SUF Stockholm

Syndikalistiska ungdomsförbundet är en landstäckande syndikalistisk ungdomsrörelse. Vi verkar för ungdomars rätt på arbetsmarknaden, i skolan och i vardagen genom utomparlamentarisk kamp. Vårt mål är det stats- och klasslösa samhället, i vilket ekonomin står under samhällets demokratiska kontroll och makten inte är koncentrerad i händerna på en elit.

De senaste utvisningarna av romer, eller zigenare, från Frankrike skapade protester över hela Europa – inte bara från vänsterkanten utan också från liberal media och toppolitiker. Men utvisningarna fortsatte, och de är bara toppen av den europeiska politikens mycket större isberg.

För en månad sedan orsakade en bok av Thilo Sarrazin, en bankchef som politiskt ansågs ligga nära socialdemokraterna, ett uppror i Tyskland. Dess tes är att tyska nationen är hotad eftersom alltför många invandrare tillåts behålla sin kulturella identitet. Trots att boken, med titeln Germany Does away With Itself, fördömdes vittnar dess enorma konsekvenser om att den rörde vid en känslig nerv.

Incidenter som dessa måste ses mot bakgrund av en långsiktig omorganisering av det politiska rummet i västra och östra Europa. Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, social-demokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår.

Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper. Det bästa exemplet på detta är Polen där de största partierna, efter de f.d. kommunisternas försvinnande, är premiärministern Donald Tusks ”anti-ideologiska” mittenorienterade Liberala partiet och Kaczynskibrödernas konservativt kristna Lag-och rättpartiet. Liknande tendenser kan skönjas i Nederländerna, Norge, Sverige och Ungern. Hur kom vi hit?

Efter att man i decennier hoppats på välfärdsstaten, när ekonomiska nedskärningar sågs som tillfälliga, stödda av löftet om att saker och ting snart skulle återgå till det normala, går vi nu in i en ny epok i vilken kris – eller snarare ett slags ekonomisk undantagstillstånd, med dess åtföljande behov av alla typer av åtstramningsåtgärder (minskade förmåner, nedskuren hälsovårds- och utbildningsverksamhet, osäkrare jobb) blir permanenta. Krisen blir ett sätt att leva.

Efter upplösningen av de kommunistiska regimerna 1990 gick vi in i en ny era där den vanligaste formen av utövandet av statsmakten blev ett avpolitiserat expertstyre och samordning av intressen. Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik).

En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det är det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.

Progressiva liberaler är naturligtvis förskräckta av denna populistiska rasism. Men en närmare titt på deras mångkulturella tolerans och respekt för olikheter visar att de delar behovet av att hålla de andra på behörigt avstånd med de som är emot invandring . ”De andra är OK, jag respekterar dem,” säger liberalerna, ”men de får inte inkräkta för mycket på min egen plats. Samma ögonblick som de gör det, trakasserar de mig – jag stöder positiv särbehandling, men jag tänker absolut inte lyssna på hög rapmusik.” Vad som i allt högre grad växer fram som den viktigaste mänskliga rättigheten i senkapitalistiska samhällen är rätten att inte bli trakasserade, som är rätten befinna sig på säkert avstånd de andra. En terrorist vars dödliga planer måste förhindras hör hemma på Guantanamo, den tomma zon som undandragits rättsordningen; en fundamentalistisk ideolog bör tystas då han sprider hat. Sådana människor är som giftiga ämnen vilka stör min frid.

På dagens marknad finner vi en rad produkter som berövats sin elakartade egenskap: kaffe utan koffein, grädde utan fett, öl utan alkohol. Och listan fortsätter: vad sägs om virtuellt sex som sex utan sex? Colin Powells lära om krigföring utan dödsoffer (på vår sida, förstås) såsom krigföring utan krigföring? Den moderna omdefiniering av politiken som expertstyrets konst som politik utan politik? Detta leder oss till dagens toleranta liberala mångkulturalism som en erfarenhet av att den Andre fråntas sin Annanhet – den koffeinfria Andre.

