Multiplication can produce powerful numbers

Förra inlägget handlade om Litteraturutredningens förslag på statlig stöd till digital återutgivning av böcker. Vid sidan av detta föreslås även en postdigital satsning, för vilket jag vill applådera kvartetten Ingvar–Koljonen––Lidman–Rabe.

Saken gäller alltså de tre miljoner kronor per år som regeringen från 2012 lägger på särskilda insatser för “att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden”. Litteraturutredningen föreslår att en av dessa miljoner nästa år ska läggas på “ett riktat stöd till den fysiska bokhandeln för litterära evenemang som bidrar till att främja läsning och lyfta fram kvalitetslitteratur”. Rönnells antikvariat har skäl att jubla!

Litteraturutredningen argumenterar mycket klokt för varför bokhandlarna fortfarande kan fylla “en viktig funktion i det litterära systemet”.

Bokhandlarna kan dock – om de är rimligt välsorterade och arbetar aktivt med den litteratur de saluför – även fylla en betydelsefull roll för den litterära kulturen i vidare mening. Den fysiska bokhandeln kan visa upp och presentera böcker på platser där människor vistas till vardags. Betydelsen för läsningen att böcker är synliga för allmänheten i det fysiska rummet ska inte underskattas. Nätbokhandelns utbud är fantastiskt för den som vet vad han eller hon söker, men dess exponering av böcker drunknar också lätt i informationsbruset.
/…/
Även om böcker är lättare att köpa än någonsin tidigare kan bokhandeln, liksom biblioteken, fylla en viktig roll för det fysiska mötet med litteraturen i människors vardag. Den kan även spela en viktig roll för att presentera kvalitetslitteratur och för att göra ett kvalificerat urval, något som blir allt viktigare i ett samhälle med informationsöverflöd. Bokhandeln kan också vara en plats där människor samlas för att lyssna till författare och för andra aktiviteter som kretsar kring litteratur. I detta liknar de biblioteken.

Vår slutsats är följaktligen att den fysiska bokhandeln ofta kan ha ett mervärde för läskulturen i Sverige som går utöver det rena tillhandahållandet. Främst ligger detta i det fysiska mötet med och kring litteraturen som bokhandeln ger utrymme för. En samtida kulturpolitik bör kunna ha som mål att stödja och utveckla dessa mervärden.

Även i branschen talas det om att den bokhandel som ska klara konkurrensen från nätet måste ta tillvara de fördelar som det fysiska rummet kan ge. Den personliga bokhandelns särskilda atmosfär, dess funktion som mötesplats och som arena för evenemang får i denna utveckling ökad betydelse. Med utbud och pris på nätet kommer den fysiska handelsplatsen knappast att kunna konkurrera. De mervärden som finns i det fysiska mötet kan dock inte digitaliseras och där kan bokhandeln ha sin framtida konkurrensfördel.

Glädjande nog talas det alltså ibland om att utsikterna kan vara bättre för boklådor med ett tydligt personligt tilltal, stor känsla för den litteratur man säljer, sortimentsbredd inom sitt specialområde och en livaktig programverksamhet. /…/
För att pröva att stödja bokhandeln i denna omställning föreslår vi att regeringen avsätter 1 miljon kronor under 2012 för en försöksverksamhet med stöd till litterära evenemang i bokhandeln.
Stödet bör fördelas till enskilda bokhandlar som har en programverksamhet som bidrar till att främja läsning och att lyfta fram kvalitetslitteratur. Om bokhandeln är inriktad på nyutgiven eller antikvarisk litteratur bör inte tillmätas någon betydelse i detta fall. Samarbeten med andra aktörer som anordnar litterära evenemang, t.ex. folkbibliotek, bör uppmuntras inom ramen för stödet. Om denna försöksverksamhet visar sig lyckosam bör den kunna fortsätta även 2013–2014.

Om förslaget antas blir det Kulturrådet som får utarbeta närmare kriterier för bidrag. Därmed ställs två frågor. För det första: vad är ett evenemang? Spontant tänker man på författarsamtal och liknande, men dessbättre görs inga sådana inskränkningar i förslaget. Det borde i princip vara möjligt att tänka sig även filmvisningar och utställningar med litterär koppling. Och även skyltningen kan säkert i något fall kvalificera som (del av) en utställning.

För det andra: vad är en bokhandel? Tänk på muséerna, varav de större brukar ha en egen bokhandel men även de mindre saluför ett mindre urval av böcker. Eller tänk på de enstaka kaféer som säljer böcker, typ Sodom som saluför titlar från Kolik och Vertigo. Visst borde även sådana ställen ha möjlighet att söka stöd om de vill satsa ordentligt på litterära evenemang.
Samtidigt kan det inte räcka med att man säljer böcker och någon gång bjuder in en författare. Det är glädjande att Litteraturutredningen vågar framhålla specifika kvaliteter hos bokhandlar: “tydligt personligt tilltal, stor känsla för den litteratur man säljer, sortimentsbredd inom sitt specialområde och en livaktig programverksamhet”.
Jag vill tolka detta som en maning till Kulturrådet att prioritera stöd till sådana bokhandlar som har en specialinriktning, alltså inte till allmänbokhandlar som Akademibokhandeln, Pocketshop eller för den delen Hedengrens. Visserligen ska detta vara ett stöd till litterära evenemang, inte till själva bokhandlarna. Men bedömningen av evenemangens kvalitet måste väga in även var de äger rum. Det ser jag som självklart utifrån de kloka resonemang som förs av Litteraturutredningen.

