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Det rör sig inte om några stora pengasummor, men konsekvenserna kan bli väldigt allvarliga. Argumenten för indraget stöd är också synnerligen märkliga.

Jag skriver några rader om det hela på kultursidan i dagens Expressen. Saken har uppmärksammats på DN:s kultursida (text, scan), vilket rapporterades vidare av TT. Ännu är det inte för sent att få Vetenskapsrådet att inse det vansinniga i beslutet.

För några dagar sedan blev det känt i forskarvärlden att Vetenskapsrådets styrelse har beslutat att avskaffa stödet till vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Det rör sig inte om några...

Gillar du prefix? Nu finns ett anti-meta-mikro-post-real-index till Tapirskrift.

Indexet lämpar sig att skriva ut för att flika in i boken när den utkommer om två veckor. Visserligen finns det redan två index i den tryckta boken, men med ett tredje index inflikat blir det lättare att hitta till de passager som avhandlar antilinjär mikrokommunism eller realmetafysisk posttechno. (Skojade bara. Visst figurerar alla dessa begrepp i min bok, men i olika sammanhang.)

Gillar du prefix? Nu finns ett anti-meta-mikro-post-real-index till Tapirskrift. Indexet lämpar sig att skriva ut för att flika in i boken när den utkommer om två veckor. Visserligen finns det...

Shuffle är för mig ett sätt att kastas in i ett flöde av ljud, utan att tvingas ta stora omvägar via text. Det handlar helt enkelt om att sätta lyssnandet främst, vilket inte alltid är så lätt i umgänget med en digital musiksamling. Mitt vardagliga musiklyssnande sker i huvudsak via en mp3-spelare och den är mestadels inställd i shuffle-läge.

Det handlar inte om att bejaka slumpen, utan om att undfly texten. Att slippa skriva i en sökruta vad jag vill lyssna på. Att slippa skumma genom långa listor av artistnamn för genomföra ett val. Att slippa läsa spellistans ordningsföljd på förhand. Texten står alltför ofta i vägen för lyssnandet. Etiketterna kastar sin skugga framåt, över musiken.

Likväl måste ett urval alltid göras: inom vad vill jag shuffla? Funktionen förutsätter att det finns en spellista. Även om den består av alla tillgängliga ljudfiler, så är denna uppsättning resultatet av otaliga kopieringar och raderingar.

Shuffle är ett medium, vars innehåll är urval.

Jag återvänder till shufflefrågan efter att ha läst Amorf, en fin essä av Elias Hillström som nyligen blivit utgiven som en av tio skrifter i Fria serien. Det betyder att den kan beställas antingen som ett separat häfte, eller som del i en tjockare lunta.

Amorf kan varmt rekommenderas till alla som intresserar sig för postdigital kulturkritik (om uttrycket tillåts). Jag gjorde en massa läsanteckningar som jag kommer att återvända till framöver, men just nu vill jag uppehålla mig vid frågan om shuffle. Elias Hillström skriver bland annat:

Stora delar av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet handlar också om hur man ska lyckas ta sig “bort från shufflandet i ett oöverskådligt överflöd, ut ur den individuella bubbla som innesluts av små vita hörlurar“. “Bruket av en shuffle-funktion urvattnar känslan av närvaro“, skriver han till och med. Intressant nog nästan tvärtemot hur jag skulle kunna beskriva det.

Därmed drevs jag att åter öppna Manifestet, som för mig känns som en nästintill uråldrig skrift trots att den bara har fyra år på nacken. Låt mig nu bortse från det grumliga talet om närvaro, för jag tycker ändå det är rätt intressant med min ambivalenta behandling av shufflefunktionen. För jag vill ändå inte påstå att Manifestet förkastade shufflandet. Talet om att söka sig “bort från shufflandet” syftade inte på vardagslyssnandet utan på skapandet av kollektiva, experimentella situationer. Men i efterhand inser jag att mycket av kritiken av shuffle egentligen var en kritik av skip, av “den ständiga frestelsen att hoppa till nästa spår“.