Denna neutraliserings mekanism formulerades redan 1938 av Robert Brasillach, den franska intellektuella fascisten, som såg sig själv som en ”moderat” antisemit och uppfann formeln för rimlig antisemitism. ”Vi ger oss tillåtelse att applådera halvjuden Charlie Chaplin, på bio; att beundra halvjuden Proust;  att applådera Yehudi Menuhin, en jude … Vi vill inte döda någon, vill vi inte att organisera någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.”

Är inte samma attityd i rörelse när våra regeringen tar sig an ”invandringsproblemet ”? Efter att ha avfärdat populistisk rasism som ”oresonabel” och oförenlig med våra demokratiska normer, stödjer de ”rimliga” rasistiska skyddsåtgärder, eller som dagens Brasillachs, vilka till och med kan vara socialdemokrater, säger till oss: ”Vi ger oss tillstånd att applådera afrikanska och östeuropeiska idrottsmän, asiatiska läkare och indiska programmerare. Vi vill inte döda någon, vi vill inte anordna någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att förhindra de oförutsägbara och våldsamma skyddsåtgärderna mot invandrare är att  organisera en rimlig anti-invandring till skydd.”

Visionen om avgiftningen av ens granne uppvisar en fri passage från omedelbart barbari till barbari med ett mänskligt ansikte. Det avslöjar regressionen från kristen kärlek av ens granne tillbaka till vår stams hedniska privilegier som ställs mot den barbariske Andre. Även om det framställs som ett försvar av kristna värderingar, är det i sig själv det största hotet mot det kristna arvet.

Text: Slavoj Žižek

Publicerad i The Guardian 3 oktober 2010

Vår epok är en epok av upplösning. Vi går mot anti-samhället, den gradvisa nedmonteringen av all socialitet, all sammanhållning mellan människor utöver den som också är vargflockens och maffians. Känslan för social anständighet, den medborgerliga självkänslan, håller helt på att avdunsta. Att allsköns parasiter har lov att plundra allmän egendom, förstöra fungerande system för att kunna stjäla de lönsamma bitarna och ägna sig åt svindlerier i en skala som får bruttonationalprodukten att se obetydlig ut, det är redan helt accepterat. Sedan länge betraktas också tiggeriet som helt i sin ordning. Lagom till jul kommer människor att frysa ihjäl på Stockholms gator.

Att Sverigedemokraterna nu tar plats i Sveriges riksdag är ingen anomali, det vore många gånger mer anmärkningsvärt om rasismen inte skulle öka i tider av förfall och tilltagande osäkerhet. Rasistiska föreställningar har trots allt, likt alla sorters föreställningar sin grund i den konkreta verkligheten, i de sätt vi faktiskt lever våra liv och förhåller oss till varandra.

Det sägs mycket i Sverige. Alla människor har samma värde, oavsett klass eller etnicitet. Demokrati är viktigt och bra, alla människor har rätt att förfoga över sina egna liv och tillsammans med andra besluta över vår gemensamma framtid. Förtryck är alltid oacceptabelt!

Vem, möjligtvis med undantag för den mest fanatiska nazist skulle inte skriva under på det här? Ändå motsvarar orden inte verkligheten, inte ens i närheten. Hur är detta möjligt?

Man kan förstås hävda att de som har makten i samhället hycklar och egentligen inte har något intresse i frihet, jämlikhet och demokrati eftersom det skulle utmana deras egna privilegier. Men alla miljoner som faktiskt har ett intresse i förverkligandet av dessa värden, varför förverkligar vi dem inte?

De som har makt och rikedom flyttar varje dag fram sina positioner i den konkreta verkligheten. I sina företag härskar de redan oinskränkta. De anställda är ofta fullständigt rättslösa; till och med de som ännu har fasta anställningar – en krympande minoritet – är i praktiken på väg att bli livegna som kan övervakas och beordras hur som helst. Samma despotism sprider sig från arbetslivet – som är varje samhälles kärna – ut över resten av samhället, penningens makt väger i dag tyngre än någonsin och forna vänner blir till fiender i en allt hårdnande konkurrens.