Förra inlägget handlade om Litteraturutredningens förslag på statlig stöd till digital återutgivning av böcker. Vid sidan av detta föreslås även en postdigital satsning, för vilket jag vill applådera kvartetten Ingvar–Koljonen––Lidman–Rabe. Saken gäller alltså de tre miljoner kronor per år som regeringen från 2012 lägger på särskilda insatser för "att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden". Litteraturutredningen föreslår att en av dessa miljoner nästa år ska läggas på "ett riktat stöd till den fysiska bokhandeln för litterära evenemang som bidrar till att främja läsning och lyfta fram kvalitetslitteratur". Rönnells antikvariat har skäl att jubla! Litteraturutredningen argumenterar mycket klokt för varför bokhandlarna fortfarande kan fylla "en viktig funktion i det litterära systemet". Bokhandlarna kan dock – om de är rimligt välsorterade och arbetar aktivt med den litteratur de saluför – även fylla en betydelsefull roll för

För en vecka sedan lämnade Litteraturutredningen vissa förslag på fördelning av statliga medel “för en satsning på litteratur och läsfrämjande”. De identifierar tre satsningar – traditionell folkbildning, digital tillgång samt postdigital närvaro – vilka föreslås få en miljon vardera under 2012. Det hela tycks mig utmärkt välavvägt. Särskilt intressant är den postdigitala satsningen, som jag sparar till ett särskilt inlägg. Först några rader om det digitala.

Litteraturutredningen föreslår att staten ska få in med en miljon i stöd till “elektronisk utgivning av förlagens backlist”, som ska fördelas av Kulturrådet. Madeleine Sjöstedt (FP) applåderar. Själv tycker jag det är utmärkt att statens stöd till digitalt publicerad litteratur ges i form av riktade bidrag, som ska fördelas av Kulturrådet. Det är betydligt bättre än att införa en svepande momssubvention. (Om någon fortfarande undrar vad det är för fel på att “sänka momsen på e-böcker” – läs min bok!)

“Backlist” syftar förresten på böcker som har utgivits före den 1 januari 2011. Så snabbt går det på dagens bokmarknad.

Som framgått ovan är e-boksmarknaden på snabb frammarsch. Samtidigt är det ofta relativt kostsamt för förlagen att ge ut äldre litteratur i elektronisk form. För att framställa en högkvalitativ e-bok utifrån en pappersutgåva krävs både skanning, korrekturläsning och oftast ett arbete med avtal och rättigheter.
/…/
Detta stöd bör inriktade mot upphovsrättsskyddade verk som är avsedda för den kommersiella marknaden och inte det äldre kulturarvsmaterial som t.ex. biblioteken fritt kan digitalisera och sprida.

Referensen till “den kommersiella marknaden” väcker emellertid två tankar:

1. Varför ska ett stöd av detta slag inskränkas till e-böcker som är tänkta att säljas?
Det är fullt möjligt att tänka sig fall där litteratur som utgavs för t.ex. 20 år sedan anses kulturpolitiskt angelägen att tillhandahålla i digital form – och där såväl förlag som författare är beredda att tillåta en fri digital spridning, t.ex. under en CC-licens. Varför ska inte Kulturrådet få ge stöd åt sådana digitaliseringar?
Idag är inskränks begreppet “e-bok” ofta till att bara omfatta sådana publikationer som kostar pengar att ta del av. Kulturpolitiken bör inte uppmuntra en sådan inskränkning. Det finns också problem i att institutionalisera en helt onödig klyfta mellan “kulturarv” och “backlist”.

2. Det är mycket oklart vad “den kommersiella marknaden” betyder i detta sammanhang.
Ska det vara okej för förlag att ge ut böcker i format som endast kan läsas för den som har köpt en Kindle från Amazon eller en Ipad från Apple? Nej – det måste rimligtvis finnas vissa krav på formatmässig öppenhet för att få del av statliga bidrag för digitalt tillgängliggörande. Men hur hårt ska det kravet vara? En konsekvent öppenhetslinje innebär att bidrag endast ges till böcker utan DRM-spärrar. Endast då kan man vara säker på att de blir tillgängliga även för de användare som t.ex. väljer att köra Linux i stället för att låsas in av Apple eller Microsoft.

Jag hoppas att Kulturdepartementet och Kulturrådet tar dessa frågor på allvar och ser fram mot att se vad pilotprojektet kan resultera i. Och jag gläds över att Litteraturutredningen uppmuntrar till experiment.

För en vecka sedan lämnade Litteraturutredningen vissa förslag på fördelning av statliga medel "för en satsning på litteratur och läsfrämjande". De identifierar tre satsningar – traditionell folkbildning, digital tillgång samt postdigital närvaro – vilka föreslås få en miljon vardera under 2012. Det hela tycks mig utmärkt välavvägt. Särskilt intressant är den postdigitala satsningen, som jag sparar till ett särskilt inlägg. Först några rader om det digitala. Litteraturutredningen föreslår att staten ska få in med en miljon i stöd till "elektronisk utgivning av förlagens backlist", som ska fördelas av Kulturrådet. Madeleine Sjöstedt (FP) applåderar. Själv tycker jag det är utmärkt att statens stöd till digitalt publicerad litteratur ges i form av riktade bidrag, som ska fördelas av Kulturrådet. Det är betydligt bättre än att införa en svepande momssubvention. (Om någon fortfarande undrar vad det är för fel på att "sänka momsen på e-böcker" – läs min bo

“Skända arbetslinjen” utgör den enda illustrationen i Isobel Hadley-Kamptz‘ nya essäbok Frihet och fruktan. Där inleder den ett bokens arbetskritiska kapitel, vilket delvis lutar sig mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället som utkom förra året och som den här långsamma bloggserien såsmåningom är tänkt att ta itu med.