Greppet känns nu, i efterhand, aningen missriktat. Manifestet utgick kort sagt från Itunes snarare än Spotify. Under de senaste tre åren har Spotify expanderat enormt, vilket har skett på bekostnad av mp3-lyssnandet. En följd av detta har blivit att shuffle försvunnit ut ur ganska många människors vardagsliv – fast skip är kvar.

När jag jämför shufflefrågans behandling i Manifestet (2009) respektive Amorf (2013) tycks det handla om två olika förståelser av slumpen. Två olika sätt att tänka “slumpens motsats”. Detta blir särskilt tydligt i förhållande till John Cage.

Amorf ställer, i likhet med Cage, det slumpartade mot det förutbestämda. Shuffle betraktas då som en typ av slumpmässigt lyssnande, till skillnad från lyssnandet på en spellista eller ett album vars ordningsföljd på förhand står fast. Emellertid poängterar Amorf även att shuffle alltid sker inom ramar som är givna på förhand som aldrig bryts. Endast ordningsföljden blir slumpmässig, inte innehållet. Håller då jämförelserna som görs mellan shuffle och derivé, eller mellan shuffle ochcut-up?

När jag själv lyssnar på musik via Ipod, brukar jag inte shuffla spår, utan album. “Album” syftar i dessa sammanhang på ett “släpp”, den kan alltså lika gärna kan vara en singel, men poängen är att ett flertal spår hänger ihop. Visserligen brukar det i praktiken bara vara delar av ett album som finns till hands på min Ipod, eftersom jag även använder en shufflefunktion när jag låter föra över mp3:or dit från datorhårddisken. Men det finns fortfarande en påtaglig grad av konsistens: shuffle kan betyda att jag hör tre spår av artist A, sedan ett spår av artist B, därefter sju spår av artist C.
Snarare än total slumpmässighet hör jag brottstycken av något har förprogrammerats i förväg. Och vad skulle “total slumpmässighet” betyda? Troligen inte musik. För då skulle det ju knapast räcka att gå ner på spårnivå, eller ens att slumpa ordningsföljden av toner, för även en enskild ton från ett musikinstrument har i någon mening en förprogrammerad klangfärg.

Manifestet frammanar i stället en motsats mellan två typer av slump. Å ena sidan det som kan kallas för stokastisk eller aleatorisk slump, där det finns ett visst antal möjliga utfall och sannolikheten går att beräkna: tärningskastet, lottdragningen, shufflefunktionen. Å andra sidan den “ontologiska” slumpen, alltså den genuina oförutsägbarheten.

Manifestet (§ 36) tog fasta på Florian Cramers kritik av John Cage. Kort sagt menar Cramer att Cage inte fattade skillnaden mellan de två typerna av slump, vilket paradoxalt nog höll honom bunden till det som han ville revoltera mot:

Cage’s approach to musical composition could be seen as anti-romantic and ultimately anti-Western while owing more to Western tradition than it acknowledged. Cage’s anti-tradition is most pronounced in Credo in Us from 1942, a piece that pokes fun at late romanticist symphony music by playing it randomly from gramophone records. It could be called the first musical piece using “scratching” and “Plunderphonics.” Still, Cagean indeterminism remained reciprocal to the mathematical determinism of Western music. It only replaced the Pythagorean formula of symmetry through a formula of chance. It seems only logical that Cage formalized his composition methods and implemented them into computer software tools. /…/
The mere fact that a musical piece sounds “like John Cage” or “Cagean” because of its atonality and lack of development for example, disproves Cage’s claim of “indeterminacy.” If his music were really, ontologically indeterminate, it should—for example—be able to sound like a Britney Spears song, too.
/…/
This example illustrates a general limit of computation and software. There is, first of all, no way of turning them into anti-formal, anti-determinist technology, either through stochastic chance, disruption of semantics (as in the cut-ups) or a higher-order complexity of programming /…/ If one compares Cage and Stockhausen and their seemingly contrarian understanding of musical composition, one can practically observe how deterministic over-complexity turns into chaos and conversely, chaos ends up as a formalism and cliché.