Det finns inga ursäkter. Så länge som vi blott tänker, talar, argumenterar och manifesterar så kommer friheten, jämlikheten och demokratin fortsätta att förfalla tills dess att vi inte längre kan relatera till orden. För somliga av oss är det redan så, och den skaran kommer att växa.

Vi är människor. Vi måste födas, vi måste åldras och dö. Vi behöver varandra, och några av oss kommer att bli svikna och besvikna. Sorgen är livets och glädjens skugga. Vår tillvaro är och förblir tvetydig; men den behöver inte vara ovärdig, som den är idag.

Det är möjligt att skapa ett samhälle som drivs av våra behov och inte av en liten minoritets strävan efter allt större vinster. Det är möjligt att forma ett samhälle gemensamt i demokratisk ordning där envars fria utveckling förstås som förutsättningen för allas fria utveckling. Eliten är inte nödvändig och vanmakten är inte evig. Vi är människor och vi gör vår egen historia.

Vad bör göras? Vad som krävs av oss för att bryta vanmakten och leda utvecklingen i en positiv riktning är att vi måste börja ta vårt eget värde på allvar och inse att detta kräver att vi tar andras värde på allvar. Vi måste helt enkelt börja förhålla oss till varandra som de fria, jämlika och demokratiska människor som vi vill vara.

Detta innebär att vi konsekvent tar ställning mot orättfärdigheter, oavsett om det är oss själva eller andra som utsätts – det är i grund och botten samma sak! Vi tar ställning mot alla maktanspråk och för vår egen myndighet och förmåga att förvalta våra egna liv, såväl på arbetstid som på ”fritid”. Det säger sig självt att vi inte kan leva halva vår vakna tid i diktatur och halva i demokrati.

Detta är den enda framkomliga och värdiga hållningen, men förstås oerhört riskfylld. Makten är till vardags dold men när den utmanas så visar den upp sig i all sin avskyvärdhet. Om du till exempel vägrar låta dig behandlas som en slav på jobbet så kommer du att få det tufft, kanske får du sparken. Att erövra sin rätt kräver därför taktik, finess och framförallt kollektiv organisering. Ju fler man är och ju smartare man arbetar desto större chans att man lyckas.

Det räcker nu! Om tillräckligt många börjar agera i enighet med sina ideal så kommer idealen att förverkligas för samhället är ingenting annat än ett nät av människor som förhåller sig till varandra. På sätt och vis har vi redan makten över våra liv, det gäller bara att inse det.

Idag torsdag genomfördes en vuvuzelakonsert arrangerad av Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) i Stockholm. Sverigedemokraterna försökte stoppa detta genom att arrangera ett torgmöte samtidigt, men de tvingades ge vika då antalet konsertdeltagare uppmättes i hundratal.

Efter ett tappert försök valde Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson att ställa in sitt torgmöte på Sergels torg. Detta efter att en vuvuzelakonsert med hundratals deltagare överröstat honom. Enligt partiet själva kunde man inte höra någonting av vad han sa. Detta trots att SD valde att tidigarelägga arrangemanget med tre timmar i ett desperat försök att slippa mötesdeltagare.

- I princip alla ogillar rasister. Därför är det inte förvånande att de gör allt för att slippa publik på sina torgmöten. Demokrati handlar om deltagande och om att göra sin åsikt hörd och alla de som på kort varsel kom till Sergels torg visade att de är beredda att kämpa hårt för sin demokratiska rättighet att visa vad de tycker om SD, kommenterar Daniel Wiklund som var med och arrangerade konserten.

Konserten började klockan tolv och fyra och en halv timme senare hade den ännu inte tystnat. Polisen gjorde mindre ingripanden när de menade att konserten var allt för nära Sverigedemokraternas valstuga, och förutom några mindre aggressiva utfall från partiföreträdarna kunde det hela förflyta utan problem.

