Multiplication can produce powerful numbers

Som bekant har The Pirate Bay meddelat att de slutar länka till torrentfiler, till förmån för magnetlänkar som i sin tur låter en ladda hem torrentfilen.
Därmed fullföljs den utveckling som inleddes hösten 2009, då The Pirate Bay slutade att lagra torrentfiler, för att i stället länka till torrentfiler lagrade på den nya sajten Torrage.com. Detta innebar i sig att The Pirate Bay blev en helt annan verksamhet än den som tidigare samma år hade klassats som medhjälpt till brott mot upphovsrätten av Stockholms tingsrätt. Vid samma tid (november 2009) började The Pirate Bay även att . erbjuda magnetlänkar.

Så att The Pirate Bay nu slutar länka till torrentfiler är bara fortsättningen på en utveckling som har pågått i drygt två år. Men jag skulle gärna se mer av en kvalificerad diskussion av vad det innebär. Själv är jag föga insatt i det hela, men jag tycker mig urskilja ungefär två fördelar och två nackdelar. Vill gärna höra synpunkter på i vilken mån detta är välgrundat.

Fördel 1: decentraliseringen betyder att det blir svårare för vissa aktörer att blockera eller sabotera The Pirate Bay.

Fördel 2: möjligen kan detta betyda ett tillbakapressande av de svärmar av skumrasksajter som fyller sökmotorernas resultatsidor med torrentlänkar gömda djupt bland fulreklam och malware.

Nackdel 1: Magnetlänkarna ger inte samma möjlighet att på förhand välja ut vissa av filerna i en torrent för att endast ta del av dessa. Det ges överlag sämre information på förhand om vad man är i färd att ladda hem. (Om jag inte har missuppfattat saken totalt.)

Nackdel 2: Visst, alla de stora torrentklienterna stödjer numera magnetlänkar. Men dessa nya versioner av torrentklienterna kräver nya versioner av operativsystem. Åtminstone är detta fallet med på Mac OS, där alla de dessa klienter kräver minst Leopard (10.5). Den som kör Tiger (10.4) har svårare att hitta en torrentklient som kan hantera magnetlänkar.
Detta är ett problem som The Pirate Bay kanske borde ha varit bättre på att informera om. Men via Emil Isberg kom tipset om att någon faktiskt har kompilerat ihop Transmission 2.30b4 for Tiger, som gör det möjligt att använda magnetlänkar även på en mac med några år på nacken (t.ex. min s.k. jobbdator).

Dessa två fördelar och två nackdelar är knappast en fullständig utvärdering av övergången till magnetlänkar. Jag slänger mest upp dem för att sporra en ordentlig diskussion om vad det hela innebär.

Som bekant har The Pirate Bay meddelat att de slutar länka till torrentfiler, till förmån för magnetlänkar som i sin tur låter en ladda hem torrentfilen. Därmed fullföljs den utveckling som inleddes hösten 2009, då The Pirate Bay slutade att lagra torrentfiler, för att i stället länka till torrentfiler lagrade på den nya sajten Torrage.com. Detta innebar i sig att The Pirate Bay blev en helt annan verksamhet än den som tidigare samma år hade klassats som medhjälpt till brott mot upphovsrätten av Stockholms tingsrätt. Vid samma tid (november 2009) började The Pirate Bay även att . erbjuda magnetlänkar. Så att The Pirate Bay nu slutar länka till torrentfiler är bara fortsättningen på en utveckling som har pågått i drygt två år. Men jag skulle gärna se mer av en kvalificerad diskussion av vad det innebär. Själv är jag föga insatt i det hela, men jag tycker mig urskilja ungefär två fördelar och två nackdelar. Vill gärna höra synpunkter på i vilken mån detta är väl

Sveriges it-minister Anna-Karin Hatt höll nyligen ett tal inför telekomföretagare, under rubriken “Fri kommunikation är livsviktigt“. Talet innehåller detaljer som är politiskt relevanta, från vilka vi just nu ska bortse. En annan detalj är nämligen att talet inleds och avslutas med referenser till den italienske radioingenjören Gugliemo Marconi, som förresten även var ledamot av Gran Consiglio del Fascismo.

Anna-Karin Hatts tal hade ett budskap som var allt annat än fascistiskt. Däremot kan det tolkas som laserlibertarianskt, eftersom det kulminerade med följande citat från Marconi (1932):

It is dangerous to put limits on wireless.

Huruvida citatet är autentiskt kan betvivlas. Det är svårt att hitta trovärdiga källor på att Marconi verkligen formulerade sig så. Men nu har Sveriges it-minister de facto gjort det till en politiskt paroll, vilket kvarlämnar viss förvirring.
Anna-Karin Hatt är ju fortfarande ansvarig för reellt existerande regleringar av trådlös kommunikation. Stränga straff hotar den som med sin radiosändare signalerar på en radiofrekvens som staten har reserverat till Telia, Sveriges Radio eller försvarsmakten. Och inte ens dessa har rätt att sända med obegränsad effekt på “sina” frekvenser. Så visst är trådlösa kommunikationer inskränkta i Sverige, liksom i alla andra länder. Farligt!

Inte bara it-ministern har “limits on wireless” på sitt bord. Även andra centerpartistiska ministrar ägnar sig åt att reglera elektromagnetiska vågrörelser. Miljöminister Lena Ek chefar över Strålsäkerhetsmyndigheten som bl.a. sätter gränser för bruket av laser, ett begrepp som används för ett av alla de frekvensområden som kan användas för trådlösa kommunikationer. Det vore sjukt radikalt om it-ministern skulle ta konsekvenserna av sin senaste utsaga och verka för en fullständig avreglering av all slags laser.