Vi kan konstatera att shufflefunktionen har en tydlig gräns. Shuffle har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon “anti-formell, anti-deterministisk teknik”, utan förblir ett gränssnitt för uppspelning av ett personligt färgat urval. Som sådant har det dock klara fördelar jämfört med automatiska rekommendationer som gränssnitt till ett opersonligt överflöd. Amorf formulerar en bra kritik av dessa algoritmer, med Spotify som exempel:

Här kommer man aldrig undan marknadskrafterna. Betalvarianten utan reklam känns mest som en dimridå. Hur du än klickar dig vidare på “related artists” tycks det förr eller senare sluta i, säg, Pink Floyd eller The Smiths. Det är inte så att du kommer längre och längre ut i marginalen, man får i stället lätt känslan av att man rör sig inåt mot mitten. Någon plats som de på förhand hade räknat ut att man skulle hamna på.

Den där observationen vill jag återvända till. Liksom till en lång rad andra observationer som Elias Hillström gör i Amorf. Samtidigt stärks min lust att återvända till Det postdigitala manifestet och skriva en fristående uppföljning, punkt för punkt.

Nu har det klarnat för mig vad shufflekritiken i Manifestet handlar om, eller borde ha handlat om. Det är inget nedvärderande av shufflefunktionen i sig, utan det är just en kritik, alltså ett sökande efter dess gränser. Dessa gränser återfinns i det opersonliga överflödet och i kollektiva lyssnandet – då är inte shuffle en framkomlig strategi för att bli berörd av musik. Shuffle har sitt värde som ett medium för individuellt lyssnande inom ramarna för ett befintligt urval.

Shuffle är för mig ett sätt att kastas in i ett flöde av ljud, utan att tvingas ta stora omvägar via text. Det handlar helt enkelt om att sätta lyssnandet...

Tre veckor har gått sedan den ofattbart välbesökta konferensen Marx2013 och jag lovar att snart skriva några återblickande ord. Här kommer bara ett litet brottstycke från panelsamtalet om krisen. Medverkande var Lovisa Broström, Kajsa Ekis Ekman och jag (Rasmus Fleischer). Ämnet var just så brett som det låter, så samtalet blev inte mycket mer än ett snabbt svep. Om någon är intresserad så finns i vart fall videodokumentation på ABF Play.

Jag har bara filat pyttelite på språket samt bytt ut en av mina repliker mot en annan källa. Däremot prövar jag att byta ordning på replikerna för att se om det hela kan få bättre flyt.

* * *

Ekman:
Vad är det som står på spel? För den som enbart studerar är detta en enormt spännande tid – all bullshit tvättas bort. För den som drabbas är det en katastrof, det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket man kan spara i Grekland just nu.
Konjunkturen är som vatten. När den sjunker (undan) syns bråtet och folk misstar det för krisen. Bråte som till exempel korruption. Men orsaken är den amerikanska lånekrisen.
Införandet av euron var i praktiken en devalvering av den tyska valutan, vilken stärkte den tyska exporten och gav Tyskland en dominerande ställning i Europa.

Fleischer:
Kapitalismen är i kris sedan 1970-talet. Den är ingen struktur, utan en djupt motsägelsefull process.
Viktigt att se krisen på flera olika (abstraktions)nivåer: euron, Kina/USA, lån…
Handelskretsloppet Tyskland/Sydeuropa har en motsvarighet i kretsloppet USA/Kina – båda har upprätthållits genom en massiv tillökning i fiktivt kapital.
Sverige har en mycket stor privat skuldsättning. Det är mycket oroframkallande vart detta kan leda.