Isobel skriver, med hänvisning till Roland:

Den oerhörda produktivitetsutveckling, en femdubbling i Sverige sedan 1930-talet, som har skett i västvärlden under 1900-talet har knappt alls tagits ut som arbetsförkortning. I stället producerar vi mer och mer. /…/
Åtta timmars arbetsdag infördes i Australien 1856, i Sverige 1919. 1973 fick vi 40-timmarsvecka, men på de 40 åren sedan dess har arbetsmängden knappt minskat, trots att produktiviteten ungefär fördubblats. Den som framför idéer om arbetstidsförkortning blir allmänt utskrattad, från höger till ungefär mitt i socialdemokratin? /…/ Övertidsarbetet är också omfattande och i allt högre grad oreglerat och obetalt.

Mot denna passage reagerar den liberale debattören Mattias Svensson i sin recension av Frihet och fruktan. Han skriver att arbetslinjen visserligen är en absurd överideologi, men:

Men Hadley-Kamptz påstående att ingen produktivitetsvinst sedan 1930-talet tagits ut i arbetstidsförkortning är helt enkelt inte korrekt. En man i ett genomsnittligt OECD-land arbetade 1960 50 år, medan 18 år gick till barndom, studier och pension. Nu arbetar vi 38 år under ett betydligt längre liv.

Jag kan inte minnas att jag tidigare har hört denna invändning så klart uttryckt. Det är bra, för det låter frågan om arbetssamhället ställas på nytt. Först den empiriska frågan: arbetar vi mer eller mindre än för femtio år sedan?

Omedelbart inställer sig två följdfrågor. Vad är arbete? Just nu kan vi göra det enkelt för oss och tänka arbete i termer av lönearbete, mätbart i timmar. Vilka är “vi”? Detta är lurigare. Isobel diskuterar uppenbarligen Sverige och för enkelhets skull kan vi osynliggöra alla i landet som arbetar svart eller utan papper. Då kan vi konstatera att, ja, vi verkar ha kört fast i 40 timmar per vecka plus övertid.

Siffran är inte ett genomsnitt utan en norm, ett officiellt tak. Vi har i Sverige ingen lagstiftning om lägsta tillåtna lön, men vi har lagstiftning om högsta tillåtna arbetstid. Om man säger att vi jobbar 40 timmar så säger det något om förhållandet för de som faktiskt lönearbetar, vilka är den outtalade grunden för detta “vi”.
Ingen skulle föreslå att arbetslösa, sjuka, barn och pensionärer skulle räknas in i en uträkning av genomsnittlig arbetstid per vecka. Det gör inte heller Mattias Svensson, utan han föreslår ett helt annat mått: genomsnittligt antal arbetsår per människoliv. För att använda en liberal måttstock kan man säga att Isobel är “individualist” medan Mattias är “kollektivist” i sitt sätt att räkna.

Ingen av de två debattörerna ifrågasätter att ökad produktivitet rimligtvis bör resultera i minskad arbetstid. Skillnaden uppstår i krocken med en annan tidsskala: människans livstid. Hur fördelar sig arbetet i livet? Här får man lust att leka med visualisering men sådant är tyvärr inte min grej, så jag ska försöka formulera saken i ord – och sätter punkt för detta inlägg här. Fortsättning följer.

"Skända arbetslinjen" utgör den enda illustrationen i Isobel Hadley-Kamptz' nya essäbok Frihet och fruktan. Där inleder den ett bokens arbetskritiska kapitel, vilket delvis lutar sig mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället som utkom förra året och som den här långsamma bloggserien såsmåningom är tänkt att ta itu med. Isobel skriver, med hänvisning till Roland: Den oerhörda produktivitetsutveckling, en femdubbling i Sverige sedan 1930-talet, som har skett i västvärlden under 1900-talet har knappt alls tagits ut som arbetsförkortning. I stället producerar vi mer och mer. /.../ Åtta timmars arbetsdag infördes i Australien 1856, i Sverige 1919. 1973 fick vi 40-timmarsvecka, men på de 40 åren sedan dess har arbetsmängden knappt minskat, trots att produktiviteten ungefär fördubblats. Den som framför idéer om arbetstidsförkortning blir allmänt utskrattad, från höger till ungefär mitt i socialdemokratin? /.../ Övertidsarbetet är också omfattande och i allt högre grad oregl

För några timmar sedan fick jag e-post från en person, som vi kan kalla för “Johnny”. Han jobbade visst för en känd debattsajt, som vi kan kalla för “Debattsajten”. Han ville att jag skulle skriva gratis för dem. Så här skrev han:

Hej Rasmus!

Johnny heter jag och jobbar på Debattsajten! Vi är väldigt intresserade av att se om du skulle vilja skriva en debattartikel för oss?

Anonymous senaste aktion som du känner till där de sagt att de ska publicera namn, adress och alias på personer inom knarkkartellen Zetas då de tagit en inom anonymous som gisslan är något som väckt stort intresse.

Det skulle därför vara väldigt roligt om du skulle vilja skriva en artikel där du kan debattera för eller emot om detta är det utlimata beviset för hackers “tagit över världsordningen”. Att man till och med kan hota framstående knarkkarteller där det bränner och också hota om att ta ner facebook är ju något som är högst kännbart för dels väldigt kriminella människor och för en stor del av befolkningen.

Hör gärna av dig till mig om du är intresserad!

Jag svarade typ “nej tack”. Fast jag borde kanske ha svarat så här:

Hej Johnny!