Sveriges it-minister Anna-Karin Hatt höll nyligen ett tal inför telekomföretagare, under rubriken "Fri kommunikation är livsviktigt". Talet innehåller detaljer som är politiskt relevanta, från vilka vi just nu ska bortse. En annan detalj är nämligen att talet inleds och avslutas med referenser till den italienske radioingenjören Gugliemo Marconi, som förresten även var ledamot av Gran Consiglio del Fascismo. Anna-Karin Hatts tal hade ett budskap som var allt annat än fascistiskt. Däremot kan det tolkas som laserlibertarianskt, eftersom det kulminerade med följande citat från Marconi (1932): It is dangerous to put limits on wireless. Huruvida citatet är autentiskt kan betvivlas. Det är svårt att hitta trovärdiga källor på att Marconi verkligen formulerade sig så. Men nu har Sveriges it-minister de facto gjort det till en politiskt paroll, vilket kvarlämnar viss förvirring. Anna-Karin Hatt är ju fortfarande ansvarig för reellt existerande regleringar av trådlös kommunikati

Magnus Linton nya reportagebok De hatade gör nedslag i Norge, Nederländerna och Ungern. Det är en fängslande och obehaglig bok som jag läste i två svep förra veckan. Men detta ska inte bli en recension, i stället vill jag plocka upp en tråd som känns relevant för den här bloggserien.
I reportaget från Ungern intervjuas även filosofen Gáspár Miklós Tamás, som av Magnus Linton beskrivs som “Ungerns svar på Slavoj Žižek”. Jag antar att parallellen består i att båda filosoferna brukar uttala sig i pressen.

Vad gäller själva tänkandet vet jag inte om G.M. Tamas har så mycket gemensamt med Slavoj Žižek. Däremot uppger han sig själv vara influerad av Robert Kurz och närliggande värdekritiker, som kort sagt förstår krisen som ett resultat av den mikroelektroniska revolutionen. Produktiviteten har stigit till den nivå där den relativa mervärdeproduktionen börjar stagnera och finansialiseringen har endast under en begränsad tid kunnat skjuta symptomen på framtiden. Ökad produktivitet leder också till att en stor del av världens befolkning faktiskt blir överflödig, utifrån ett kapitallogiskt perspektiv.
Denna resumé kan man ha i bakhuvudet när man läser sidorna 46–49 i Magnus Lintons bok, som jag här citerar ur:

Men intressantare än att sätta en förfärlig etikett på tillståndet är enligt GM Tamás att försöka förstå drivkrafterna bakom den “biopolitiska utvecklingen”, alltså staters ökade behov av att reglera människors betenden. Antiromsk lagstiftning har redan passerat parlamentet och en allmän opinion om att vissa delar av befolkningen är oanvändbar har etablerats. Det senare handlar om många kategorier – socialbidragstagare, pensionärer, långtidssjuka, arbetslösa, etcetera – men i första hand etniska minoriteter, och framför allt ovanstående kategorier i kombination med viss etnicitet.

– Problemet är ju att industrisamhället är historia, samtidigt som det fortfarande är en bred uppfatning att allas liv ska struktureras kring arbete. Den som inte arbetar ska inte heller äta. Den som av olika skäl, tillfälligt eller under längre tid, lever på staten är i allt högre grad betraktad som parasit. /…/

Professor Tamás tanke om arbetskraftsöverflöd, makt och etniska minoritetsförtryck /…/ vilar på övertygelsen att den industriella utvecklingen inte längre förmår skapa arbete åt alla utan bara vissa. Den knyter an till en idé som länge var gemensam för såväl liberala som marxistiska och konservativa husgudar – Mill, Marx och Burke – och går ut på att ekonomisk tillväxt är en del av en samhällsevolution i alla samhällen, och under en period i denna mer utsträckta evolution är tillväxt synonymt med ett bättre liv för alla. Men sedan kommer en punkt då ett samhälle nått en så god materiell standard at det är andra saker än den rent materiella ekonomin som ska växa – relationer, kultur, fri tid etcetera – och det är fenomen som välfärdsforskare kort och gott kallar utveckling.

– Den arbetslöshet vi har idag kommer aldrig, totalt sett, att gå ner. I Europa kommer det på lång sikt aldrig någonsin mer uppstå en situation i vilken en majoritet av den arbetsföra befolkningen har en anställning. Aldrig. Som god marxist hyser jag en gränslös beundran för det kapitalistiska systemet, men politikerna tycks för korkade för att göra någonting bra av det. En majoritet av mänskligheten är fortfarande olycklig.

Han rabblar siffror för ungdomsarbetslösheten i olika länder – Spanien 46 procent, Grekland 38, Italien 28 – och i likhet med flera av de postmarxister han delar tankar med menar han att svaret på den nya etnotismens framväxt måste sökas här.

– Ingen politiker tar en arbetstidsförkortning på allvar, vilket innebär att dagens stater ställs inför ett ofrånkomligt dilemma: Hur legitimera situationen? Och lösningen är som alltid att man ifrågasätter vissa typer av människor. Så gjorde man i Romarriket. Så gör man idag. /…/ I feodalsamhället gjordes det med blod; vissa påstods ha finare blod än andra. I dag säger man i stället att vissa folkgrupper tycks genetiskt eller kulturellt oförmögna att delta i de uppgifter som måste utföras för att bygga ett välfungerande samhälle. Och dessa människor måste hållas kort, placeras i fängelse, kastas ur landet, sättas i arbetsläger.