Broström:
Skillnaden mellan Grekland och Sverige är att de svenska politikerna är smarta nog att skjuta krisen på framtida generationer.
Det är en lånekris. Sjunkande löneandelar leder till ökade lån, minskade skatteintäkter och därmed ökande statliga lån. Privat och offentlig belåning kan slå på precis samma sätt.
Vi har gått från ”Staten: byråkraten”, till ”Staten: kamraten”, till ”Staten: psykopaten”. Reaktionen blir ”Jag fattar inte. Du som alltid varit så snäll?” vilket hindrar protester.
Kapitalet är mycket mer sammansatt i dag än någonsin tidigare. Skakar det någonstans skakar det överallt.

Ekman:
Vill man lära sig om kapitalismen, läs inte Marx – läs kapitalisterna. De förklarar rakt ut hur och vad de gör. Till exempel hur de behövde EU för att stärka sin egen position.

Fleischer:
Vi behöver Marx är för att komma bort från bilden av halvonda industrikapitalister och helonda finanskapitalister. Kapitalet är ett.

Ekman vill i viss mån härleda krisen till en avreglering av finansmarknaden. Fleischer vill inte se det så, utan menar att vi bara hade haft ett annat slags kris om avregleringen inte skett.

Ekman:
Om grekiska staten hade ställt in sina betalningar hade värde förstörts och vi hade kanske sett ett sundare system. Men det finns en motsättning mellan kapitalismen och kapitalisternas intressen.

Fleischer:
Lösningen är inte att vänsterkeynesianer vinner val och försöker öka exporten. Alla stater kan inte öka exporten.

Tre veckor har gått sedan den ofattbart välbesökta konferensen Marx2013 och jag lovar att snart skriva några återblickande ord. Här kommer bara ett litet brottstycke från panelsamtalet om krisen. Medverkande...

För en dryg månad sedan avslöjades att mjukvarugiganten Adobe hade blivit ägda av hackare. Bland annat kom de över lösenord till uppemot 150 miljoner användare.

Det är förstås en skandal att Adobe lagrade lösenorden utan att kryptera dem ordentligt. Men skandalen stannar inte där, utan fortsätter i andra och tredje ledet. Faktum är att den även inbegriper flertalet folkbibliotek i Sverige.

Sedan många år erbjuder nämligen biblioteken tillgång till e-böcker via företaget Elib. Villkoren för detta skärskådade jag i min bok Boken & Biblioteket (2011). Bland annat kritiserade jag just hur bibliotekens verksamhet förlitar sig på Adobe:

För att läsa den krypterade e-boken behöver du ladda hem programmet Adobe Digital Editions, som finns tillgängligt för Microsoft Windows och Mac OS. Om du använder ett annat operativsystem – exempelvis någon variant av Linux – förvägras du möjligheten att ”låna” e-böcker från svenska bibliotek.
Adobe Digital Editions är gratis, men förutsätter att du registrerar dig hos det amerikanska företaget Adobe. Förutom att godkänna att Adobe lagrar dina personuppgifter samt data om dina läsvanor måste du intyga att du är över 13 år. Därefter går det smidigt att “låna” en e-bok.

Alla som någon gång har “lånat” en e-bok från sitt lokala bibliotek har alltså registrerat sig hos Adobe med ett lösenord – som nu är på vift. Det är rätt allvarligt, för många av dessa lösenord har även använts på andra sajter.

Vad gör då biblioteken? Och vad gör Elib?

Ingenting. Såvitt jag vet har inget enda bibliotek försökt att upplysa sina användare om att deras lösenord kan ha blivit avslöjade. Däremot fortsätter de att uppmana dem att registrera sig där.

Ännu mer anmärkningsvärt är tystnaden från Elib – som annars är synnerligen aktiva på sin blogg och på Twitter.

Under helgen kom uppgifter om att 400000 svenska lösenord, som tagits från Adobes databas, nu sprids på nätet. Kommer detta få Elib att bryta tystnaden? Kommer det få biblioteken att bryta med Adobe?