- Vi är nöjda. Konserten kunde genomföras trots smärre störningsförsök. Under fotbolls-VM avskydde nästan alla vuvuzelorna och deras oväsen. Men de flesta skulle ändå välja detta framför att tvingas höra rasister prata, fortsätter Daniel Wiklund.

Under de senaste dagarna har Sverigedemokraterna rest land och rike runt för att störa vuvuzelakonserter. Men överallt har resultatet varit detsamma. Deras torgmöten tystas och konserterna har genomförts som planerat.

/ SUF Stockholm och SUF Södertörn

Under september månad så kommer Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Stockholm och Södertörn att tillsammans hålla en serie av föreläsningar och seminarium på olika teman i syfte att öka kunskapsutjämningen mellan medlemmarna i de båda klubbarna.

Träffarna kommer att hållas under fem onsdagar i september.
Om du funderat på att gå med i SUF är detta ett bra tillfälle att höra av dig till oss för att inte missa detta utmärkta tillfälle att både lära känna oss som redan är medlemmar och få en bra och lärorik start på ditt medlemskap.

Om du är intresserad av SUF och av att delta på träffarna så skicka ett mail till SUF Stockholm eller SUF Södertörn för att få mer information om hur du blir medlem i respektive klubb.

Träff 1, Tema SUF (1/9)
Tommy från SUF Södertörn
Föredrag om Syndikalistiska Ungdomsförbundets historia, struktur och relation till andra organisationer.

Träff 2,Tema polis (8/9)
Bosse från SUF Södertörn
Föredrag och seminarium om varför man inte ska snacka med snuten, säkerhetstänk vid aktioner och rättigheter och lagar. Vi kommer även att lära oss tekniken bakom ”romerska kedjor”, en uppdaterad version av den mänskliga kedjan.

Träff 3, Tema media (15/9)
Christian och Jesper från Planka.nu
Föredrag och seminarium om mediahantering kring aktioner, hur man skapar och använder mediautrymme och tänker strategiskt kring kommunikation.

Träff 4,Tema ”Hur man snackar” (22/9)
Daniel från SUF Stockholm
Seminarium i debatteknik, hur man lättast vinner publikens stöd, hur man tacklar politiska diskussioner på jobbet, skolan eller festen samt hur man bör bete sig som flygbladsutdelare under aktioner, blockad osv. Praktiska övningar ingår.

Träff 5, Tema Jämlikhet (29/9)
Evelina från SUF Stockholm
Föredrag om härskartekniker, könsroller inom föreningar och hur dessa påverkar det politiska arbetet.

Det tog nio år men till slut så stod vi åter igen där, SUF Stockholm, som segrare i den årliga fotbollscupen mellan Stockholms utomparlamentariska vänster.

Men det hade kunnat sluta illa. När vårat lag, SUF Sparta, anlände fick de veta att anmälningsavgiften inte var betald och att man därför inte kunde tillåta dem delta i cupen. Men lyckligtvis så hade Solna LS inte ett fullt lag på plats och i god solidarisk anda så gav de därför sin plats i turneringen till oss. De närvarande spelarna från deras lag hoppade istället in i SUF Haninges (nuvarande SUF Södertörns) lag istället.

Cupen började bra för Spartanerna, med vinst i de två inledande matcherna. Efter det följde en svacka med en förlust och en match oavgjord. Det kunde ha kostat laget slutspelet, men tack vare målskillnaden så kom de med ändå. I Finalen mötte SUF Sparta Verklighetens Folk och vann med 2-0 till alla närvarande ungsyndikalisters stora glädje.

Enligt traditionen så ska vinnaren arrangera nästa års cup. Vi valde dock att ge bort äran att anordna nästa års arrangemang till laget Dynamo Hustlaz som tydligen hade så pass stora planer att vi inte riktigt kunde ta det roliga ifrån dem.

Ett stort tack riktas till arrangörerna, vår sponsor Solna LS och alla andra som deltog och tittade på. Vi ses nästa år!

