April 23rd, 2013 — extrovers, historia, nätkritik 
Skriv ut
Nyss höll jag en presentation på forskarkonferensen Kulturhistorisk medieforskning III. Det kretsade kring samtida lagringskultur, “streaming” och molnmodernism, med återblickar på en äldre magnefili.
Om delvis samma saker har jag skrivit en text som i dag publicerades på Expressens kultursida under rubriken “Molnbankerna”.
April 20th, 2013 — krisen, politisk ekonomi Skriv ut
Den som lånar ut pengar, kan också ta betalt för detta. Priset på pengar kallas ränta. Räntan kan vara högre eller längre, men rimligen kan den inte vara lägre än noll. Ändå talas det ofta om negativ realränta.
Den så kallade realräntan, ränta minus inflation, är alltså negativ. I Europa och USA råder samma permanenta undantagstillstånd.
Allt ekonomiskt förnuft vänder sig mot tanken på negativa priser. Om jag får betalt för att köpa en vara, är det troligen något lurt med varan. Närmare bestämt kan det betvivlas om det alls är en vara.
Låt oss först testa tanken på sopor. Ponera att jag vill elda i mitt värmeverk och betalar tio spänn för ett ton brännbart hushållsavfall. Då är jag en köpare, soporna är en vara och varan har ett pris.
Vi kan också tänka oss att jag tar emot ett ton kärnavfall för att slutförvara i min källare och får en miljon kronor för besväret. Har jag då köpt sopor till ett negativt pris? Nej, rimligtvis har jag sålt en tjänst. Någon vill bli av med soporna och betalar mig för att ta hand om dem. Då är det sophanteringen, inte soporna, som har ett pris.
Om jag betalar ränta för att få låna pengar, då är pengarna en vara med ett pris. Om jag däremot får betalt för att låna – vilken tjänst säljer jag då?
Kanske kan vi hjälpas åt att besvara två frågor:
1. Är realräntan negativ?
2. Går det att tänka sig ett scenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå?
Första frågan är extremt vag. Realränta är alltså ränta minus inflation. Men ränta för vem, inflation för vem? För den som vill ha ett positivt eller negativt tal, finns en uppsjö möjliga kalkyler att välja mellan.
Låt oss utgå från den där medelklassen. Göran är 50 år och välavlönad mellanchef på ett företag i sophanteringsbranschen. Varje månad får han pengar över och nu vill han lägga undan 100000 kronor. Tanken är att han ska ge pengarna till sin bortskämde son, när denne tar studenten om tio år. Göran vill att pengarna ska omfattas av insättningsgaranti. Därför väljer han att öppna ett vanligt sparkonto.
Storbankerna erbjuder då en ränta som i dagsläget ligger omkring 0,55 %. Men det går att få mer hos andra finansbolag, ofta sådana som även sysslar med indrivningsverksamhet. Högsta sparräntan med insättningsgaranti ligger just nu på 2,75 %. Göran tycker det låter jättebra: “Som pengar med banken – fast med ränta!”
Blir realräntan positiv eller negativ på Görans sparkonto? Det beror på om inflationen är högre eller lägre än 2,75 %. Riksbanken uppger att inflationen just nu är 0,0 %, så om siffran stämmer kan Göran andas ut – pengarna på hans sparkontot växer.
Inflationen ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar trivial sak. Men vid närmare analys visar sig inflationen vara ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Riksbankens mått på inflation heter konsumentprisindex (KPI). Detta bygger på ett urval av varor som konsumeras av en tänkt figur, “konsumenten” – en statistisk skapelse som slätar över verkliga skillnader i levnadsomkostnader, inte minst mellan storstad och landsbygd.
Även om de valda varorna ökar i pris, kan Riksbanken hävda att inflationen ligger på noll. Detta är möjligt tack vare s.k. hedoniska metoder som väger in subjektiva antaganden om ökad kvalitet på varorna.
Tvivelsutan är det möjligt att räkna ut en betydligt högre siffra på inflationen i Sverige. Ett sätt skulle vara att på allvar räkna in de skenande bostadspriserna. En annan tänkbarhet är att vända på den hedoniska metoden. Någon kanske menar att de sålda varorna överlag får en sämre kvalitet: miljögifter i maten, försenade tåg, ytlig journalistik, höga bullernivåer och restriktioner på internet.
Subjektiva uppfattningar om försämrad kvalitet skulle kunna räknas som plus på inflationen. Att göra så vore inte ett dyft mer subjektivt än den officiella kalkyl som resulterat i siffran 0,0 %. En luttrad kulturpessimist skulle lätt kunna komma fram till att Sverige har en inflation på t.ex. 5 %.
Om inflationen är 5 %, då har Göran plötsligt negativ realränta på sitt sparkonto (-2,25 %). Då passar det att citera vad metaforikern Andreas Cervenka skrev för två år sedan:
Som placering betraktat är det lika intelligent som att förvara hundra tusenlappar i en kartong och varje år plocka ut två som varsamt handrullas till en cigarr och avnjutes under köksfläkten.
Växer eller krymper Görans sparade pengar? Tillspetsat tycks svaret bero på hur Göran uppfattar sin värld. Om han tycker att varorna som omger honom blir bättre eller sämre. Menar han att världen blir sämre, är det rimligt för honom att uppfatta att pengarnas köpkraft krymper trots att de förräntar sig på pappret.
Emellertid behövs ingen “negativ hedonism” för att konstatera att vissa aktörer kan låna pengar till negativ realränta. Inte minst gäller det stater som Sverige.
Staten får nu alltså betalt för att låna pengar. Ett sätt att se på saken är att pengarna då inte är en vara med ett pris. Vad staten får betalt för är i stället en tjänst: någorlunda säker förvaring av pengar i en osäker tid.