Vilka andra företag och myndigheter i Sverige har förmått sina användare att registrera sig hos Adobe? Hur har de hanterat situationen?

Om du vill veta om ditt eget lösenord finns med bland de som nu sprids, finns ett enkelt sätt att kolla saken.

Uppdatering: Efter att detta inlägg publicerades så gjorde Elib en varnande bloggpost, precis som efterlystes här.
Johan Greiff på Elib ställer även en intressant fråga: “ur säkerhetsperspektiv, är det verkligen klokt att testa (och uppmana att testa) sin adress?”
Som så mycket annat, kokar även detta ner till en fråga om tillit. Jag gjorde bedömningen att adobe.cynic.al förefaller ha en trovärdig avsändare, samt att det inte fanns någon allvarlig risk med att skicka sin e-postadress dit för prövning. Någon annan kanske vill invända mot detta?

För en dryg månad sedan avslöjades att mjukvarugiganten Adobe hade blivit ägda av hackare. Bland annat kom de över lösenord till uppemot 150 miljoner användare. Det är förstås en skandal...

Vi verkar vara rätt många som upplever att de sista spåren av liv i Stockholms innerstad är på väg att slockna. En utveckling som vi kanske inte ens sörjer, eftersom den har känts irreversibel sedan ganska många år.

Till luciahelgen stänger Café Sodom. “Arlandafieringen” gör Stockholm till en enorm ickeplats, för att citera Mathias Wåg som tidigare i dag kastade ut en intressant fråga på Twitter (här i lätt redigerad form):

Nyfiken på hur borgare/liberaler ser på Stockholm. Tycker de verkligen att stan har blivit skönare att bo i? Fler trevliga ställen? Schysstare musikscen? Musikställen, träffpunkter, mötesplatser, boende, levande kvarter där man känner varandra.

Ens om man har fett med cash: går det att hitta levande kvarter? Känns det som en stad man bebor – inte bara förvaras i?

Oavsett politiska etiketter är det en fråga som alla borde fundera på. Kommunala myndigheter levererar ju på löpande band visioner om hur Stockholm i den nära framtiden ska bli en mer levande stad, en bättre plats att bo på. Så länge vi bara pratar om framtiden kommer inget väsentligt att bli sagt. Frågan om staden måste få sin historiepolitiska laddning.

I vilket tidsperspektiv? Jag tror att det är rimligt att prata om vad som skett sedan sekelskiftet, alltså år 2000. Eller sedan 1998, om man ska vara petig. Då inleddes väl, under blått styre, den första vågen av ombildningar av hyresrätter till bostadsrätt, som förändrat stadens geografi. Under tidigt 2000-tal inleddes också det frenetiska byggandet av arenor och gallerior. Vi kan alltså säga: ett 15-årigt perspektiv.

För att renodla den frågan om stadens kvalitet, tror jag också att vi i just detta sammanhang kan bortse från det enorma problemet med att alls hitta en bostad i Stockholm.

Alltså kastar vi vidare frågan: Upplever du som bott i Stockholm att det under 2000-talet har blivit en bättre eller sämre plats att bo på? En mer eller mindre levande stad?

Vi verkar vara rätt många som upplever att de sista spåren av liv i Stockholms innerstad är på väg att slockna. En utveckling som vi kanske inte ens sörjer, eftersom...

Glöm allt du hört om inflationsbekämpning. I dagens läge uppfattas inte inflation som ett hot. Fallande inflationssiffror emottas däremot “som en kalldusch”, läser vi i dagens SvD.
Lägre inflation signalerar stagnerande tillväxt och ett kusligt hot om deflation. Därför svarar ECB med att sänka styrräntan från 0,5 till 0,25 procent.

I dag befinner sig Europa i en situation som Hans Redeker från Morgan Stanley betecknar som ”deflationär jämvikt”. En extern chock som en oväntad uppbromsning i Asien skulle snabbt kunna skapa en riktigt otäck deflationsspiral.