Han betonar att processen förstås inte följer någon genomtänkt plan, utan är en kombination av medelklassens oro för sina landvinningar, krav på ordning och säkerhet för den politiska eliten och majoritetens tendens att föredra enkla lösningar.
– Min poäng är att om samhällena går vidare på detta spår kommer den här nya rasismen vara oundviklig. Jag hatar den verkligen, men jag tror inte detta är något som kan ädnras på med humanistisk propaganda, det vill säga sånt jag sysslar med. Jag skriver alla dessa antirasistiska essäer i liberala tidningar men uppriktigt sagt tror jag inte det hjälper.

Jag har inte läst någonting utförligare som Gáspár Miklós Tamás själv har skrivit om arbetssamhällets kris. Men jag är aningen tveksam till att dra in faktorer som “materiell standard” i förklaringsmodellerna. Här tror jag faktiskt att man kommer längre med ett resonemang som tar sin utgångspunkt i kapitaltillväxtens inre rörelselagar och de begränsade möjligheter som dessa erbjuder för att hantera en ökad produktivitet. Då är det möjligt att analysen blir mer pessimistisk: att låta “relationer, kultur, fri tid” växa är nog ingen lösning, så länge dessa förblir beroende av en underliggande tillväxt i varuekonomin.

Min uppfattning är att Magnus Lintons egen krisanalys går i annan riktning än Gáspár Miklós Tamás. Även om det bör understrykas att De hatade är en reportagebok som inte gör anspråk på att teoretisera kring den övergripande krisen, kan jag inte låta bli att låta läsningen gå i sådana riktningar. Så här säger Magnus Linton i en intervju:

Varför har striden kring multikulturalismen blossat upp just nu?
– Jag tror egentligen att det handlar om ett hat mot relativismer, postmodernismer eller dekonstruktion. Det finns en frustration inom alla möjliga olika sfärer över att det inte finns några enkla svar. Människor känner inte igen sina nationer, sina kulturer, de känner inte igen sina kön. Det har genererat en frustration som har nått till en punkt som nu exploderar på olika sätt.

Lite för psykologiserande, för min smak. Fast den där socialpsykologiska dimensionen är högst relevant. Frågan är hur den kan länkas samman med den realekonomiska dynamiken. Är inte “relativismen” i någon mening gemensam för postmodernism och finansialisering, de parallella svaren på 1970-talets kris? Där har vi något att nysta vidare i!

Magnus Linton nya reportagebok De hatade gör nedslag i Norge, Nederländerna och Ungern. Det är en fängslande och obehaglig bok som jag läste i två svep förra veckan. Men detta ska inte bli en recension, i stället vill jag plocka upp en tråd som känns relevant för den här bloggserien. I reportaget från Ungern intervjuas även filosofen Gáspár Miklós Tamás, som av Magnus Linton beskrivs som "Ungerns svar på Slavoj Žižek". Jag antar att parallellen består i att båda filosoferna brukar uttala sig i pressen. Vad gäller själva tänkandet vet jag inte om G.M. Tamas har så mycket gemensamt med Slavoj Žižek. Däremot uppger han sig själv vara influerad av Robert Kurz och närliggande värdekritiker, som kort sagt förstår krisen som ett resultat av den mikroelektroniska revolutionen. Produktiviteten har stigit till den nivå där den relativa mervärdeproduktionen börjar stagnera och finansialiseringen har endast under en begränsad tid kunnat skjuta symptomen på framtiden. Ökad pro

För snart tre månader sedan inleddes här en serie av inlägg under rubriken “Att begripa krisen”. Hittills har det blivit 18 stycken och bloggserien har ingen slut i sikte, däremot är det troligt att tematiken vidgas till att omfatta fler slags kriser. Av intresse är inte bara “den ekonomiska krisen” utan även hur vi kan begripa de olika diagnoser på en “kulturkris” som börjat dugga allt tätare sedan 2008. Särskilt intressant är naturligtvis relationen mellan de olika kriserna. Om vi inte kan begripa den relationen, då har vi nog att göra med ännu en kris, en begripandets kris, som i sin tur måste begripas.

Hädanefter kommer bloggseriens överskrift att förkortas till bara “Krisen”. Jag har dessutom gjort en särskild kategori för den som enkelt vill hitta alla inläggen. Här följer en lista över de 18 första.

1: Om begripandets kris
2: Om varför vi inte ska skylla på “finanseliten”
3: En schematisk uppställning över kristeorier (preliminär version)
4: Om varför finanskapitalet inte bildar en “finanssektor”
5: Om vänsterborgerliga kristeorier
6: Österrike–Ungern
7: Om den nya keynesianismen och dess omöjlighet
8: Organlös kropp
9: Populism och teknokrati
10: Konjunkturskiss
11: Pessimismer
12: Bromsen och undantaget
13: “Kapitalismen upprepar sig inte”
14: Sydeuropa riktar den moraliska skulden
15: Ännu en krönika av Robert Kurz
16: Ungdomsarbetslöshet
17: Daniel Berg om skuld
18: En kris? Två kriser?

Kanske blir det lika många till under 2012, kanske ännu fler. Om du tycker att det låter en bra idé så får du gärna uppmuntra med ett klick på Flattr-knappen här under, men ännu hellre genom att bidra till undersökningen genom att kommentera på gamla och nya inlägg!