Hjälp mig nu att besvara även den andra frågan: Går det att tänka sig ett krisscenario där realräntorna “parkerar” på en negativ nivå under överskådlig tid?
April 19th, 2013 — historia, kommunism, litteratur Skriv ut
Nyss konstaterades att i de förmoderna samhällena fungerade religionen som “produktionssätt” – vilket bryter mot den gängse marxism, där religionen reduceras till en ideologisk överbyggnad. Robert Kurz menar att det rentav är tveksamt om man alls kan tala om “produktionsförhållanden” i fråga om förmoderna samhällen.
Av detta följer att Engels idé om en Urkommunismus måste förkastas. Möjligen har det funnits tidigare fetischordningar som haft en mer jämlik karaktär, utifrån betraktat, men dessa gör knappast skäl för beteckningen kommunism. Om kommunismen är framtiden, så kommer den inte att vara något “produktionssätt”.
Robert Kurz ställer sig skepsit till en, i snäv mening, materialistisk historiesyn. Hur det rent faktiskt går till att t.ex. producera mat är förvisso viktigt, men detta säger i sig ganska lite om ett samhälles karaktär. Tvärtom finns det en poäng i att lyfta fram den “idealistiska” aspekten, inte minst i förståelsen av kapitalismen såsom fetischförhållande.
Ett samhälles specifika karaktär kan bara förklaras av formerna för människornas relationer till naturen och till varandra. Dessa former som sådana är dock aldrig “materiella”, utan det handlar om “andliga koncept” som uppstått omedvetet ur en oreflekterad praktik. Formerna har sedan konstituerat ett regelsystem, i vilket givetvis även den materiella produktionen är inbunden, men även sexualiteten, liksom kroppsförståelsen överlag. /…/
Endast det medvetna övervinnandet av fetischistiska realkoncept överlag kommer att göra den falska dualiteten [mellan "materialism" och "idealism"] meningslös.
Värdekritikerna kring Robert Kurz sade farväl till “materialismen” redan omkring år 1990. Det betyder inte att de övergick till någon “idealism”. Ingen som är bekant med Robert Kurz skriftställning skulle använda den etiketten. Hans brödskrivande i tidningar som Neues Deutschland gjordes i egenskap av näringslivsjournalist, parallellt med en obetald verksamhet som teoretiker utanför akademin – en position som faktiskt påminner om Karl Marx.
April 18th, 2013 — historia, litteratur Skriv ut
Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitel 4.
All hittillsvarande historia är historien om fetischförhållanden, menar Robert Kurz. Observera: den är alltså inte “historien om klasskamp”, vilket ju påstås redan i första meningen av Det kommunistiska manifestet.
Robert Kurz förkastar den klassfixerade historieteori som präglat marxismen. I stället utgår han här från teorin om fetischism som Marx lade fram i Kapitalet.
Fetischbegreppet blir för Marx ett sätt att uppställa en analogi mellan moderna och förmoderna samhällen. Den moderna varuformen kan liknas vid de förmoderna samhällenas religiösa former – det rör sig om två varianter av “fetischism”. Analogin har radikala konsekvenser om den tas på allvar. Lika lite som varorna kan reduceras till sin materiella existens, kan religionen reduceras till något ideellt. Först i modern tid har religionen flytt in i ideologin.
Det som vi i efterhand kallar för “religion”, var under förhistorien, antiken och medeltiden någonting som i högsta grad formade de materiella livsvillkoren.
Religionen var då inte en fråga om “tro”, utan en hierarkisk världsordning som reglerade människors interaktioner, hela deras “ämnesomsättning med naturen”. Just därför är det relevant att jämföra med den moderna tidens fetisch, ekonomin. Såväl religion som ekonomi är mänskliga skapelser, men antar för människorna karaktären av yttre tvång. Båda fetischerna blir självständiggjorda, fast på olika sätt.
Marx begrepp “produktionssätt” stämmer faktiskt in på religionens roll i förmoderna samhällen. Allt det som vi nu skulle kalla för produktion och reproduktion var således bestämt genom ett religiöst raster. Däremot förekom ingen “produktivkraftutveckling”, eftersom det religiösa rastret inte rymde något tvång till ökad produktivitet, inga funktioner för input/output-optimering.
Människans plats i de förmoderna fetischförhållandena är någonstans mellan gudavärlden och den livlösa materien. För att upprätthålla ordningen krävs offer. Ursprungligen rörde det sig om människooffer.
Aus dem “Opferverhältning” ist offenbar die Sozietät als solche entsprungen.
Samhällslivet som sådant har uppenbarligen sprungit ur “offerförhållandet”.
Gudavärlden är transcendent, alltså inte empiriskt greppbar. Den moderna fetischen är däremot transcendental (för att tala med Kant).
För att den gudomliga transcendensen skulle bli verksam i världsligt tänkande och handlande, måste den göras antropomorf. Den måste alltså projiceras på konkreta människor – så där uppe, så ock här nere.
Guds ställföreträdare på jorden blev kungen på en nivå, familjefadern på en annan. Förmodern fetischism är alltså omedelbart personlig, såtillvida kungen och familjefadern är personifieringar av den gudomliga principen. Först i det moderna samhället har vi fått en fetischism som grundas på besjälandet av ett dött ting: pengar.
(Fetischbegreppets stora ironi: ordet härrör från portugisiska kolonister i Västafrika, som använde ordet feitiço för att beskriva de föremål som västafrikaner använde i rituella sammanhang. För dessa kolonister var fetischismen någonting “primitivt” som de själva uppfattade sig som överlägsna.)