Centralbankens försvar mot deflationsspöket är att upprätthålla tillståndet av negativ realränta (ränta minus inflation) i EU.

Men en ränta på 0,5 procent och en inflation på 1,1 procent i september, blev realräntan -0,6 %. Men när inflationen i oktober sjönk till 0,7 procent, klättrade realräntan uppåt, nära noll. Att sänka styrräntan till 0,25 borde garantera att realräntan ännu någon tid kan ligga på negativ nivå.

Och eftersom räntebeslutet indirekt påverkar Sverige, kanske det även garanterar att den svenska bostadsbubblan förblir uppblåst i ytterligare någon tid. Kanske rentav till nästa års val.

Uppdatering: “ultra-low inflation has costly side-effects”, varnar The Economist. Fast vi bör nog minnas att det bara är sedan ungefär hundra år som kapitalismen präglas av fortlöpande och ihållande inflation. Under det långa 1800-talet var penningvärdet på längre sikt rätt stabilt. Men just nu handlar allt väldigt mycket om just nu:

None of this means that inflation will not one day be a risk. But it is not today’s problem. All the “sound money” fanatics who issued dire warnings about rampant inflation when central bankers began their unconventional measures might usefully reconsider whether Western policymakers did too little, not too much. Be afraid of inflation, by all means; but life can be even scarier when it sinks.

Glöm allt du hört om inflationsbekämpning. I dagens läge uppfattas inte inflation som ett hot. Fallande inflationssiffror emottas däremot “som en kalldusch”, läser vi i dagens SvD. Lägre inflation signalerar...

“Är Spotify en bubbla?“, frågade jag förra veckan. Om frågan hade ställts för ett par år sedan, hade kommentarsfältet blivit invaderat av fanatiska spotifister. Precis som Apple, hade även Spotify en smärre armé av självutnämnda musketörer, redo att rycka ut så fort någon ifrågasatte deras favoritföretag. Men nu verkar dessa ha tystnad. Det är intressant i sig, tycker jag.

Jag vill låta frågan hänga kvar och är nyfiken på att höra fler idéer. Först en uppsamling bland kommentarerna, där någon skriver:

Det verkar som att Spotifys företagsstrategi handlar om att genom lån å nyemission ta in så mycket kapital de kan för att hinna växa så mycket som möjligt innan apple å googles konkurrens blir för stor. De väljer alltså hellre att gå i förlust år efter år men med en hög expansionstakt än att gå i vinst men ha en långsammare expansionstakt. För att spotify ska överleva på lång sikt behöver det bygga upp en global närvaro som kan stå sig i konkurrensen mot drakarna. Antingen är du störst, eller så finns du inte alls. Det är min gissning till varför de valt “förlust”-strategin.

Visst är det väl så. En anonym källa nära företaget har citerats i pressen:

För Spotify handlar allt om att växa, växa, växa. De skulle imorgon dag kunna växla om till vinst men det är inget alternativ nu.

Möjligen skulle Spotify kunna växla om till vinst i morgon. Men skulle vinsterna hamna på en nivå som motsvarar företagets värdering till 35 miljarder kronor? Skulle knappast tro det. Att beteckna “förluststrategin” som ett fritt val är lite missvisande.

Förhållandet mellan Spotify och skivbolagen är helt avgörande. En kommentator skriver att det “är endast en halv sanning” att skivbolagen skulle äga Spotify – vem som nu har påstått detta. Enligt kommentatorn äger skivbolagen endast äger 16,3 % av aktierna i Spotify. Även om jag inte hinner kolla upp siffran nu, kan vi väl konstatera att de äger en minoritet.
Icke desto mindre kan man säga att skivbolagen kontrollerar Spotify, eftersom de har full kontroll över “råvarutillförseln”. Här är läget lite speciellt. Många andra industrier kan välja mellan olika råvaruleverantörer, men det kan inte Spotify. Om de inte kan leverera musik från alla de stora skivbolagen, kommer merparten av användarna att uppfatta tjänsten som skadskjuten. Skivbolagen har alltså nästintill total frihet att pressa priserna uppåt, inklusive den hypotetiska friheten att stänga Spotify.