Vad roligt att du redan har skrivit synopsis till en debattartikel. Tesen som du driver är rätt skojig, fast jag föreslår att du förtydligar det där med “tagit över världsordningen”. Menar du helt enkelt att hackers har tagit över världen? Jag finner det heller inte helt övertygande att hot, riktade åt diverse håll, är “det ultimata beviset” på världsherravälde.

Slutligen vill jag ge dig ett tips som jag tror kan vara av värde när du skriver klart den här debattartikeln. Luta dig inte mot att någonting har “väckt stort intresse”. Att väcka intresse är din uppgift som debattör.
Jag kan tillägga att jag själv inte hade hört talas om episoden i fråga. Inte heller har ditt synopsis fått mig att ta reda på mer fakta. Men jag är övertygad om att du, som uppenbarligen brinner för ämnet, kan få till en bra debattartikel.

En sak förstår jag emellertid inte. Du frågar mig om jag ska skriva artikeln, trots att du i stort sett redan har skrivit den. Jag antar att du undrar om jag vill skriva under, men din debattartikel verkar inte vara ett sånt där upprop. Nej, jag tycker att du själv ska skriva under din egen debattartikel!
Kanske är det så att ni som jobbar på Debattsajten inte får skriva under artiklar där. Då har jag ett tips till dig. Skriv under debattartikeln med “Anonymous”. Så kan nämligen vem som helst göra. Då får du även en utmärkt möjlighet att vinkla rubriken riktigt, riktigt hårt.

PS.
­Angående debattsajterna med mera, så sades en del klokt i ett reportage i DN för en vecka sedan: “I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika“.
Och vad gäller Anonymous så var det ett reportage i SvD där även jag fick säga några ord, bland annat att det är tveksamt att kalla Anonymous för ett nätverk. För övrigt har jag hört att Marcin de Kaminski har skrivit en hel artikel om Anonymous till kommande numret av Brand.

För några timmar sedan fick jag e-post från en person, som vi kan kalla för "Johnny". Han jobbade visst för en känd debattsajt, som vi kan kalla för "Debattsajten". Han ville att jag skulle skriva gratis för dem. Så här skrev han: Hej Rasmus! Johnny heter jag och jobbar på Debattsajten! Vi är väldigt intresserade av att se om du skulle vilja skriva en debattartikel för oss? Anonymous senaste aktion som du känner till där de sagt att de ska publicera namn, adress och alias på personer inom knarkkartellen Zetas då de tagit en inom anonymous som gisslan är något som väckt stort intresse. Det skulle därför vara väldigt roligt om du skulle vilja skriva en artikel där du kan debattera för eller emot om detta är det utlimata beviset för hackers "tagit över världsordningen". Att man till och med kan hota framstående knarkkarteller där det bränner och också hota om att ta ner facebook är ju något som är högst kännbart för dels väldigt kriminella människor och f�

Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre.

Kan inte låta bli att bjuda på ett gulligt citat. Det kommer från lobbyistrapporten “Finanssektorns betydelse för Sverige“, publicerad i april 2008 av kampanjen för att bygga Finansplats Stockholm, ett börscentrum i Värtahamnen, ivrigt påhejat av dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell (KD). Ett knappt halvår senare gick Lehmann Brothers i konkurs snart tystnade pratet om Finansplats Stockholm, domänen dog. Men när kollapsen ännu bara stod för tröskeln lät det så här:

Finanssektorn kan liknas vid ett blodomlopp i det moderna samhället. Istället för syre så fördelar det finansiella systemet kapital dit det används mest effektivt och gör störst nytta – för hushållen, för företagen och för samhället i stort.

Nu till saken, som är denna: att tala om “finanssektorn” kan leda snett. Vi började med att konstatera en skillnad mellan industrikapital och finanskapital. Det är oerhört viktigt att understryka att detta inte syftar på två olika “sektorer”. Det handlar inte om två slags företag, ännu mindre om två slags kapitalister. Åtskillnaden syftar på två slags kapital. Kapital är värde i rörelse. För att värdet ska växa måste kapitalet ständigt ändra skepnad och i den här rörelsen förvandlas finanskapital till industrikapital och omvänt. Att då tala om finans och industri som skilda sektorer blir bara fel.
Samtidigt är åtskillnaden nödvändig att göra för att alls kunna begripa den finansialisering som inleddes på 1970-talet, tydligast manifesterad i en enorm tillväxt av skuldsättningen på alla nivåer men även utvecklingen av ständigt nya finansiella instrument.

David Harvey skriver i The enigma of capital (som nu utkommer på svenska):

From the 1980s onwards reports have periodically surfaced suggesting that many large non-financial corporations were making more money out of their financial operations than they were out of making things. This was particulary true in the auto industry. These corporations were now run by accountants rather than by engineers and their financial divisions dealing in loans to consumers were highly profitable. General Motors Acceptance Corporation soon became one of the largest private holders of property mortgages, as well as a lucrative business financing car purchases. But even more importantly, the internal trading within a corporation producing auto parts all over the world allowed prices and profit statements to be manipulated across currencies in such a way as to both declare profit in those countries where the tax rates were lowest and to use currency fluctuations in themselves as a means to make monetary gains.
/…/
Enron was supposed to be about making and distributing energy but it increasingly merely traded in energy futures and when it went bankrupt in 2002 it was shown to be nothing but a derivatives trading company that had been caught out in high-risk markets.

