2009-12-09

Naken rädsla och tung last

Köttiga gitarrer, naken rädsla och tung last i utkanten av prärien. Än en gång tar LFT:s mest hängivna country- och blueslyssnare Bengt O Tedeborg pulsen på de senaste skivsläppen inom genren. Den här gången hittar han tre svenska artister bland guldkornen.

The Porkbelly futures melodier klänger sig fast och arrangemangen är fantasifulla utan att gå förlorade i effektsökeri, tycker Bengt O Tedeborg.
Bildrättigheter: Hemifrån

Glimmer ARTIST: Andi Almqvist SKIVBOLAG: Rootsy.nu

Andi Almqvists förra platta Red room stories var inte alls oäven, tvärtom. Men det är i och med nya Glimmer som han verkligen blommar ut och befolkar sina svarta historier med karaktärer som till lika delar är obehagligt påträngande som avgjort fiktiva. Det jäser överallt av sömnlöshet, drogmissbruk, naken rädsla och ren och skär längtan.

Visst, man kunde kritisera Almqvist för ett överdrivet Weill-Waits-komplex, men avgörande är likväl melodiernas styrka, arrangemangens fantasifullhet och texternas bildrikedom. Tyskan i »Krautobahn« har till exempel ”a heart-attack tattooed on her inner thigh”, och säg den man som inte kan relatera till något sådant. Senare i texten är damen ifråga ”über-pissed” och ser det ordet inget vidare ut på papper, så lyssna på Almqvists sång. Tunga-i-kind eller kniven mot strupen, bra är i vart fall ett understatement. På den låten tar grymme Pelle Ossler dessutom ett gitarrsolo som är långt bortom alla etiketter med en koncentrerad energi av rent vulkaniska dimensioner.

Övriga musiker är likaledes fantastiska. Bebe Risenfors trakterar lyhört och personligt allt från ståbas till nyckelharpa och Theremin och Sara Jeftas fiolspel är mångfacetterat och perfekt balanserat mot texter och melodier. Almqvist har en skön röst som levererar i något som i brist på bättre kunde kallas avantgardistisk croonerstil, men det täcker bara delar av hans varierade uttryck. Producenten Carl Granberg bör också lyftas fram för sin förmåga att foga ihop Almqvists alla idéer till en sammanhållen och oupphörligen fascinerande totalitet.

Jag vet inte om varje enskildhet på plattan ska tas på fullaste allvar – att det gäller helheten är jag övertygad om – men andra spåret är så vackert och känsligt att något annat inte är att tänka på. »She lost the sea but found the ocean«, en sång fylld av ord som verkligen smärtar och en melodi som aldrig kommer att slitas ut. Dess skönhet besegrar allt och Mirjam Timmers röst accentuerar det stora havets ödslighet. ”Under water you can’t cry”. Vem skiljer lösningen från utvägen? Knappast Andi Almqvist, och det hjälper till att göra sången till stor konst.

Tall Texas tales ARTIST: Bob Cheevers SKIVBOLAG: Inbred/Hemifrån

Bob Cheevers har funnits med sedan urminnes tider och har främst gjort sig ett namn som låtskrivare. Han är ingen oäven sångare heller – han påminner en del om Willie Nelson men är inte fullt så nasal – och nya plattan innehåller flera spår av yppersta klass. Tyvärr har Cheevers (eller producenten Stephen Doster) fått för sig att dessa sånger från/om Texas ibland gör sig bäst med rätt grovt tillyxade elgitarrer – hade de månne ZZ Tops tidiga plattor eller Lynyrd Skynyrd i tankarna? – och det är tveksamt om jag håller med. Fler mandoliner och steelgitarrer hade lyft plattan ytterligare.

I låtar som »Give this heart« och »Is it ever gonna rain« visar Cheevers att han kan packa nog med känslor och melodiska flöden i en sång utan att lämna ut dess kärna till en produktion med för tung last i bagaget. Men anmärkningen är av marginellt slag, Tall Texas tales är en platta jag spelar om och om igen, och det säger väl en hel del.

La collaborazione dei due ARTIST: Mednick, Steve & Eddie Seville SKIVBOLAG: Cottage Sound Recordings/Hemifrån

Mednick och Seville har en del plattor bakom sig, både som soloakter och som medlemmar i olika band. De har däremot inget stort skivbolag bakom sig och är förmodligen lika okända för de flesta som de var för mig innan La collaborazione dei due landade i cd-spelaren. Men med inledande »Toulouse reprieve« är jag hemma direkt. Smått bluesig och funkig americana, inte så långt ifrån Warren Zevon vad gäller komposition samt vokal klang och dito uttryck.