Värdet är en realabstraktion, vilket betyder att det inte enbart existerar i människors föreställningsvärd, utan i första hand som en självständiggjord, pseudoobjektiv makt som på ett kännbart sätt griper in i människors liv. Någonting så paradoxalt som en “immanent transcendens”.
Marx själv vacklar i sina beskrivningar av det förmoderna. Ibland beskriver han en historia av fetischförhållanden. Ofta utgår han dock från ett ahistoriskt arbetsbegrepp och tänker sig att tidigare ordningars “utsugning” försiggick på ett öppet och oförmedlat sätt, medan kapitalismens utsugning döljs genom att förmedlas via en fri marknad. Fetischismen reduceras då till en simpel rökridå.
Arbetarrörelsemarxismens historieuppfattning utgick från en underliggande “utsugningsvilja”, existerande genom alla historiska epoker. Detta är väsensskilt från den fetischkritiska förståelsen av kapitaltillväxt som realmetafysiskt självändamål.
Robert Kurz diskutera den medeltida teorin om kungens två kroppar. Detta visar hur även den personifierade fetischen överstiger sin personliga bärare. Därför kan den inte reduceras till en subjektiv vilja till utsugning.
Fetischen föregår viljan! Den hierarkiska, religiösa världsordningen präglas inte av enkelriktat maktutövande utan av komplexa strukturer av ömsesidighet. Emellertid är detta svårt att se för en modern blick, van vid att tvångsförhållanden är förtingligade snarare än personifierade. Kapitalets moderna exekutörer – t.ex. chefer, hyresvärdar och kronofogdar – är någonting helt annorlunda. De “tolkar” ingen bortomvärldslig vilja, utan utför bara det pseudonaturligt nödvändiga.
Förmodern ömsesidighet består av “förpliktelser” som inte går att tolka i rättsliga termer. Alltsedan den neolitiska revolutionen har dessa förpliktelser i hög grad handlat om jordegendom. Men förmoderna jordegendomar är inte “egendom” i modern mening, eftersom den inte kan föryttras eller kontrakteras. “Jordherren” är ingen ekonomisk aktör, utan inbäddad i ett religiöst nät av förpliktelser.
Förpliktelserna i det förmoderna samhället handlar alls inte om abstrakta rättigheter, utan om konkreta personer, konkreta territorier och konkreta institutioner. Såtillvida är det förmoderna samhället personligare än vårt. Vi lyder under en “abstrakt individualitet” som tar ifrån de enskilda människorna deras egenart, tvingar dem att bli blotta “exemplar”. Men detta betyder inte att den förmoderna fetischismen skulle vara att föredra framför den moderna. Båda varianterna är exakt lika repressiva, menar Robert Kurz.
April 18th, 2013 — boken, extrovers, kulturpolitik Skriv ut
Antikvariaten står dock för en särskild typ av urval, befriad från nyhetsvärde, grundad i en subjektiv uppfattning om kvalitet.
Jag skriver på Expressens kultursida om poängen med antikvariat. Jämförelser görs med näthandel, bibliotek och tilltänkta litteraturhus. Som ni märker är texten en utveckling av min tidigare bloggpost om Rönnells.
Läs även Mats Granberg i Norrköpings Tidningar. (Rättelse: jag är inte idéhistoriker, vilket uppges i krönikan.)
April 16th, 2013 — historia, krisen, liberalism, politisk ekonomi Skriv ut
Centerextremismens husfilosof Francis Fukuyama är tillbaka. Okej, det var ett drygt år sedan han publicerade artikeln “The future of history” (inlåst, men kan även hittas här). Den börjar med en svepande översikt av internationell politik, fortsätter sedan i kristeori, för att slutligen landa i en skiss över framtidens ideologi. Målet är att finna “en realistisk väg till en värld med sunda medelklass-samhällen och robusta demokratier”.
Framtidens ideologi ska vara “en syntes av idéer från både vänstern och högern”, skriver Fukuyama, som är trogen sin Hegel. Då förstår man också varför han är så bekymrad över att vänsterns visioner är frånvarande. Inte för att han själv skulle skriva under på dessa, utan för att världsanden kräver en vänster.
This absence of a plausible progressive counter-narrative is unhealthy, because competition is good for intellectual debate just as it is for economic activity.
Världsanden kräver en vänster som katalysator, för att överskrida en liberalism som inte längre funkar. Fukuyama vill ifrågasätta nationalekonomiska antaganden om individuella preferenser och aggregerad tillväxt. Men han vill också försäkra sig om att detta inte eskalerar till ett ifrågasättande av “kapitalismen som sådan”.
Allt detta är i sig tämligen fånigt. Det blir mest intressant som en bakgrund till det kristeoretiska. Francis Fukuyama verkar oroa sig för att världsanden inte når fram till framtidsvisionen, eftersom det saknas en tillräckligt stor medelklass som bär fram den. Krisen är, i första hand, en kris för den amerikanska medelklassen.
(By “middle class,” I mean people who are neither at the top nor at the bottom of their societies in terms of income, who have received at least a secondary education, and who own either real property, durable goods, or their own businesses.)
/…/
From the days of Aristotle, thinkers have believed that stable democracy rests on a broad middle class and that societies with extremes of wealth and poverty are susceptible either to oligarchic domination or populist revolution. When much of the developed world succeeded in creating middle-class societies, the appeal of Marxism vanished.
Francis Fukuyama menar att medelklassens historiska tillväxt räddade västvärlden från kommunism. Men nu är samma medelklass på väg att skrumpna bort – till följd av tekniken. Här går det att ana en parallell till den tes som nu drivs av Jaron Lanier, som tidigare tagits upp här och som nu diskuteras av Anders Mildner i en bokrecension.