Efter dessa ord från David Harvey är det inte längre meningsfullt att tala om finans- och industrikapitalet som skilda “sektorer”. Frågan som återstår är hur vi tänker orsak och verkan bakom det senaste kvarsseklets oerhörda finansialisering. Detta är absolut centralt när det gäller att begripa den rådande världskrisen. Vi återkommer till saken och till David Harveys bok men även till helt andra vinklar, kanske bara inte just jämförelsen med ett blodomlopp. Noterar med intresse att Malte har börjat läsa David Graebers bok Debt: The first 5000 years.

Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre. Kan inte låta bli att bjuda på ett gulligt citat. Det kommer från lobbyistrapporten "Finanssektorns betydelse för Sverige", publicerad i april 2008 av kampanjen för att bygga Finansplats Stockholm, ett börscentrum i Värtahamnen, ivrigt påhejat av dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell (KD). Ett knappt halvår senare gick Lehmann Brothers i konkurs snart tystnade pratet om Finansplats Stockholm, domänen dog. Men när kollapsen ännu bara stod för tröskeln lät det så här: Finanssektorn kan liknas vid ett blodomlopp i det moderna samhället. Istället för syre så fördelar det finansiella systemet kapital dit det används mest effektivt och gör störst nytta – för hushållen, för företagen och för samhället i stort. Nu till saken, som är denna: att tala om "finanssektorn" kan leda snett. Vi började med att konstatera en skillnad mellan industrikapital och finanskapital. Det är oerhört viktigt att understryka att d

Är på konferens som samarrangerats av Sida och Juliagruppen (eller snarare: Marcin.)

“Internet och sociala medier har blivit ett allt starkare verktyg i kampen för frihet och demokrati” – så inleder Sida presentationen av ämnet. Men inlindat i detta teleoptimistiska budskap ges även plats för en hel del djup telepessimism, om begreppet tillåts. De inbjudna talarna gav en betydligt mer komplex bild av nätets roll i upprorsrörelserna, särskilt i Nordafrika och Mellanöstern.

Fraux: “Vilken dag! Deltagarna i #net4change är sammankopplade, inte likställda. Tekniskt kunniga, inte blint prylgalna. Och roliga, medvetna, bäst.”

Superhackern Jacob Appelbaum höll ett medryckande föredrag, där ett genomgående tema var att infrastrukturen för vår vardagliga kommunikation i bör betraktas som fientlig. “We must treat the network as hostile and compensate.”
Internet är i sin helhet inte minst ett övervakningssystem, underströk Jacob Appelbaum. Mobiltelefoner är övervakningsmaskiner, vilka också kan användas för att ringa med. Ju mer vi betalar för dem, desto bättre övervakar de oss. Vi må välja att göra detta, men att välja bort mobiltelefonerna är knappast heller ett reellt val.
Webbläsarna har utvecklats från verktyg för att komma åt webben, till ett sätt att leverera användarbeteenden som produkt till de aktörer som samlar in stora mängder data om vad vi gör på webben. Det torde även gälla webbläsare med öppen källkod, eftersom även dessa anpassar sig till den samtida webbens standard, genomlusad av suspekta script som punkterar allt vad säkerhet heter. Även om nät- och telekomjättarna i allmänhet inte ägnar sig åt att aktivt leverera information till underrättelsetjänster, så innebär deras eget affärsintresse att användarna görs till enkla offer.

Jacob Appelbaum går igenom hur staten agerar för att kontrollera nätanvändare i Syrien och tvekar inte inför att dra paralleller till hur The Pirate Bay blockeras i t.ex. Danmark, eller till den svenska FRA-lagen. Att sådant sker inför en publik som inkluderar representanter för utrikesdepartementet – vilkas chef alltså heter CARL BILDT – är åtminstone en liten aning intressant.

Ett återkommande exempel utgörs av företaget FinFisher, som utvecklade ett virus som installerar en bakdörr hos enskilda datoranvändare och sålde denna övervakningsteknik till Mubarak-regimen i Egypten. Jacob Appelbaum understryker att detta är vapenexport. Företag som dessa betraktar sig själva som vapenexportörer. De säljer sina produkter på vapenmässor. Om en polismyndighet skulle vilja stoppa sådan vapenexport
sätta dit dem, vore det enklaste sättet att helt enkelt köpa deras tjänster och avslöja dem för hackare som då snabbt kan täppa till hålen. Tills vidare är det givetvis angeläget att dessa skrupellösa företag – som utan tvivel existerar även i Sverige – avslöjas och att de inblandade får känna av ett högt socialt pris.

Jacob Appelbaum är ju mycket praktiskt inriktad och mest känd som aktivist i Tor-projektet. Han presenterade Torouter: en box som pluggas in i väggen och blir en nod i Tor-nätverket som samtidigt erbjuder dig och dina nära anonym nätuppkoppling. Den existerar i dagsläget bara som prototyp men ska enligt uppgift börja säljas kanske redan innan årets slut, till ett pris omkring 100 dollar. Torouter tycks alltså ligga betydligt närmare än Freedom Box och känns mycket lovande.

Salma Said från Kairo ifrågasatte den västliga bilden av att det egyptiska upproret skulle ha handlat om “icke-våld”. En bild som bland annat kom till uttryck i Facebook-eventet för den här tillställningen, där Facebook och Twitter lyfts fram som ersättningar för AK-47 och machete. Dagens Arena sammanfattar bra:

“Jag använde inte sociala medier de första 18 dagarna av revolten. Däremot använde jag stenar”, sa Said, och menade att bilden av en “fredlig revolution” i Egypten är en skönmålning: “Den blev fredlig när vi bränt ned 90 procent av alla polisstationer på 6 timmar.”