För snart tre månader sedan inleddes här en serie av inlägg under rubriken "Att begripa krisen". Hittills har det blivit 18 stycken och bloggserien har ingen slut i sikte, däremot är det troligt att tematiken vidgas till att omfatta fler slags kriser. Av intresse är inte bara "den ekonomiska krisen" utan även hur vi kan begripa de olika diagnoser på en "kulturkris" som börjat dugga allt tätare sedan 2008. Särskilt intressant är naturligtvis relationen mellan de olika kriserna. Om vi inte kan begripa den relationen, då har vi nog att göra med ännu en kris, en begripandets kris, som i sin tur måste begripas. Hädanefter kommer bloggseriens överskrift att förkortas till bara "Krisen". Jag har dessutom gjort en särskild kategori för den som enkelt vill hitta alla inläggen. Här följer en lista över de 18 första. 1: Om begripandets kris 2: Om varför vi inte ska skylla på "finanseliten" 3: En schematisk uppställning över kristeorier (preliminär version) 4: Om varför finanskap

Förra sommaren fördes här en livlig diskussion om vad vi menar med musikinstrument. Utgångspunkten var en passage ur mitt dåvarande avhandlingsutkast. Texten har utvecklat sig lite sedan dess, fast det rör sig fortfarande bara om en kort bit av ett längre teorikapitel som i huvudsak behandlar helt andra saker. Jag testar ändå att lyfta ut några trådar därifrån och spetsa till dem i form av 7,5 teser. Numreringen kanske gör det lättare att rikta invändningar och vidare reflexioner.

1.
Ett ljud är en serie vibrationer som fortplantar sig genom materia och som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan kan uppfatta vibrationerna som skillnader i lufttryck. Strikt talat går det inte att höra “samma ljud” två gånger och följaktligen går det inte heller att lagra ett ljud. Däremot kan ljudmedier användas för att lagra vissa egenskaper hos ljud, vilket vid senare tillfälle kan användas för att alstra nya ljud som vi med vårt “sinne för det likartade” (Benjamin) kan känna igen som “samma” ljud.

2.
“Musik” är ett modernt, västerländskt begrepp. Detsamma gäller följaktligen för “musikinstrument”. Begreppets vetenskapliga avgränsning hör hemma inom organologin, den tämligen tekniska underavdelning till musikvetenskapen som ägnar sig åt musikinstrument. På senare år har det höjts röster för en “ny organologi”, men hittills tycks detta främst ha handlat om att vidga gränserna – inte om att undersöka instrumentaliteten som sådan.

3.
Musikinstrument är ljudmedier. De lagrar, överför och bearbetar olika egenskaper hos ljud. Hålen på en flöjt är t.ex. ett sätt att lagra vissa ljudfrekvenser och dess inbördes relationer. Däremot kan musikinstrument inte lagra rytmer eller tidsliga sekvenser av toner. Åtminstone inte om man håller sig till en traditionell och snäv definition, där man inte inkluderar speldosor och liknande mekaniska anordningar.

4.
Är speldosan ett musikinstrument? Bronsåldersluren? Oljefatet? Mistluren? Fyrverkeripjäsen? Mixerbordet? Alla är de ljudmedier. Men är de musikinstrument?
Frågan bör inte besvaras med ja eller nej, utan med en följdfråga: Vad är det som gör att vi, utifrån de givna förutsättningarna, räknar vissa ljudmedier som musikinstrument? Vilka egenskaper är det vi uppskattar hos ett instrument när vi själva utövar musik? Vad är det som gör ett visst objekt “musikinstrumentellt”?

5.
Varje lagring eller överföring av ett ljud kommer ofrånkomligen att modifiera ljudets egenskaper. Alla ljudmedier är således även bearbetningsmedier. Möjligheterna att styra bearbetningen skiljer sig emellertid betydligt. Musikinstrumentalitet handlar om förutsättningar för styrning.

6.
“Musikinstrument” tenderar i praktiken att syfta på ljudmedier som
(a) kan styras i realtid av en enda individ, vilken ges
(b) relativt stora möjligheter att styra ljudets frekvens och/eller volym, men
(c) relativt små möjligheter att styra ljudets klangfärg.

7.
Varje materiellt objekt kan fungera som ljudmedium och varje ljudmedium kan i princip användas som ett musikinstrument. Eller? Under 1900-talet försökte det musikaliska avantgardet – från Luigi Russolo, via John Cage, till Einstürzende Neubauten – att spränga instrumentalitetens gränser. Resultatet tycks ha blivit en relativisering: varje objekt kan idag uppfattas som ett musikinstrument, beroende på kontexten. Fast bara under förutsättning att det frambringade ljudet kan tillskrivas en individuell mänsklig agens. Avantgardismens verkliga effekt blev att befästa individualismen i musiken.

7,5.
Säg mig, är dessa teser sakliga eller osakliga?

Förra sommaren fördes här en livlig diskussion om vad vi menar med musikinstrument. Utgångspunkten var en passage ur mitt dåvarande avhandlingsutkast. Texten har utvecklat sig lite sedan dess, fast det rör sig fortfarande bara om en kort bit av ett längre teorikapitel som i huvudsak behandlar helt andra saker. Jag testar ändå att lyfta ut några trådar därifrån och spetsa till dem i form av 7,5 teser. Numreringen kanske gör det lättare att rikta invändningar och vidare reflexioner. 1. Ett ljud är en serie vibrationer som fortplantar sig genom materia och som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan kan uppfatta vibrationerna som skillnader i lufttryck. Strikt talat går det inte att höra "samma ljud" två gånger och följaktligen går det inte heller att lagra ett ljud. Däremot kan ljudmedier användas för att lagra vissa egenskaper hos ljud, vilket vid senare tillfälle kan användas för att alstra nya ljud som vi med vårt "sinne för det likartade" (Ben

Om ett bibliotek ska “låna ut” e-böcker – vilket visserligen är omöjligt, men ändå – finns det i grunden två sätt att betala bokförlagen. (Vi utgår nu för enkelhets skull från att alla e-böcker kostar pengar, trots att detta är ett oerhört inskränkt synsätt.)