Till skillnad från den första och den andra industriella revolutionen, leder den tredje industriella revolutionen till att “smarta maskiner” tar över allt fler mänskliga funktioner, i högre grad än vad de skapar nya arbetstillfällen.
Här är Fukuyama tydlig med att det skett ett kvalitativt skifte i den tekniska utvecklingen. Visserligen kan han tänka sig att detta åter ändras, till följd av framtida innovationer, men han håller det inte för troligt.
Följande lägesbeskrivning är inte helt tokig:
But what if the further development of technology and globalization undermines the middle class and makes it impossible for more than a minority of citizens in an advanced society to achieve middle-class status?
There are already abundant signs that such a phase of development has begun. Median incomes in the United States have been stagnating in real terms since the 1970s. The economic impact of this stagnation has been softened to some extent by the fact that most U.S. households have shifted to two income earners in the past generation. Moreover, as the economist Raghuram Rajan has persuasively argued, since Americans are reluctant to engage in straightforward redistribution, the United States has instead attempted a highly dangerous and inefficient form of redistribution over the past generation by subsidizing mortgages for low-income households. This trend, facilitated by a flood of liquidity pouring in from China and other countries, gave many ordinary Americans the illusion that their standards of living were rising steadily during the past decade. In this respect, the bursting of the housing bubble in 2008–9 was nothing more than a cruel reversion to the mean.
Fukuyama menar att drömmen om ett “postindustriellt samhälle”, särskilt omhuldad i den anglosaxiska världen, var en rent skönmålning av betydligt dystrare process av avindustrialisering. På något vis menar han också att processen hade kunnat stoppas, inom kapitalismens ramar:
Smarter ideas and policies could have contained the damage. Germany has succeeded in protecting a significant part of its manufacturing base and industrial labor force even as its companies have remained globally competitive.
Tyskland har alltså varit “smarta” nog att hejda avindustrialiseringen, menar Fukuyama. Han undviker att förtydliga vilka de “smarta” åtgärderna varit. Såvitt jag förstår handlar det om två: Hartz IV som har pressat ner reallönerna, samt euron. Tysklands tillverkningsindustri är konkurrenskraftig inte minst eftersom eurons värde har hållts nere tack vare Sydeuropa.
Kanske menar Fukuyama att USA borde ha ingått en valutaunion med Mexiko? Kanske, kanske hade hade detta stoppat avindustrialiseringen, hejdat teknikens utbredning, räddat medelklassen och banat väg för världsandens fortsatta framåtrörelse. Jomenvisst.
April 16th, 2013 — historia, litteratur Skriv ut
Jacques Le Goff är en av världens främsta medeltidshistoriker. En av hans senaste böcker heter Le Moyen Age et l’argent: Essai d’anthropologie historique (2010), som även utgivits i översättning först på tyska (2011), sedan på engelska som Money and the Middle Ages (2012).
Boken kan läsas som en sammanfattning av en lång forskargärning, men även som en tillspetsning av vissa forskningsresultat. Detta blir tydligt i bokens avslutningskapitel. Här öppnas dörren på glänt till en historieteoretisk debatt med enorma implikationer.
Strax innan sin död stormade Robert Kurz in i denna debatt med sin sista bok Geld ohne Wert, som i hög grad handlar om att relatera de empiriska resultaten hos Jacques Le Goff (och ytterligare ett par historiker) till en ekonomikritisk teori som utgår från en nyläsning av Karl Marx. Han renodlar även kontrasten mellan Jacques Le Goff och Fernand Braudel, vilket är synnerligen uppfriskande, oavsett vad man säger om den tillspetsade polemik som kännetecknar Robert Kurz. Medeltidshistoria har sällan känts så här aktuellt.
In the sense in which we use the word today, money was a product of modernity.
Medeltiden hade inget ord för pengar. Snarare fanns än mängd ord, kopplade till olika typer av mynt. För det är mer korrekt att tala om mynt än om pengar i medeltida sammanhang.
Medeltiden är ett periodiserande begrepp som av goda skäl har ifrågasatts av samtida historiker. Jacques Le Goff hör dock till dem som synnerligen genomtänkt argumenterar för att det visst är en relevant periodisering, även om ordvalet må vara olyckligt – “medeltiden” antyder liksom en transportsträcka, eller en parentes, mellan antiken och moderniteten.
Här handlar det däremot om att begripa medeltiden som ett slags eget universum. Dess geografiska omfång förblir ofta vagt, men oftast handlar det om den katolska kyrkans värld, med centrum i västra Europa – framför allt i det vi kallar Frankrike.
Jämför med det antika Rom, spelade mynten en mindre roll under medeltiden. Mynt förblev sällsynta och framför allt fragmenterade. Men det går att skilja mellan två perioder:
Från 300-talet till 1100-talet: Myntväsendet var som ärvts från Rom innebar att mynt slogs av både koppar, silver och guld. Detta myntväsende var borttynande. Guldcirkulationen i Västerlandet upprätthölls endast i begränsad omfattning genom långdistanshandel med Österlandet, särskilt det islamiska men även det bysantinska, som sköt in guld i utbyte mot råvaror som timmer, järn och slavar.
Karl den store skapade i sitt välde, kring år 800, ett mer ordnat monetärsystem. Övergång från bimetallism (guld+silver) till monometallism (silver). Mot slutet av 900-talet inleddes prägling av officiella mynt även i Skandinavien, bara för att åter upphöra kring 1020. Upphörandet tycks ha berott både på metallbrist och på den låga handelsnivån.
Samhällets centrala distinktion gick, fram till 1100-talet, mellan potentes och humiles (härskare/undersåte).