Och detta stod ingalunda i motsats till vad som sades av Stephan Urbach från Telecomix, som var djupt engagerad i att upprätthålla telekommunikationerna med Egypten efter att Mubarak hade stängt nätet. Gentemot alla de journalister som han pratade med underströk han att detta var egyptiernas uppror, inte de sociala mediernas – men just den biten var visst ingen intresserad av att citera.

Ser fram mot att läsa fler rapporter från #net4change, för vad som nämnts här rör bara en liten, liten del.

Är på konferens som samarrangerats av Sida och Juliagruppen (eller snarare: Marcin.) "Internet och sociala medier har blivit ett allt starkare verktyg i kampen för frihet och demokrati" – så inleder Sida presentationen av ämnet. Men inlindat i detta teleoptimistiska budskap ges även plats för en hel del djup telepessimism, om begreppet tillåts. De inbjudna talarna gav en betydligt mer komplex bild av nätets roll i upprorsrörelserna, särskilt i Nordafrika och Mellanöstern. Fraux: "Vilken dag! Deltagarna i #net4change är sammankopplade, inte likställda. Tekniskt kunniga, inte blint prylgalna. Och roliga, medvetna, bäst." Superhackern Jacob Appelbaum höll ett medryckande föredrag, där ett genomgående tema var att infrastrukturen för vår vardagliga kommunikation i bör betraktas som fientlig. "We must treat the network as hostile and compensate." Internet är i sin helhet inte minst ett övervakningssystem, underströk Jacob Appelbaum. Mobiltelefoner är övervakningsmaskiner, vil

Läs först:
Att begripa krisen, del 1
Att begripa krisen, del 2
Och nu blir det snarare meta-kristeori. Varning: svepande framställning!

Grovt tillyxat finns det bara två kristeorier. Två sätt att begripa förhållandet mellan finanskapital och industrikapital i en tid då dess totalitet – känd som “tillväxten” – stannar av.

Den ena kristeorin kan t.ex. kallas för borgerlig. Grundantagandet lyder: “Överdriven finansspekulation har skapat en kris som sedan har spridit sig till realekonomin.”
Så säger de alla: Anders Borg och Mohamed Omar, Attac och Zeitgeist. Fast med betydande skillnader i förklaringen av varför detta sker. Vi kan urskilja tre komplementära varianter på den borgerliga kristeorin: en banal, en politisk, en metafysisk.

Den banala varianten är att skylla finanskapitalets excesser på “girighet”. Krisens lösning skulle då ligga i någon slags moralisk upprustning.
Den politiska varianten är mer sofistikerad, då den utpekar en felaktig politik som orsaken till att det har uppstått en finansbubbla med efterföljande krasch. Här går det i sin tur att skilja mellan en “vänsterborgerlig” och en “högerborgerlig” kristeori, som förklarar krisen med för lite eller för mycket statliga regleringar.
Den metafysiska varianten antyder att det finns en evig konflikt mellan två principer, varav den ena framstår som jordbunden och den andra som rotlös. Dessa kan förknippas med vissa grupper av människor – då vanligtvis i form av antisemitism – men den metafysiska kristeorin förekommer också i mer förandligad form. Kännetecknande för denna variant är att krisen betraktas i ljuset av en kamp mellan gott och ont som ges en mycket lång historia, minst lika lång som kapitalismen i stort.

Vad ska vi då kalla den andra kristeorin, den som inte är “borgerlig”? Jag vet inte, kanske kan vi kalla den för radikal, eller kanske materialistisk. Grundantagandet är då: finansspekulationen är ett symptom på en mycket djupare kris för kapitalet och/eller fossilsamhället, som i brist på andra möjligheter att växa tar sin tillflykt till finanskapital. Medan bubblorna växer kan krisen skjutas på framtiden och när bubblorna spricker blir någonting synligt som “egentligen” fanns där hela tiden. Även denna kristeori finns i en rad olika varianter, men det får bli en senare fråga.

Läs först: Att begripa krisen, del 1 Att begripa krisen, del 2 Och nu blir det snarare meta-kristeori. Varning: svepande framställning! Grovt tillyxat finns det bara två kristeorier. Två sätt att begripa förhållandet mellan finanskapital och industrikapital i en tid då dess totalitet – känd som "tillväxten" – stannar av. Den ena kristeorin kan t.ex. kallas för borgerlig. Grundantagandet lyder: "Överdriven finansspekulation har skapat en kris som sedan har spridit sig till realekonomin." Så säger de alla: Anders Borg och Mohamed Omar, Attac och Zeitgeist. Fast med betydande skillnader i förklaringen av varför detta sker. Vi kan urskilja tre komplementära varianter på den borgerliga kristeorin: en banal, en politisk, en metafysisk. Den banala varianten är att skylla finanskapitalets excesser på "girighet". Krisens lösning skulle då ligga i någon slags moralisk upprustning. Den politiska varianten är mer sofistikerad, då den utpekar en felaktig politik som orsaken till

Första inlägget i serien togs möjligen på lite för stort allvar, att döma av kommentarerna. Det här är inte en bloggserie som syftar till att leverera en “korrekt” kristeori. Ännu mindre är syftet att fälla domslut över de slagord som används i olika sammanhang. Men att ta dessa slagord som kritisk utgångspunkt är en rimlig metod för att bjuda in till ett samtal om hur vi begriper den kris som vi genomlever, men som är betydligt mindre närvarande i Sverige än på många andra håll. Samtalet som sker just här är bara ett av många och vi ska inte inbilla oss att något av dessa samtal – eller för den delen ett stormöte där alla lägger fram sina synsätt – kan “hitta rätt”. Att göra krisen begriplig kan bara ske i en process som involverar praktisk handling, den saken är väl självklar?