Enligt den ena modellen betalar biblioteken för varje simulerat utlån. Varje gång en e-bok görs tillgänglig till en låntagare betalar biblioteket en summa. Enligt avtalet som ett stort antal folkbibliotek har slutit med Elib betalas 20 kronor per “utlån”. Den uppenbara nackdelen med denna modell är att kostnaderna kan skena iväg.

Enligt den andra modellen betalar biblioteken för varje simulerat exemplar. De köper en licens som ger dem rätten att “låna ut” en viss e-bok till en låntagare åt gången. Konsekvensen blir att biblioteket måste upprätthålla en konstlad brist och låntagare tvingas ställa sig i kö till en e-bok som uppges vara “slut”.

(Jag skriver även om detta i Biblioteket, andra kapitlet som har rubriken “Det digitala biblioteket”. Men om ni har läst ända hit har ni säkert även läst min senaste bok. Nu vidare till den utveckling som skett efter att den utkom i höstas.)

Sannolikheten ökar nu för att Sveriges folkbibliotek kommer att övergå från den första till den andra modellen. Både Författarförbundet och Förläggareföreningen har på sistone tagit ställning för att ta betalt per “exemplar”, inte som i dag per “utlån”. Det är inte helt klart hur Biblioteksföreningen eller Bibliotekssamverkan ställer sig, men detta är nog strikt talat av mindre vikt. Så länge de kommunala biblioteken inte kan tänka sig att undvara kommersiella e-böcker, avgörs frågan av rättighetsägarna (vilket i praktiken betyder storförlagen, med Bonniers i spetsen).

Anders Mildner och Daniel Åberg gick genast till motangrepp mot Författareförbundet och Förläggareföreningen. De har naturligtvis alldeles rätt i att den andra modellen – att låta biblioteket betala per simulerat exemplar, så att det måste simulera en brist gentemot sina låntagare – är absurd. Men är det så mycket bättre att låta biblioteket betala för varje simulerat utlån?

Själv betraktar jag den första och den andra modellen som exakt lika rimliga, eller snarare lika orimliga. Detta alltså om man bortser från den rent kvantitativa frågan om hur stor totalsumma som biblioteken i slutändan ska betala. Orimligheten grundar sig i att verksamheten inte rimligtvis kan betraktas som “lån”.

Båda betalningsmodellerna ställer biblioteken i en märklig sits, fast på olika sätt. Jag skrev en hel del i Biblioteket om hur folkbiblioteken tar stora steg mot självavveckling när, som idag, överlåter urval och presentation av e-böcker till företaget Elib. De behöver inte ta ställning till enskilda titlar utan köper grisen i säcken. Alla folkbibliotek som erbjuder e-böcker har exakt samma utbud och de har ingen kontroll över vilka titlar som trillar in eller trillar bort.
Den andra modellen tvingar däremot biblioteken att vara selektiva, vilket har sina fördelar. (Se första kapitlet i Biblioteket, med rubriken “Det selektiva biblioteket.) Om biblioteken ska köpa licens till enskilda e-böcker kommer olika bibliotek att göra olika prioriteringar. Stora bibliotek kommer att erbjuda fler e-böcker än andra, vilket har sina nackdelar. Eller?

I dagsläget står det envar fritt att skaffa lånekort i vilken kommun som helst. Dessa kan sedan användas för att “låna” e-böcker via Elib. Om man har flera lånekort är det för egen del likgiltigt vilket man väljer, men kostnaden faller på olika kommuners biblioteksbudget.
Om däremot olika bibliotek får olika utbud av e-böcker, ges incitament att skaffa lånekort på så många bibliotek som möjligt. Ju fler lånekort man har, desto större blir chansen att få tag i önskad e-bok. Är den “utlånad” på ett bibliotek loggar man snabbt in på nästa. Om det går att skaffa lånekort över nätet så kommer någon garanterat att bygga en tjänst som ger en lånekort på alla Sveriges folkbibliotek (fast i sitt eget hem kanske man måste slänga nån hyllmeter böcker för att få plats med alla plastkort).

Anders Mildner berör ett liknande scenario:

Framöver kan man därför också tänka sig att biblioteken kommer att få brottas med frågeställningen vem som egentligen ska få låna från vilket bibliotek. Något som i och för sig faller väl in i underhållningsbranschens tradition av regioninlåsning för sina produkter.

Det skulle vara ett hårt slag mot bibliotekens tradition av öppenhet om de skulle tvingas att utesluta de låntagare som är folkbokförda på fel ort.

Alternativet kan vara att bibliotekens tillhandahållande av e-böcker centraliseras. Anders Mildner har rätt i att detta på flera sätt skulle vara rimligare. Om folkbiblioteken på de senaste tio åren hade visat intresse av att knyta e-böckerna till den lokala verksamheten, då kanske det hade funnits skäl att behålla den lokala kopplingen. Men detta intresse har varit obefintligt. Alla folkbibliotek har som sagt erbjudit en identisk tjänst från Elib. Rimligtvis kan verksamheten då centraliseras till Kungliga Biblioteket, oavsett om detta skulle betyda att staten tar över notan, att den delas i proportion till antal kommuninvånare, eller att det konstateras att notan är orimlig.