Från 1200-talet till 1400-talet: Myntväsendet expanderade och återgick till guld. Expansionen hängde samman med den ökande betydelsen för städer, ordnar och kungamakt. Två regioner utmärkte sig: Hansan och Norditalien. Under en period spelade monkordnarna en viktig roll i penningcirkulationen.
Källornas knapphet gör det svårt för historiker att belägga pengarnas betydelse under senmedeltiden. Vad som kan konstateras är att det hittas fler röster som lovprisar arbetet och som i viss mån legitimerar profit. Någon kapitalism var det ännu inte fråga om, men en tydligare distinktion gjorde sig nu gällande mellan dives och pauper (rik/fattig) – inte bara i form av fler rika, utan även ett växande intresse för Jesu fattigdom som livsideal.
Fattigdomsvurmen hängde samman med den helige Fransiscus. Nytestamentliga verser av central betydelse: Matteus 6:24 (du kan inte tjäna både Gud och Mammon); Matteus 19:23–24 (det är lättare för en kamel att passera ett nålsöga…); Lukas 12:13–22 (förkastande av ackumulation); Lukas 12:33 (sälj allt vad ni har, giv allmosor); Lukas 16:19–31 (hur tiggaren Lazarus kommer till himlen).
Kapitel 6 ägnas åt pengarnas betydelse för den gryende statsmakten. Jacques Le Goff påpekar dock att det inte på allvar går att tala om stater förrän år 1789.
Hansan var aldrig en stat, men blev till en mäktig stormakt i Östersjöregionen. De handlade främst med silvermynt och sökte hindra utbredningen av guld. Dock lyckades aldrig Hansan med att reducera antalet myntsorter som cirkulerade i regionen. Här stod även en maktkamp mellan Visby och Lübeck. Visby inriktade sig på beskydd av tyska köpmän som handlade med Ryssland. Men från slutet av 1100-talet dominerade Lübeck.
Av särskilt intresse är 1200-talet, närmare bestämt “det långa 1200-talet” (1160–1330). Detta var tiden för de stora kyrkliga debatterna om ocker, med dominikaner, franciskaner och skolastiker.
Varför ökade behovet av pengar under 1200-talet? Svar: de behövdes för att flytta sten. Man slutade bygga timmer, till förmån för sten, som var brandsäkrare men dyrare. Sjukhus, kanaler, broar och rådhus. Och så de gotiska katedralerna, där stanflyttandet krävde enorma lönekostnader – att dessa byggen skulle ha förlitat sig på ideellt arbete är en myt.
Men framför allt behövde städerna bygga och reparera fortifikationer. Detta för att skydda sig mot angrepp med den nya eldvapnen. Här har vi alltså kopplingen till den militära revolutionen, som betonas av Robert Kurz. Städernas försvar mot kanoner krävde innebar att de måste ta upp skatt och skatteinsamlandet krävde ett medium – pengar.
Skatteintäkterna räckte sällan hela vägen. Städerna blev skuldsatta. Så tidigt som det finns bevarade balansräkningar, finns även spår av offentlig skuld. Dessa balansräkningar hör f.ö. till de första dokument som skrevs på papper.
Senmedeltida krigföring kostade inte särskilt många människoliv. Däremot kostade krigen pengar, stora pengar. Ju mer pengar som cirkulerade, desto lönsammare blev det att tillfångata sina fiender i stället för att döda dem.
Medeltida stadsbor konsumerade f.ö. förbluffande mängder kött. Slaktarna var en speciell kategori: rika, mäktiga och djupt föraktade.
Utbredningen av pengar och lönearbete ledde till en våg av kravaller och strejker kring år 1280. Omkring samma tid uppträdde – för första gången i historien – uppfattningen att tid är pengar. Jacques Le Goff talar om en framväxande tidsekonomi i det sena 1200-talets städer.
Väldigt rika människor tenderade att finna tre huvudsakliga användningsområden för pengar:
1. Köpa mark.
2. Finansiera fortifikationer åt den egna staden (eftersom skatteintäkterna inte räckte).
3. Donera pengar till kyrkan för att säkra sin frälsning i det efterkommande.
Penningbehovet under 1200-talet säkerställdes främst genom silverbrytning. Vissa gruvarbetare lyckades behålla kontrollen över sina egna gruvor – enligt Jacques Le Goff var detta de första arbetarkontrollerade industrierna. Därtill återupptogs slagandet av guldmynt.
Småmynten cirkulerade också i ökad omfattning under 1200-talet. Dessa småmynt av koppar motsvarade en limpa bröd och utgjorde samtidigt normen för allmosor.
Mynt slogs alltså både av koppar, silver och guld – trimetallism. Därtill förekom i vissa sammanhang kontering i avsaknad av mynt. Detta underlättades av att Leonardo Fibonacci introducerat siffran noll i Liber Abaci (1202).
Though monetary circulation remained fragmented, it was organized within a regional framework, the various coins circulating within a certain area having more or less fixed values in relation to each other.
(Något som inte tas upp av Jacques Le Goff, är växelkursernas astrologiska aspekt. Under stora delar av antiken och medeltiden var det vanligt att kursen mellan guld och silver var fastspikad vid 1:13⅓. Detta uttryckte inget förhållande mellan tillgång och efterfrågan, utan ett förhållande mellan solen och månen. Det går ju ungefär 13⅓ månader på ett år. Detta är en aspekt som betonades av Bernard Laum i Heiliges Geld (1924) – en bok som knappast kan räknas som aktuell forskning, men som refereras av Robert Kurz och f.ö. även av David Graeber.)
Detta var läsanteckningarna för kapitel 1–6. Resten kommer vid senare tillfälle. Kolla även in excerpterna ur bokens avslutningskapitel.