Så länge som krisen skylls på “finanseliten”, är kristeorin inskränkt i dubbel bemärkelse:
1. Kapitalet reduceras till finanskapital. Industrikapitalet antas inte ha del i hur krisen har uppstått.
2. Finanskapitalet reduceras till en grupp människor, “finanseliten”. Tanken på ett finanskapital utan elit – tänk pensionsfonder plus robothandel – görs otänkbar.

En kristeori som nöjer sig med att utpeka “finanseliten” lämnar dörren på vid gavel för dem som vill försvara det “nationella” industrikapitalet mot det “globala” finanskapitalet. Det vill säga ett försvar av en “normal” kapitalism som i själva verket aldrig har existerat och allra minst skulle kunna existera idag. En lösryckt finanskritik är ren ideologi. Den är inte ens halvt systemkritisk.
(Men för att motverka missförstånd: det är inte lösryckt finanskritik som dominerar i Occupy Wall Street och liknande protester. Däremot finns det grupper som vill driva i sådan riktning, även om de må vara små. Det finns också från journalistiskt håll en benägenhet att lyfta fram kritiken mot “finanseliten” i den rapportering som görs, eftersom den på ett omedelbart plan kan framstå som “begripligast”.)

Första inlägget i serien togs möjligen på lite för stort allvar, att döma av kommentarerna. Det här är inte en bloggserie som syftar till att leverera en "korrekt" kristeori. Ännu mindre är syftet att fälla domslut över de slagord som används i olika sammanhang. Men att ta dessa slagord som kritisk utgångspunkt är en rimlig metod för att bjuda in till ett samtal om hur vi begriper den kris som vi genomlever, men som är betydligt mindre närvarande i Sverige än på många andra håll. Samtalet som sker just här är bara ett av många och vi ska inte inbilla oss att något av dessa samtal – eller för den delen ett stormöte där alla lägger fram sina synsätt – kan "hitta rätt". Att göra krisen begriplig kan bara ske i en process som involverar praktisk handling, den saken är väl självklar? Så länge som krisen skylls på "finanseliten", är kristeorin inskränkt i dubbel bemärkelse: 1. Kapitalet reduceras till finanskapital. Industrikapitalet antas inte ha del i hur krisen h

“Måltavlan är finanseliten”, skriver journalisten i en notis från Brunkebergstorg. Och en ockupant citeras: “De som är orsaken till krisen men inte har tvingats betala för det.”
Visst, det är retorik. Troligtvis har den citerade ockupanten, om utrymmet skulle ges, mer att säga om orsak och verkan i en pågående kapitalkollapsen. Men hur långt räcker retorisk slagkraft?

Om det är så att vi befinner oss i en explosiv historisk situation där vattenringar kan spridas snabbt, om det finns en omvälvande potential i den rörelse som på vissa håll kallar sig Occupy, om vi vill förverkliga denna potential – då går det inte att luta sig tillbaka mot en trygg åtskillnad mellan insida och utsida, mellan teori och praktik, mellan analys och agitation.
Få saker är i detta läge så viktiga som att utarbeta en berättelse om hur vi hamnade i den här världskrisen. En berättelse som klargör vad som krisar, vad som ska övervinnas. Berättelsen om krisen måste vara begriplig, fast utan att falla i de två fallgroparna: subjekt och objekt. Där ligger en svårighet.
Det är lätt att begripa någon som säger att det är någon annans agerande som har orsakat krisen – att vi bara behöver förändra eller eliminera dem, för att själva kunna fortsätta att leva ungefär som tidigare. Det är också lätt att begripa någon som säger att krisen är ett resultat av naturens obevekliga gränser, i form av olja, befolkningsökning eller samhällelig komplexitet – att det går åt helvete i vilket fall. Så bildar subjektivismen och objektivismen en stelnad polaritet av “begripliga” men paralyserande kristeorier.

Vi måste på något vis utarbeta en krisanalys som lämnar dörren uppen ut ur hela subjekt/objekt-logiken, en logik som för övrigt är historiskt oskiljbar från det kapitalistiska produktionssättet. Kan vi rentav säga att subjekt-objekt-relationen är krisen? Nej, det är obegripligt. Vad har matpriser att göra med metafysik? Någonting, men sambandet måste göras begripligt, vilket inte ska missförstås som att vissa redan har begripit det och bara ska förklara det för resten. Begripliggörandet måste vara en praktisk process (där även gatuprotester är en del), vilken successivt genererar nya tankar som bättre korresponderar mot vår krisverklighet och med våra möjligheter att övervinna denna verklighet.

Det är inte lätt men vi måste börja den teoretiska reflexionen någonstans. Exempelvis i den enkla åtskillnaden mellan industrikapital och finanskapital. Förvisso är det så att stora företag – tänk på Apple, Ikea, Volvo eller Vattenfall – inte kan placeras i ena eller andra facket. De håller sitt kapital i rörelse, låter det växa genom både industriproduktion och finansspekulation. Investeringar i “immateriella rättigheter” (patent, varumärken, upphovsrätt) förefaller dessutom som något av en mellankategori.
Vi kan inte skilja mellan två slags företag, men vi kommer inte undan åtskilllnaden mellan två slags kapital. Och detta är något helt annat än åtskillnaden mellan 99 % och 1 %, som må vara mer eller mindre korrekt, men som knappast duger som grund för en framväxande kristeori. Frågan är alltså hur vi begriper sambandet mellan industri och finans i den rådande världskrisen. Där ska nästa inlägg ta vid.