Om ett bibliotek ska "låna ut" e-böcker – vilket visserligen är omöjligt, men ändå – finns det i grunden två sätt att betala bokförlagen. (Vi utgår nu för enkelhets skull från att alla e-böcker kostar pengar, trots att detta är ett oerhört inskränkt synsätt.) Enligt den ena modellen betalar biblioteken för varje simulerat utlån. Varje gång en e-bok görs tillgänglig till en låntagare betalar biblioteket en summa. Enligt avtalet som ett stort antal folkbibliotek har slutit med Elib betalas 20 kronor per "utlån". Den uppenbara nackdelen med denna modell är att kostnaderna kan skena iväg. Enligt den andra modellen betalar biblioteken för varje simulerat exemplar. De köper en licens som ger dem rätten att "låna ut" en viss e-bok till en låntagare åt gången. Konsekvensen blir att biblioteket måste upprätthålla en konstlad brist och låntagare tvingas ställa sig i kö till en e-bok som uppges vara "slut". (Jag skriver även om detta i Biblioteket, andra kapitlet som

Två skolor avtecknar sig i frågan om att skriva den allra närmaste samtidens krishistoria.

Enligt den första skolan rör det sig om en kris som kommit i två vågor eller tagit två skepnader: först som finanskris (cirka 2007–2009), därefter som skuldkris (från 2010). Krisen är av global karaktär som rör sig mellan kontinenterna vilket betyder att det inte kan vara tal om en “lösning” på krisen bara för att en s.k. återhämtning kan noteras i vissa stater.

Enligt den andra skolan rör det sig om två olika kriser. Först kom en finanskris, som emellertid löstes genom politiska ingripanden. Därefter drabbades delar av Europa av en skuldkris, som enligt denna skola kan betraktas som ett separat fenomen.

Personligen uppfattar jag den senare tolkningen som både naiv och inskränkt. Men jag har noterat att den omhuldas t.ex. av Ekonomiekot i P1.

I fall som dessa är det intressant att titta på hur ett samtidshistoriskt konsensus etableras på Wikipedia. Så låt oss helt snabbt se hur krisutvecklingen disponeras där.

“The late-2000s financial crisis (The Great Recession)” fungerar som en överkategori på Wikipedia, vilket rymmer ett antal “major dimensions”. Bland dessa finns “the late-2000s recession“, “the 2000s energy crisis“, “the automotive industry crisis of 2008–2010” samt inte minst “European sovereign debt crisis“.
Där listas även ett antal orsaker (uppdelade på särskilda sidor), liksom ett antal lösningar (bl.a. keynesianism, stimulationspaket, demonstrationer och uppror). Detta väcker en intressant fråga: tänk om det inte går att skilja mellan krisens orsak och krisens lösning?

Sammanfattningsvis ger Wikipedia en ganska kluven bild. Man skulle kunna säga att formen följer den ena skolans tolkning medan innehållet följer den andra skolan. Det vill säga: den nära sammanlänkningen av olika krismoment med orsaker och lösningar antyder att det handlar om en kris. Men när man läser i själva huvudartikeln påstår Wikipedia:

the financial crisis itself ended sometime between late-2008 and mid-2009

Påståendet att finanskrisen skulle ha “slutat” hänvisas till tre källor, som alla handlar om finanskrisen i USA – trots att texten i princip behandlar en global finanskris. På engelskspråkiga Wikipedia finns med andra ord en amerikansk slagsida som är ganska katastrofal.
(Fast det är ändå ingenting mot svenska Wikipedia som i dagsläget växlar mellan tempusformer och inte kan bestämma sig om krisen slutade 2009, 2010 eller om den fortfarande pågår.)

Två skolor avtecknar sig i frågan om att skriva den allra närmaste samtidens krishistoria. Enligt den första skolan rör det sig om en kris som kommit i två vågor eller tagit två skepnader: först som finanskris (cirka 2007–2009), därefter som skuldkris (från 2010). Krisen är av global karaktär som rör sig mellan kontinenterna vilket betyder att det inte kan vara tal om en "lösning" på krisen bara för att en s.k. återhämtning kan noteras i vissa stater. Enligt den andra skolan rör det sig om två olika kriser. Först kom en finanskris, som emellertid löstes genom politiska ingripanden. Därefter drabbades delar av Europa av en skuldkris, som enligt denna skola kan betraktas som ett separat fenomen. Personligen uppfattar jag den senare tolkningen som både naiv och inskränkt. Men jag har noterat att den omhuldas t.ex. av Ekonomiekot i P1. I fall som dessa är det intressant att titta på hur ett samtidshistoriskt konsensus etableras på Wikipedia. Så låt oss helt snabbt se h

Alla våra pengar idag är skulder. Så att betala alla våra skulder är en contradictus in terminis. Det skulle upphäva penningen!