April 14th, 2013 — historia, litteratur Skriv ut
Fortsatta läsanteckningar från Geld ohne Wert. Nedanstående gäller kapitlen 2 och 3.
Robert Kurz tar alltså spjärn mot två sätt att läsa Marx’ Kapitalet.
De nyortodoxa (t.ex. Wolfgang Fritz Haug) företräder en premonetär värdeteori.
Enligt dessa kommer varuformen (och därmed värdeformen) före penningformen – inte bara logiskt, utan även historiskt.
Neue Marx-Lektüre (NML) (t.ex. Michael Heinrich) företräder en monetär värdeteori.
Penningformen är alltså det primära: ur den kan värdeformen härledas. Enligt NML är detta en strikt logisk utsaga, medan historieforskning betraktas som en separat sak. Historiska frågeställningar ignoreras helt av Heinrich.
Robert Kurz står närmare det senare lägret. Just därför lägger han mest krut på att polemisera mot det. Att kapitalismen inte kan existera utan pengar håller han med om. Men samtidigt menar han att penningformen aldrig kunnat bli allmän utan att ha värdeformen som sin logiska förutsättning.
Han menar att den monetära värdeteorin är otydlig i fråga om sitt eget omfång. Vad betyder det att “värdet i sig” inte är en “substans” som föregår pengarna? Påståendet kan tolkas reallogiskt, framställningslogiskt eller historiskt. Förhållandet mellan dessa nivåer förblir oklart. Michael Heinrich betonar inte bara hårdare än Hans-Georg Backhaus att penningen är primär, utan han flyr även längre bort från den historiska problematiken.
Frågan om det historiska sambandet mellan värdeform och penningform kan inte överlåtas enbart till den historivetenskapen som institution. Det rör sig om en fråga med alldeles central betydelse för möjligheten till en kritisk teori om kapitalet.
Båda de två nämnda Marx-läsningarna faller in i en endimensionell förståelse av förhållandet mellan det logiska och det historiska. Nyortodoxin ser en (komplex) identitet, där allt i slutändan blir ontologi. För NML försvinner den historiska aspekten, så att endast kapitallogiken kvarstår.
Was fehlt ist die Dimensionierung des Logischen durch das gerade nicht-ontologische, von tiefen Brüchen gekennzeichnete Real-Historische in seiner Uneinheitlichkeit.
Enligt Robert Kurz betyder detta att vi måste skilja mellan:
1) förmoderna samhällen;
2) kapitalets tidigmoderna konstitution;
3) den redan konstituerade kapitalrelationens fortgång på egna grundvalar.
En kategori som “pengar” har inte nödvändigtvis en logik som är giltig genom alla dessa tre sammanhang. Tvärtom!
Varke de nyortodoxa eller NML lyckas få grepp om frågan om hur kapitalet uppstod. Nyortodoxa marxister tänker sig en ontologisk princip som vecklar ut sig genom historien, med kapitalismen som blott ett steg på vägen från feodalism till socialism. Sådan ontologi avfärdas av NML, som i stället upplöser frågeställningen i ren Darstellungslogik. Båda positioner förfelar alltså det verkliga, historiska brott som skett.
Begreppet “nischform” sätts under luppen i tredje kapitlet. Författaren ägnar sig här åt självkritik utan att vara särskilt tydlig med saken.
När de nyortodoxa marxisterna ska förklara penningens och varuhandelns marginella roll i förkapitalistiska samhällen, tar de till begreppet “nischform”, skriver Robert Kurz. Själv gjorde han detsamma ända tills häromåret. Alltså, han hävdade att “varuproduktionen endast var marginell i förmoderna samhällen”, att varuformen där var en “nischform” som fungerade enligt formeln W–G–W (till skillnad från kapitalets tillväxtformel G-W-G’). Men i sin sista bok polemiserar Robert Kurz resolut mot en sådan uppfattning. Det fanns ingen varuform eller penningsform i förkapitalistiska samhällen.
Mynten som existerade i den förmoderna världen var någonting väsensskilt från det som vi nu känner som “pengar”. Och omvänt: i det historiska ögonblick då en penning- och varuformen faktiskt ger sig tillkänna, om så bara i en marginell “nisch”, då handlar det om kapitalets tidigmoderna konstitutionsprocess.
“Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi” – så skrev Marx en gång i sitt anteckningsblock. Uppenbarligen hade han just då blivit redlöst berusad på hegeliansk framstegsmetafysik. Sådant kan hända den bäste, men att marxister in i vår tid har upprepat den misslyckade naturmetaforen är desto besynnerligare. Fel, fel, fel!
Borgerlig ekonomi ger på intet vis “nyckeln till antikens ekonomi”, eller något liknande. När nutida betraktare kan blickar bakåt och ser varumarknader och penningväsen, fast i enklare form, då är detta bara ett exempel på hur framstegstänkandet är en fetisch. Mynten under antiken var inte en “enklare” form än dagens pengar, utan de var någonting helt annat, minst lika komplext.
Metodologisk individualism står mot dialektiskt totalitetstänkande. Enligt det senare är helheten någonting annat än summan av enskilda handlingar, eftersom handlingarna preformeras av helheten.
April 14th, 2013 — historia, litteratur Skriv ut
Fortsätter att posta läsanteckningar från Geld ohne Wert.
För vardagsförståndet, liksom i den ekonomiska vetenskapen, framstår pengar i sig som ett neutralt föremål. Man kan fördela eller använda dem mer eller mindre rättvist, mer eller mindre rationellt, men användandet kan begripas som skilt från pengarnas sakliga existens.
Vi har då, enligt modell från den moderna naturvetenskapen, en tydlig polaritet mellan det rena objektet och det rena subjektet. Objektet är det givna (pengarna), subjektet är det som handlar (politiskt) eller förnimmer (vetenskapligt).