Bilder från Cupen:

Svenska Dagbladets Sanna Rayman antyder i ett inlägg i tidningens ”ledarblogg” 10-08-03 att SAC, Syndikalisterna använder sig av Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, för ”skapa en rädsla” för sitt fackförbund. Detta skulle enligt den Rayman bero på att SUF, i sin roll som fristående ungdomsförbund används i hemlighet av SAC för utföra olagliga attacker mot arbetsgivare i konflikt med fackförbundet.

Tvärtemot vad Rayman tror så är faktiskt vårat stöd till SAC, Syndikalisterna öppet. Vi är själva inget fackförbund, men uppmanar till medlemskap i LS av SAC. Alla av våra medlemmar är dock inte medlemmar där utan flera har valt andra fackförbund. Det viktigaste, enligt oss, är att man organiserar sig tillsammans med sina arbetskamrater.

När vi deltar i fackliga protester arrangerade av LS och syndikat anslutna till SAC så gör vi det på deras villkor. Vi följer de regler som finns för t.ex. blockadvakter eller flygbladsutdelare, vi tar på oss neonvästar som berättar vilka vi är och vi delar ut flygblad och informerar förbipasserande om konflikten i fråga. Eftersom vi bara är en lokalklubb ansluten till ett ungdomsförbund så är vi givetvis färre än de SAC-anslutna arbetarna här i Stockholm. Men det betyder även att vi är mer sammansvetsade och innebär att att vi dessutom oftast har hårdare regler för hur våra medlemmar får bete sig när de deltar i t.ex. en facklig blockad. Detta är viktigt för oss eftersom vi inte vill ta över en fråga från det fackförbund som driver den.

Den ”rädsla” för SAC, Syndikalisterna som Sanna Rayman talar om existerar för att det är de fackanslutna arbetarna själva som tar beslut om man ska varsla om stridsåtgärder när en motparten inte vill förhandla. Detta gör SAC till en mycket smidigare fackförening än de toppstyrda LO-förbunden. För trots att 8 av 10 LO-anslutna arbetare var villiga att gå till strejk för att förhindra att fastanställda ersattes av inhyrd arbetskraft så gjorde LO-toppen ingenting förutom att stå vid förhandlingsborden med mössan i hand.

Att företagare är rädda för sina anställda är bra. För i verkligheten är det oftast motsatsen som gäller. Man är rädd för att ställa krav på drägliga arbetsvillkor eller för att ens uttrycka åsikter som inte chefen kanske skulle godkänna, för om man gjorde skulle man riskera att få sparken. Idag är det på grund av den urholkade anställningstryggheten dock mycket vanligare att man slutar bli inringd till sin deltidstjänst, eller att man helt enkelt försvinner från jobbschemat utan att ha blivit formellt uppsagd. Eller, Som i Berns fall, att man gör sig av med underleverantören och på så sätt blir kvitt de obekväma arbetare som hade mage att genom sitt fackförbund få igenom bl.a. vita löner och rätt till föräldraledighet. Att konsekvensen är exakt den samma som att bli uppsagd, bara att man här ännu mindre skydd efteråt, är de flesta arbetare medvetna om.

Vad är det egentligen som upprör de borgerliga skribenterna? Är det verkligen så att SAC vill driva in beskyddarpengar, bedriva ”maffiaverksamhet” som de så gärna kallar det?

Anledningen till att facket är i konflikt med Berns är för att dom inte följt god sed på arbetsmarknaden. Företaget har medvetet och systematiskt kringgått LAS och turordningsreglerna under flera år genom att först låtit arbetare flyttas runt mellan olika bemanningsföretag och sedan, när det senaste bemanningsföretaget hävdat arbetsbrist, använt situationen till att rensa ut fackligt aktiva. Till saken hör den att bemanningsbranschen är fylld av bulvanföretag som används av ”seriösa” företag för att slippa kollektivavtal och LAS-regler. Det är inte ovanligt att en underleverantör har tydliga kopplingar till företaget som mottar arbetskraften, ibland har bemanningsföretaget till och med kontor där. Det handlar alltså om en bransch där båda parter är väl medvetna om att den ene kringgår avtal och regler indirekt genom att anlita ett företag som gör det direkt. Att företag använder underleverantörer för att svära sig fria, trots att det är tydligt att de måste ha vetat vad som pågick, om inte bara för att notan varit så låg, är något som pågått länge och uppmärksammasts i flera olika medier.