Alla våra pengar, förutom två procent som är sedlar och mynt, är ju lån, inlånade i ekonomin.
/…/
Poängen är inte att vi ska bli skuldfria eller betala tillbaka våra skulder. /…/ Poängen är att vi måste ta nya lån för att betala räntan på gamla lån och ta nya lån för att betala tillbaka de gamla. Alla statsskulder rullar ju, så när Italien nu ska betala tillbaka 300 miljarder euro i år så är det gamla skulder som ska betalas tillbaka med nya lån.
/…/
Om man ser på kreditbedömningen av ett land och jämför med kreditbedömningen av en bank så är ju landet oerhört solitt, det har ju 60 miljoner människor som det har våldsmakt att beskatta.
En bank har inga tillgångar, de har bara lån som de har lånat själva. Bankerna lever helt och hållet på den credit som en stat ger dem. Men förhållandet med makt är nu ändå inverterat. Det är bankerna som kräver av staterna att de ska vara mer solida – för att rädda bankerna, vilka är insolida.
/…/
En av nycklarna till att förstå det här är att vi har ett delreservbanksystem, dvs. bankerna har bara en del i reserv utav vad de lånar ut. Det är som en omvänd pyramid och betyder att de har per definition lånat ut tio gånger mer än vad de har innestående.
Det är reglerna för banking, att du måste ha ungefär tio procent i reserv. Nu har bankerna kommit på en massa sätt så att de är nere på en-två procent, men det är i varje fall den inverterade pyramiden.
Så om du tänker att du tar ut en krona från en bank så måste banken minska sitt utlånade medel med tio kronor. Och det är den dynamiken som vi spelar med hela tiden.

Ovanstående är en selektiv transkription av vad Daniel Berg – den passionerat empiriske kristeoretikern – hade att säga i P1 förra veckan.

Alla våra pengar idag är skulder. Så att betala alla våra skulder är en contradictus in terminis. Det skulle upphäva penningen! Alla våra pengar, förutom två procent som är sedlar och mynt, är ju lån, inlånade i ekonomin. /.../ Poängen är inte att vi ska bli skuldfria eller betala tillbaka våra skulder. /.../ Poängen är att vi måste ta nya lån för att betala räntan på gamla lån och ta nya lån för att betala tillbaka de gamla. Alla statsskulder rullar ju, så när Italien nu ska betala tillbaka 300 miljarder euro i år så är det gamla skulder som ska betalas tillbaka med nya lån. /.../ Om man ser på kreditbedömningen av ett land och jämför med kreditbedömningen av en bank så är ju landet oerhört solitt, det har ju 60 miljoner människor som det har våldsmakt att beskatta. En bank har inga tillgångar, de har bara lån som de har lånat själva. Bankerna lever helt och hållet på den credit som en stat ger dem. Men förhållandet med makt är nu ändå inverterat.

Siewert Öholm vinner över Christer Sturmark. Visserligen säger de i grunden samma sak, om man skalar bort aspekten av tuppfäktning där den ena gubben är “för” religion och den andra gubben är “mot”. Båda verkar ju vara överens om att någonting är skevt i den lag om trossamfund som stiftades i samband med att Sverige avskaffade statskyrkan. En lag som innebär att Kammarkollegiet ansvarar för att, utifrån formella kriterier, avgöra vilka organisationer som är “religiösa”. Senast alltså “Det missionerande kopimistsamfundet“.

(På tal om detta bjuder ChrisK på en tankeväckande fyrfältare, som jag emellertid måste resolut tar avstånd från i namn av det pentalektiska åskådliggörandet. Tyvärr har jag inte just nu tid att veckla in frågeställningarna ytterligare genom att rita upp ett pentagram, men en vacker dag ska det ske.)

Åter till frågan om trossamfund. För vad den diskussionen kokar ner till är ju ett simpelt symptom på en kris i den liberala åtskillnaden mellan politik och religion, “tycka” och “tro”. Både Siewert Öholm och Christer Sturmark bemödar sig om att rädda denna åtskillnad, som de goda realliberaler de är. Båda inser de att Kammarkollegiets senaste beslut utmanar det liberala förnuftet.

Som min vän Samira träffande konstaterade: “Det är ju jätteroligt av Kammarkollegiet att de tar sig själva på stort allvar och samtidigt nedvärderar sig själva i detta allvar. Nihilism.” Och nihilismen tas till ytterligare en nivå hos Hanna Fridén som i sin iver att försvara det liberala förnuftet drivs till att mystifiera idén om “tro”.

Siewert och Christer vill båda rädda det liberala förnuftets gräns mellan religion och politik genom att dra gränsen på delvis andra sätt. Skillnaden är att Siewert i sitt resonemang faktiskt tillåter sig att gratulera kopimistsamfundet till ett lyckat lulz, medan Christer vill avväpna lulzet genom att inordna det i ett instrumentellt förnuft, som ett medel för att uppnå ett mål.

Siewert Öholm vinner över Christer Sturmark. Visserligen säger de i grunden samma sak, om man skalar bort aspekten av tuppfäktning där den ena gubben är "för" religion och den andra gubben är "mot". Båda verkar ju vara överens om att någonting är skevt i den lag om trossamfund som stiftades i samband med att Sverige avskaffade statskyrkan. En lag som innebär att Kammarkollegiet ansvarar för att, utifrån formella kriterier, avgöra vilka organisationer som är "religiösa". Senast alltså "Det missionerande kopimistsamfundet". (På tal om detta bjuder ChrisK på en tankeväckande fyrfältare, som jag emellertid måste resolut tar avstånd från i namn av det pentalektiska åskådliggörandet. Tyvärr har jag inte just nu tid att veckla in frågeställningarna ytterligare genom att rita upp ett pentagram, men en vacker dag ska det ske.) Åter till frågan om trossamfund. För vad den diskussionen kokar ner till är ju ett simpelt symptom på en kris i den liberala åtskillnaden mellan polit

För att börja med det grundläggande: anhängare av mystisk kopimi dyrkar kopiering. De tillbedjer kopieringen i sig, inte den information som kopieras. (Vissa förkastar “information” som begrepp och en manikeisk minoritet hävdar rentav att information är detsamma som “antikopimi”.)