Såsom positiv kategori är penningen motsägelsefull: Å ena sidan uppfattas pengar som naturligt, å andra sidan som en genialisk uppfinning som bevisar människans förnuft.
Ekonomikritisk teori begriper penningen som negativ kategori genom att ta denna motsägelse på allvar. Detta genom att fråga hur penningen blivit centrum för en pseudonaturlig dynamik, där abstrakt tillväxt blir till ett självändamål.
När vi talar om pengar, talar vi alltså om kapitalism, för endast i denna historiska formation har penningen antagit karaktären av självständig social fetisch och som övergrupande sammanhang med sina egna, kvasiautomatiska lagbundenheter. Enligt denna begreppsbestämmelse måste pengarna begripas som ett historiskt begränsat fenomen.
Svårigheten uppstår vid det faktum att olika former av pengar, framför allt givna mängder av ädelmetall som från 600-talet f.v.t. präglades till mynt, uppenbarligen fanns långt innan kapitalismen; spåren sträcker sig faktiskt ända tillbaks till förhistoriska tider.
Här kommer vi till frågan om första kapitlet i Kapitalet, där Marx presenterar de två kategorierna varor och pengar, för att diskutera dess inbördes relation. Detta görs innan framställningen når till den punkt där kategorin kapital introduceras.
Är den logiska ordningsföljden i dispositionen av Kapitalet även att förstå som en historisk ordningsföljd? Ja, svarade Engels som hävdade “enheten av det logiska och det historiska”. Inspirationen kom från Hegel, som i samma termer hade talat om Världsandens inre kontinuitet genom epokerna; Historien var för Hegel blott realiserandet av en transhistorisk princip.
Band tre av Kapitalet författades delvis av Engels, som där hävdade att varuutbytet (och därmed även varuformen) hade existerat sedan förhistorisk tid. Följaktligen påstod Engels: “värdelagen har alltså härskat under en period av fem till sju årtusenden”.
Mycket av detta har även tagits upp av Anders Ramsay i hans artikel “Marx? Vilken Marx?“. Ett kort citat därifrån:
Dessutom var det en utbredd uppfattning hos Kautsky och övriga teoretiker inom arbetarrörelsen att Marx hade analyserat en fas i det kapitalistiska produktionssättet, kännetecknad av fri konkurrens om genomsnittsprofiten. Denna fas i kapitalismen hade enligt denna tolkning föregåtts av ett produktionssätt baserat på så kallad enkel varuproduktion, där producenterna utbytte sina arbetsprodukter med varandra till deras faktiska värde, motsvarande det arbete som förbrukats vid deras produktion, vilket analyseras av Marx i de första kapitlen av Kapitalet.
Robert Kurz påvisar alltså hur teorin om “enkel varuproduktion” bygger på en hegelsk metafysik – en identitet mellan ontologi och historisk process. Trappstegsteorin om produktionssätten, som blev central i marxismen, gjorde kategorier som arbete, varor och pengar till universella formbestämmelser.
Även om detta i hög grad kan skyllas på Engels tolkning och popularisering av Marx, gav Marx sitt bifall. Det kan konstateras att Marx förordade ett ontologiskt eller antropolitiskt begrepp om “ekonomi”.
Inom marxismen etablerades ett konsensus, delat av såväl positivister som hegelianer, om att “ekonomin” var en allmänmänsklig kategori. Det var en stor förtjänst att Hans-Georg Backhaus och Helmut Reichelt bröt detta konsensus, då de försvarade sin Neue Marx-Lektüre mot ortodoxa angrepp under 1970-talet.
Här finns alltså två motstridiga tolkningar av Marx. Rent filologiskt går det att finna belägg för båda. Det tycks som att Marx själv var osäker på vart hans egen framställningsform skulle leda honom, men att han accepterade Engels hegelianska tolkning.
Men i slutändan handlar det inte bara om en filologisk strid om den “korrekta” tolkningen av Marx formuleringar, vilka förblev oavgjorda. Snarare pekar motsägelserna i den marxska argumentationen på reella motsägelser i den historiska utvecklingen. Olikartade tolkningar av detta resulterar ofrånkomligen i motstridiga konsekvenser i fråga om kritiken och övervinnandet av kapitalismen.
Robert Kurz förklarar att han vill fiska upp dessa motsägelser ur den filologiska soppan, spetsa till dem och klargöra vad som står på spel.
Läsanteckningarna fortskrider långsamt och grundligt. Det här inlägget motsvarar det första av tjugo kapitel i boken.
April 11th, 2013 — historia, kommunism, litteratur, politisk ekonomi Skriv ut
Nu börjar jag alltså att posta läsanteckningar från Geld ohne Wert.
Marxismen är ett avslutat kapitel, konstaterar Robert Kurz. Just därför måste den historiceras, i en radikal mening. Endast genom att klargöra varför marxismen nått vägs ände, går det att omstarta det ekonomikritiska projekt som inleddes av Karl Marx omkring 1857. (När vi talar om ekonomikritiken, alltså “kritiken av den politiska ekonomin”, kan vi lika gärna glömma den unge Marx, liksom det där manifestet.)
Robert Kurz vill bryta med såväl “restmarxism” som “postmarxism”. Det senare syftar alltså på olika former av “postmoderniserad” marxism (exempelvis hos italienska teoretiker som Antonio Negri). Sånt gillas inte alls: “Alla ‘post’-begrepp handlar väsentligen om en mellanskiktsideologi som utgör det affirmativa uttrycket för kapitalets krismässiga virtualisering.”
