De senaste utvisningarna av romer, eller zigenare, från Frankrike skapade protester över hela Europa – inte bara från vänsterkanten utan också från liberal media och toppolitiker. Men utvisningarna fortsatte, och de är bara toppen av den europeiska politikens mycket större isberg.
För en månad sedan orsakade en bok av Thilo Sarrazin, en bankchef som politiskt ansågs ligga nära socialdemokraterna, ett uppror i Tyskland. Dess tes är att tyska nationen är hotad eftersom alltför många invandrare tillåts behålla sin kulturella identitet. Trots att boken, med titeln Germany Does away With Itself, fördömdes vittnar dess enorma konsekvenser om att den rörde vid en känslig nerv.
Incidenter som dessa måste ses mot bakgrund av en långsiktig omorganisering av det politiska rummet i västra och östra Europa. Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, social-demokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår.
Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper. Det bästa exemplet på detta är Polen där de största partierna, efter de f.d. kommunisternas försvinnande, är premiärministern Donald Tusks ”anti-ideologiska” mittenorienterade Liberala partiet och Kaczynskibrödernas konservativt kristna Lag-och rättpartiet. Liknande tendenser kan skönjas i Nederländerna, Norge, Sverige och Ungern. Hur kom vi hit?
Efter att man i decennier hoppats på välfärdsstaten, när ekonomiska nedskärningar sågs som tillfälliga, stödda av löftet om att saker och ting snart skulle återgå till det normala, går vi nu in i en ny epok i vilken kris – eller snarare ett slags ekonomisk undantagstillstånd, med dess åtföljande behov av alla typer av åtstramningsåtgärder (minskade förmåner, nedskuren hälsovårds- och utbildningsverksamhet, osäkrare jobb) blir permanenta. Krisen blir ett sätt att leva.
Efter upplösningen av de kommunistiska regimerna 1990 gick vi in i en ny era där den vanligaste formen av utövandet av statsmakten blev ett avpolitiserat expertstyre och samordning av intressen. Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik).
En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det är det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.
Progressiva liberaler är naturligtvis förskräckta av denna populistiska rasism. Men en närmare titt på deras mångkulturella tolerans och respekt för olikheter visar att de delar behovet av att hålla de andra på behörigt avstånd med de som är emot invandring . ”De andra är OK, jag respekterar dem,” säger liberalerna, ”men de får inte inkräkta för mycket på min egen plats. Samma ögonblick som de gör det, trakasserar de mig – jag stöder positiv särbehandling, men jag tänker absolut inte lyssna på hög rapmusik.” Vad som i allt högre grad växer fram som den viktigaste mänskliga rättigheten i senkapitalistiska samhällen är rätten att inte bli trakasserade, som är rätten befinna sig på säkert avstånd de andra. En terrorist vars dödliga planer måste förhindras hör hemma på Guantanamo, den tomma zon som undandragits rättsordningen; en fundamentalistisk ideolog bör tystas då han sprider hat. Sådana människor är som giftiga ämnen vilka stör min frid.
På dagens marknad finner vi en rad produkter som berövats sin elakartade egenskap: kaffe utan koffein, grädde utan fett, öl utan alkohol. Och listan fortsätter: vad sägs om virtuellt sex som sex utan sex? Colin Powells lära om krigföring utan dödsoffer (på vår sida, förstås) såsom krigföring utan krigföring? Den moderna omdefiniering av politiken som expertstyrets konst som politik utan politik? Detta leder oss till dagens toleranta liberala mångkulturalism som en erfarenhet av att den Andre fråntas sin Annanhet – den koffeinfria Andre.
Denna neutraliserings mekanism formulerades redan 1938 av Robert Brasillach, den franska intellektuella fascisten, som såg sig själv som en ”moderat” antisemit och uppfann formeln för rimlig antisemitism. ”Vi ger oss tillåtelse att applådera halvjuden Charlie Chaplin, på bio; att beundra halvjuden Proust; att applådera Yehudi Menuhin, en jude … Vi vill inte döda någon, vill vi inte att organisera någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.”
Är inte samma attityd i rörelse när våra regeringen tar sig an ”invandringsproblemet ”? Efter att ha avfärdat populistisk rasism som ”oresonabel” och oförenlig med våra demokratiska normer, stödjer de ”rimliga” rasistiska skyddsåtgärder, eller som dagens Brasillachs, vilka till och med kan vara socialdemokrater, säger till oss: ”Vi ger oss tillstånd att applådera afrikanska och östeuropeiska idrottsmän, asiatiska läkare och indiska programmerare. Vi vill inte döda någon, vi vill inte anordna någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att förhindra de oförutsägbara och våldsamma skyddsåtgärderna mot invandrare är att organisera en rimlig anti-invandring till skydd.”
Visionen om avgiftningen av ens granne uppvisar en fri passage från omedelbart barbari till barbari med ett mänskligt ansikte. Det avslöjar regressionen från kristen kärlek av ens granne tillbaka till vår stams hedniska privilegier som ställs mot den barbariske Andre. Även om det framställs som ett försvar av kristna värderingar, är det i sig själv det största hotet mot det kristna arvet.
Text: Slavoj Žižek
Publicerad i The Guardian 3 oktober 2010