"Måltavlan är finanseliten", skriver journalisten i en notis från Brunkebergstorg. Och en ockupant citeras: "De som är orsaken till krisen men inte har tvingats betala för det." Visst, det är retorik. Troligtvis har den citerade ockupanten, om utrymmet skulle ges, mer att säga om orsak och verkan i en pågående kapitalkollapsen. Men hur långt räcker retorisk slagkraft? Om det är så att vi befinner oss i en explosiv historisk situation där vattenringar kan spridas snabbt, om det finns en omvälvande potential i den rörelse som på vissa håll kallar sig Occupy, om vi vill förverkliga denna potential – då går det inte att luta sig tillbaka mot en trygg åtskillnad mellan insida och utsida, mellan teori och praktik, mellan analys och agitation. Få saker är i detta läge så viktiga som att utarbeta en berättelse om hur vi hamnade i den här världskrisen. En berättelse som klargör vad som krisar, vad som ska övervinnas. Berättelsen om krisen måste vara begriplig, fast utan att

Igår på Hemliga Trädgårdens vinsterfest bjöds på en förhandstitt av SCUM-manifestet som ett par veckor ska ha premiär på Turteatern, läst av Andrea Edwards. Det var storartat. Att höra Valerie Solanas rasande text är någonting annat än att läsa den. Manifesttexten befrias då från fördomar, framför allt de fördomar som kommer att att läsaren förväntar sig “feminism”.

SCUM-manifestet är en stridsskrift mot arbete. Valerie Solanas brinner för tanken på att med automatiseringens hjälp reducera människors arbetstid till ett fåtal timmar per vecka, i ett samhälle utan pengar. Avskaffandet av “pengaarbetssystemet” (the money-work system) är den ständigt återkommande punkten. Detta lägger grunden för en kritik av det subjekt som klamrar sig fast vid ett liv som kretsar kring arbete och pengar. Detta subjekt benämns “mannen”.

Leisure time horrifies the male, who will have nothing to do but contemplate his grotesque self. Unable to relate or to love, the male must work. Females crave absorbing, emotionally satisfying, meaningful activity, but lacking the opportunity or ability for this, they prefer to idle and waste away their time in ways of their own choosing – sleeping, shopping, bowling, shooting pool, playing cards and other games, breeding, reading, walking around, daydreaming, eating, playing with themselves, popping pills, going to the movies, getting analyzed, traveling, raising dogs and cats, lolling on the beach, swimming, watching T.V., listening to music, decorating their houses, gardening, sewing, nightclubbing, dancing, visiting, “improving their minds” (taking courses), and absorbing “culture” (lectures, plays, concerts, “arty” movies). /…/ What will liberate women, therefore, from male control is the total elimination of the money-work system, not the attainment of economic equality with men within it.
/…/
Love can’t flourish in a society based on money and meaningless work; it requires complete economic as well as personal freedom, leisure time and the opportunity to engage in intensely absorbing, emotionally satisfying activities which, when shared with those you respect, lead to deep friendship. Our “society” provides practically no opportunity to engage in such activities.
/…/
The elimination of money and the complete institution of automation are basic to all other SCUM reforms; without these two the others can’t take place; with them the others will take place very rapidly. The government will automatically collapse.

Vad man än säger om den osande blandning av hopp och hat som Valerie Solanas formulerar, oavsett hur litterärt eller politiskt eller historiskt man väljer att läsa den, så kan det inte reduceras till “feminism”. Biologismen till trots, är SCUM-manifestet fortfarande i första ledet en kritik av ett subjekt som här kallas för “mannen”. Parallellen kan dras till hur Friedrich Nietzsche uttryckte sitt förakt mot “kvinnan”, eller närmare bestämt ett visst subjekt: das Weib.
Skillnaden är att Solanas skriver roligare än Nietzsche och ligger betydligt närmare vår egen samtid, men samtidigt inte. Hennes högmoderna maskinrationalitet är djupt otidsenlig och hennes utopisering av att folkomrösta via datorterminal påminner om den fahlströmska ideologin.

Om vi läser detta som arbetskritik framträder en parallell tydligare än andra: Valerie Solanas manifest publicerades 1967, samma år som Guy Debord publicerade Skådespelssamhället. Båda texterna fick ett betydande inflytande under några år för att sedan försvinna från offentlighetens radar, under 1980-talet omhuldade endast av obskyra grupper av arbetskritiker men återupptäckta i stor skala sedan 1990-talet.

Premiär på Turteatern i Kärrtorp: 7 november.

Igår på Hemliga Trädgårdens vinsterfest bjöds på en förhandstitt av SCUM-manifestet som ett par veckor ska ha premiär på Turteatern, läst av Andrea Edwards. Det var storartat. Att höra Valerie Solanas rasande text är någonting annat än att läsa den. Manifesttexten befrias då från fördomar, framför allt de fördomar som kommer att att läsaren förväntar sig "feminism". SCUM-manifestet är en stridsskrift mot arbete. Valerie Solanas brinner för tanken på att med automatiseringens hjälp reducera människors arbetstid till ett fåtal timmar per vecka, i ett samhälle utan pengar. Avskaffandet av "pengaarbetssystemet" (the money-work system) är den ständigt återkommande punkten. Detta lägger grunden för en kritik av det subjekt som klamrar sig fast vid ett liv som kretsar kring arbete och pengar. Detta subjekt benämns "mannen". Leisure time horrifies the male, who will have nothing to do but contemplate his grotesque self. Unable to relate or to love, the male must work. Females