Karl Marx är ett namn som står för en ofullbordad teoretisk revolution. Två aspekter av detta ofullbordande:
1) Marx bryter med det kapitalistiska upplysningsförnuftet, men förblir delvis fastsnärjd i det. Hans tänkande rymmer “rester av borgerlig ontologi”, framför allt i form historie- och framstegsmetafysik, så som den gestaltats av Hegel. Vid den historiska tidpunkt då Marx var verksam var ett mer djupgående brott heller inte möjligt, för kapitalet och dess upplysningsförnuft hade ännu en lång utveckling “på egna grundvalar” framför sig.
2) Marx knöt fast sin teori vid den framväxande arbetarrörelsen, “vars immanenta mål dock inte var annat än att få erkännande som funktionssubjekt på grundval av de kapitalistiska kategorierna – en uppgift som hörde till själva den kapitalistiska ‘moderniseringen’, inte till brottet med densamma”.
Kategorier som “värde”, “vara”, “pengar” och “arbete” var för Marx objekt för en skoningslös kritik, ytterst syftande till att avskaffa dem i praktiken. Inom den framväxande marxismen blev dessa kategorier däremot till positiva definitioner av objektiva sakförhållanden. Detta gällde båda sidor av skiljelinjen mellan ortodoxi (Kautsky) och revisionism (Bernstein). Marxismen kom i båda fall att legitimera en teknokratisk statskonst, inriktad på att använda nämnda kategorier i “planering”.
I kölvattnet av 68-vänstern skedde förekom (i Tyskland) ansatser till en brytning med detta. Influenserna kom från upptäckten av Grundrisse samt av Roman Rosdolskys bok Kapitalets tillkomsthistoria (1968). Men dessa nyläsningar – Neue Marx-Lektüre – ägde rum i ett tungt akademiserat sammanhang. Därför kom inriktningen att bli snävt filologisk eller marxologisk.
Robert Kurz vill i Geld ohne Wert göra upp med hela detta arv. Sålunda utnämner han två motståndarläger:
1) “nyortodoxa” marxister som Wolfgang Fritz Haug.
2) de nya marxläsarna (NML), vars främsta namn nu är Michael Heinrich.
Även om dessa två läger uppfattar varandra som teoretiska opponenter, skiljer de sig inte nödvändigvis i politiska termer. Snarare samsas de ganska bra inom Die Linke. Båda läger avfärdar också den radikala kristeori som företräds av Robert Kurz. Målet med en dubbelpolemik är enligt honom inte att göra marxologiska poänger, utan att “finna en konkret-historisk förklaring av samhälleliga processer” – processer som sätts på sin spets just i frågan om kristeori.
I förhållande till den ortodoxa marxismen, kan man ändå säga att Robert Kurz står någorlunda nära Michael Heinrich. Ändå väljer Kurz att särskilt prioritera polemiken mot Heinrich, enligt uppgift för att Heinrichs ambitioner må vara goda, men att resultatet blir “cirkulationsideologiskt och utbytesidealistiskt”. Detta kan förefalla grälsjukt. Man anar att Kurz är lite sur för att Heinrich sedan sekelskiftet fått betydligt fler följeslagare än han själv. Men under läsningen av Geld ohne Wert blir det successivt mer klart vad polemiken syftar till.
Geld ohne Wert handlar ytterst om vilken status vi ska tillmäta kategorier som “värde”, “vara”, “pengar” och “arbete”. Robert Kurz fastställer i sin inledning fem frågekomplex som boken ska ta sig an:
1. På vad sätt kan kategorierna hos Marx begripas som realkategorier, alltså som något mer än blott teoretiska redskap eller modeller. Hur relaterar då kategoriernas realitet till det teoretiska bruket av dem?
2. Kategoriernas historicitet. Är de giltiga även i fråga om förmoderna/förkapitalistiska samhällen, eller endast inom kapitalismen? Och hur ska kategorierna begripas inom den kapitalistiska historien: Är de dynamiska former vilka endast framstår som statiska till följd av en teoretisk abstraktion? Eller är kategorierna i sig statiska, att skilja från en yttra, empirisk händelsehistoria?
3. Kategoriernas förhållande till kapitalets totalprocess (som behandlas i tredje bandet av Kapitalet). Frågan är: kan kategorierna tillämpas på enskilda varor och enskilda kapital, eller har de endast användning som totalitetskategorier? I det senare fallet måste Marx tal om varans “enskilda värde” betraktas som ett misstag – en låsning i “metodologisk individualism” som har blockerat fullbordan av hans teoretiska revolution.
4. Förhållandet mellan väsen och framträdelse. Även här finns två alternativ. Antingen rör det sig om transcendentala realkategorier, vilket betyder att varje framträdelse måste “dechiffreras” – teori och empiri kan då inte uppgå i varandra. Eller så är kategorierna empiriskt fattbara, vilket betyder att väsen och framträdelse sammanfaller, liksom teori och empiri – då finns det bara framträdelser, samt den vetenskapliga observationen av dessa.
5. Har kategorierna en positiv eller negativ status? Positiv syftar här på ett objektivt sakförhållande, till vilket man kan förhålla sig subjektivt. Det är vetenskaplighetens grundkonstellation, som utesluter kritikbegreppet. Om däremot kategoriernas status är negativ, är heller inte begripliggörandet annat än negativitet, en påbörjad kritik som kan fullbordas först i den konkreta förstörelsen av kategorierna – i avbrytandet av dess verksamma lagbundenheter (t.ex. arbetsvärdelagen).
Så här långt är det lätt att bli avskräckt. Vi har inte ens kommit till första kapitlet. Ovanstående anteckningar baseras endast på Robert Kurz egna förord och inledning. Men härnäst kommer det åtminstone att handla om en viss, konkret kategori: pengarna.