De städare som blev uppsagda av den underleverantör som Berns anlitade ställdes mot ett ultimatum. Endast de som inte organiserar sig fackligt eller som lämnar sin fackförening kommer erbjudas fortsatt arbete. Flera av de arbetare som sades upp från bemanningsföretaget samtidigt som de fackanslutna erbjöds fortsatt arbete, denna gång i Berns egen regi. Av dessa har flera jobbat avsevärt kortare tid på Berns än deras arbetskamrater som gått med i facket.

Allt detta strider naturligtvis mot hela andemeningen bakom LAS och föreningsrätten. Berns utnyttjar kryphål i vår arbetsrättslagstiftning till att skjuta ifrån sig ansvar för människor som städat på Berns upp till sju år. Samtidigt attackerar Berns rätten att organisera sig i en fackförening efter eget val, tydligaste beskriven i ILO- konventionen nr.98.

Därför kräver de avskedades fackförening Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarsyndikat av SAC att de återanställs av Berns i deras egna regi, av en underleverantör som följer kollektivavtal eller städarnas egna personalkooperativ. Kan inte Berns gå med på detta så välkomnar facket dom att köpa ut de avskedade, så som är brukligt enligt LAS. Det är detta som Berns kallar för ”skadestånd”, trots att fackets krav är lägre än vad ett sådant utköp normalt skulle kosta.

Det enda sättet för Berns att få facket att sluta upp med sina stridsåtgärder är att sätta sig vid förhandlingsbordet. Alternativet vore att Berns fortsätter måla in sig i ett hörn medan SAC fortsätter att dela flygblad utanför restaurangen och på andra sätt informera allmänheten om konflikten och Berns agerande.Vi hoppas att Berns väljer att förhandla så att parterna kan komma överens eller åtminstone så att konflikten kan lösas genom en kompromiss.

Den årligt återkommande Frihetliga Fotbollscupen arrangeras återigen i Skarpnäck detta år, med start kl.10 på förmiddagen den 21:a augusti på Skarpnäck Sportfält. Alla lag har kopplingar till den utomparlamentariska vänstern och givetvis hittar ni SUF Stockholm bland de spelande!

Arrangörerna erbjuder frukost- och lunchservering. Dessutom så kommer öl- och läsktält finnas för de törstiga, spelare som åskådare. Senare på dagen fortsätter det roliga med musik och fest. Och förutom det så kommer vi i SUF vara på plats med vårt bokbord.

Ta med dina vänner, fotbollsskor och goda humör!

Supporters till SUF från cupen 2009

Arrangör: Vattentäta Skott

För laganmälan och mer info: kajsaskille@gmail.com

Facebookevent: Frihetliga Fotbollscupen med SUF Stockholm

Förhandlingarna mellan Stockholms Restaurang- och Hotellarbetarsyndikat och Berns Salonger har strandat och nu hotar Berns VD Yvonne Sörensen Björud att stämma de enskilda städarna samt deras fackförbund. Därför återupptas nu de fackliga stridsåtgärderna med ökad styrka! SUF Stockholm uppmanar alla fackföreningsvänliga aktivister och sympatisörer att sluta upp bakom SAC:s Syndikalisternas fanor och banderoller i blockadkedjorna utanför Berns i Berzeli Park nu på lördag.

Samling kl.21 i Berzeli park nu på lördag 3/7

Förenade vi stå, söndrade vi falla.

SAC, syndikalisterna: Bakgrund till den fackliga blockaden av Berns Salonger