Kopieringsmystikerna värnar inte kopieringen för dess förmåga att infånga eller ackumulera värde, denna universella ekvivalens som gör allting jämförbart med allt annat.
Faktum är att anhängarna av mystisk kopimi avskyr alla föreställningar om “värde”. Deras ritualer kännetecknas snarare av ett enormt “förspillande” av värde och går ut på att värna kopieringens benägenhet att mångfaldiga världar, vilka alla blir säregna. Dessa ritualer – där värde förspills och världar mångfaldigas – tar ofta formen av s.k. musik, offerhandlingar, energiurladdningar, betingelselös (dvs. “värdelös”) kärlek, sång, vandalism, helbredgagörelse, äventyr, erotik, sabotage.

Mystisk kopimi finner sin teologiska grundval i kopimismens apokryfa skrifter hos Piratbyrån. Det mystiska elementet kretsar kring två tankar. För det första en tanke om att allt består av kopior: “I begynnelsen var kopian“, heter det hos mystiska kopieringsfundamentalister. Å andra sidan en tanke om att det är omöjligt att veta vad kopiering överhuvudtaget är eller kan vara.

Kopieringen är således föremål för otaliga teologiska och spekulativa undersökningar. Är det t.ex. så att även monotona upprepningar av detsamma alltid innehåller någonting nytt? Är kopiering alltid av godo (kopimis omvända teodicé)? Om allt är kopior, hur kan då världen uppnå konstistens och kontinuitet?
Med frågor som dessa försöker anhängarna av mystisk kopimi att radikalt förändra sin egen uppfattning av kopiering (världen). För de missionerande falangerna inom kopieringsmystikernas kretsar handlar det först och främst om att mångfaldiga kopimi som etisk disposition. Uttrycket “kopimi” hänvisar inte bara till de objekt som vi önskar att andra ska kopiera, utan också till imperativet i sig: “kopiera detta förhållningssätt!”

Does Kopimism have anything to say about the afterlife?
– Not really. As a religion we are not so focused on humans.

It could be a digital afterlife.
– Information doesn’t really have a life, but I guess it can be forgotten, but as long as it is copied it won’t be.

Stundom förekommer även begreppet ”kopimism” (se exempelvis den religiösa sammanslutningen Kopimistsamfundet), medan andra menar att kopimis utnämnelse till en -ism är ett verk av dess fiender.

Självorganisering innebär en organisering sker som följd av en intern dynamik istället för att form påförs utifrån. Den processen består av bildandet och splittrandet av serier av organisationsformer. Bildandet av det kopimistiska missionsförbundet kommer leda till att en massa nya kopimistiska fraktioner kommer att bildas. Hur kommer kopimismens motsvarigheter till frikyrkorna att se ut (och låta)? Mystikerna formerar sig redan som “de esoteriska svartkopimisterna” i IRC mest obskyra och hemliga kanaler.

Flera alternativ som kan tänkas dyka upp:

1. Ortodox kopimism. Back to the roots. “Välfärden börjar vid 100 megabit” förvandlas till ett profetiskt ord.
2. Små kopimisekter med karismatiska och våldsamma ledare.
3. Profetisk-millenarisk kopimism som utser en ny andlig ledare.
4. Polyteistisk kopimism som dyrkar diverse robotar.
5. Vetenskaplig/platonsk kopimism. Ligger nära fraktalfilosofin, och dyrkar det I. Kullberg kallade “den lilla mandelbrotkopian”.

Det är dessa minikopior av olika storlekar som bygger upp grenarna. Bakåt hänger var minikopia samman via en gren som går in i baken, men denna gren består ju av ännu mindre minikopior!!! Längst in i baken sticker alltså en oändligt liten minikopia sitt spjut, men detta spjut består ju i sin tur av oändligt många minikopior!!! Helt absurd blir situationen i centrum, ett centrum som inte finns men likväl finns. Den ”sista” minikopian i denna gren kör sitt spjut i 13 bakar samtidigt!!! Denna styggelse äger dock rum i en litenhet bortom alla oändligheter dit ingen kan komma, en intighet där alla lagar om rimligt och orimligt brutit samman.

För att börja med det grundläggande: anhängare av mystisk kopimi dyrkar kopiering. De tillbedjer kopieringen i sig, inte den information som kopieras. (Vissa förkastar "information" som begrepp och en manikeisk minoritet hävdar rentav att information är detsamma som "antikopimi".) Kopieringsmystikerna värnar inte kopieringen för dess förmåga att infånga eller ackumulera värde, denna universella ekvivalens som gör allting jämförbart med allt annat. Faktum är att anhängarna av mystisk kopimi avskyr alla föreställningar om "värde". Deras ritualer kännetecknas snarare av ett enormt "förspillande" av värde och går ut på att värna kopieringens benägenhet att mångfaldiga världar, vilka alla blir säregna. Dessa ritualer – där värde förspills och världar mångfaldigas – tar ofta formen av s.k. musik, offerhandlingar, energiurladdningar, betingelselös (dvs. "värdelös") kärlek, sång, vandalism, helbredgagörelse, äventyr, erotik, sabotage. Mystisk kopimi finner sin