Fortsättningen blir till en väl varierad odyssé inom formen. Här finns trummor, bas och köttiga gitarrer, men också spår med i stort sett enbart piano eller akustisk gitarr som komp. Lyssna till exempel på starka »Man on the road« med dess lika överraskande som välfunna valthorn. Melodierna lutar sig naturligtvis en del mot Dylan, men egentligen mindre än man kunde vänta sig givet herrarnas poserande med akustiska gitarrer på omslaget. Jag hör snarare ekon av ett avskalat REM eller en Springsteen med halva E Street Band på semester.

Rösterna är utmärkta. Vi talar kanske inte skönsång, men de skavanker som finns är definitivt av rätt märke. Texterna handlar om nätter i Louisiana, återblickar på fornstora dagar, livsval och kärlekens nödvändighet i en värld där slotten byggs av sand och bandet bara ibland spelar låten du vill höra. Politisk udd saknas inte.

Avslutande »Love’s got a hold« är storslagen i det lilla formatet och sluter en sångcykel som lika självklart som logiskt tar sin plats på den rootsigare sidan av singer/songwriterscenen.

Blue ARTIST: Will Clay Band SKIVBOLAG: Blackstone Records/Rootsy.nu

Kiruna kanske inte är den hetaste av rockmetropoler, men å andra sidan kunde stadens söner i Will Clay Band lika gärna ha kommit från Texas eller Tennessee. Nya Blue låter som spelad av vilket uramerikanskt band som helst, vilket bör ses som en bedrift – svensk musik låter ju tyvärr alldeles för ofta som just svensk, oavsett ambitioner.

Hur som helst, Will Clay Band levererar en mycket välsmakande portion americana och främst är det Tony Björkenvall som imponerar, både som kompositör och sångare. Enda svagheten är att övriga medlemmar inte riktigt når upp till hans höjder och att plattan därmed är något ojämn.

Porkbelly futures ARTIST: The Porkbelly futures SKIVBOLAG: Cordova Bay/Hemifrån

Kanadensisk rootsmusik är ofta bra. Artister som Colin Linden, Paul Reddick och Blackie & The Rodeo Kings har gjort riktigt starka plattor de senaste åren. Annars är förstås The Band det stora kanadensiska bandet och såväl nämnda artister som The Porkbelly futures har lyssnat noga och lärt sig en hel del av mästarna.

The Porkbelly futures började som ett renodlat bluesband men deras andra skiva tar ut svängarna ordentligt. Här finns country, rock, blues och americana i en blandning som tilltalar mig mycket. Melodierna klänger sig fast och arrangemangen är fantasifulla utan att gå förlorade i effektsökeri.

Yonkers NY ARTIST: Chip Taylor SKIVBOLAG: Train Wreck/Rootsy.nu

Chip Taylor har gjort en lång karriär som låtskrivare och artist. En gång i tiden skrev han till exempel klassikern »Wild thing« och han har levererat ett stort antal lysande sånger till nyare artister som Carrie Rodriguez och Kendel Carson. På senare år har han därutöver släppt ett antal sparsamt arrangerade och lågmälda egna plattor med lätt countryfierad folkmusik. Han har sällan lyckats frälsa mig med sin sång, men låtmaterialet har oftast varit starkt.

Det är något annorlunda på nya Yonkers NY. Låtarna, som väver en historia om Taylors barndom i New York, håller förväntad hög klass, men det gäller den här gången även Taylors småruffliga leverans av dem. Han låter mer sårbar och samtidigt öppen än på tidigare plattor. Däremot kan jag leva utan hans historier kring låtarna, men tacknämligt nog innehåller en av skivorna på denna dubbla cd enbart musiken. Den står gott på egna ben, utan vidare förklaringar.

Harbour girl ARTIST: Pilgrim SKIVBOLAG: Rootsy.nu

Svenska Pilgrim har goda kontakter med Ray Davies, så det är kanske inte förvånande att den gode Ray satte sig i producentstolen när det var dags för bandets andra skiva. Den är dessutom inspelad i ärevördiga Konk Studios i London och Davies bidrar till och med med ett par låtar.

Pilgrim rör sig i utkanten av prärien, nickande åt såväl klassiska vokalduor som mainstream-country och bluegrass. Låtvalet är exemplariskt. David Allan Coes »Would you lay with me (in a field of stone)« får en tolkning som än en gång påvisar den låtens oerhörda och tidlösa kvaliteter, »Ring of Fire« låter här inte det minsta uttjatad och avslutande »Broadminded« (av Louvin Brothers) sitter som ett smäck. De egna låtarna når inte upp till nämnda spår – hur många gör det? – men sitter helt OK i helheten. Detsamma gäller Ray Davies ena bidrag. Det andra, titelspåret, är en riktig höjdare.

Bandets styrka ligger i övrigt i ett oerhört tajt akustiskt samspel parat med systrarna Forsmans klanderfria sång. Tekniskt är den briljant, men det är likväl på det känslomässiga planet den verkligen blir någonting extra.