Elaka tungor talar om att skivbolagen hittills har nöjt sig med att mjölka riskkapital ur Spotify. När riskkapitalisterna vill ha tillbaka sina pengar, eller när kreditgivarna vill se en realistisk plan för vinst, kan skivbolagen dra sig ur med vinnarlotten. Om de är riktigt kortsiktiga, det vill säga. Men vad säger egentligen att skivbolagen skulle agera långsiktigt?

Talet om att “växa, växa, växa” låter onekligen bubbligt. Nästan lite 1999-känsla. Så vad kommer att hända om Spotify visar sig bli en bubbla? Om företaget en vacker dag ställer in betalningarna? Om det meddelas att X antal miljarder snabbt måste pumpas in för att inte tjänsten ska släckas?
Ja, då blir det riktigt spännande. Möjligen kommer Spotify att räknas som too big to fail, vilket betyder att det kraschen blir en politisk fråga. Vad skulle ett räddningspaket – eller frånvaron av ett räddningspaket – betyda för musikens framtid? Det skadar knappast att spekulera.

(Motsvarande spekulationer kring Facebook och Twitter vore också intressant att ta del av.)

“Är Spotify en bubbla?“, frågade jag förra veckan. Om frågan hade ställts för ett par år sedan, hade kommentarsfältet blivit invaderat av fanatiska spotifister. Precis som Apple, hade även Spotify...

På tal om Spotify, så är ju detta ett företag som ständigt beskrivs som en framgångssaga. Om man tittar på kassaflödena blir bilden inte lika entydig.

Spotify suger i sig riskkapital på ena sidan, bara för att på andra sidan slussa vidare pengarna till skivbolagens bankkonton. Men trots att det värderar sig till 35 miljarder kronor, har Spotify ännu inte lyckats bli ett vinstdrivande företag. Tvärtom ökar förlusterna, vilket nu tvingar dem att låna in nya pengar.

Är kanske Spotify en bubbla? För ett år sedan hörde jag själv sådana viskningar för första gången. Nu verkar de spridda skeptikerna bli fler. Det anonyma gänget på Sverige.pk publicerade just en attack på Spotify där läget sammanfattas sålunda:

Spotify har hyllats som kapitalismens lösning på ”problemet” med fri musik på internet, men företaget verkar mest bestå av luft. Spotify AB gick med 445 miljoner i förlust 2012, och hade samtidigt borgensåtaganden liggande på ytterligare ungefär 600 miljoner. Det innebär alltså ungefär lika mycket förlust i företaget som vinst för skivbolagen. Alltså består det framgångsrika Spotifykonceptet av att bolaget lånar pengar och ger till skivbolagen, som då känner sig nöjda. Frågan är vad som händer när investerarna slutar pumpa in pengar?

Samtidigt hotar Musikerförbundet med att stämma Spotify på grund av de låga ersättningarna till musiker (som i dessa sammanhang är något annat än låtskrivare). Och utan tvivel har skivbolagen ökat sin del av kakan på bekostnad av musikerna, om man jämför Spotify med exempelvis radio (där framväxten av en 50/50-delning mellan Sami och Ifpi har skildrats i min avhandling). Man kan visserligen betvivla om det kommer bli verklighet av stämningshoten. Fast å andra sidan räcker det med att de yttras för att framgångssagan ska solkas – och när framgångssagor solkas, hotar bubblor att spricka.

Framtiden är radikalt oviss. Det ska bli spännande att framöver få följa detta lite mer systematiskt.

På tal om Spotify, så är ju detta ett företag som ständigt beskrivs som en framgångssaga. Om man tittar på kassaflödena blir bilden inte lika entydig. Spotify suger i sig...