Svensson

Diktarsnuten på Gotland

12 Okt 2010 : 17:51

Anders_S

Kanske finns det ett visst hopp om vår ordningsmakt, eller i alla för en del av de som arbetar i den. För vad sägs om följande lilla rapport av Mats Östman om fylleri på Gotland:

En man på danslokal sig friheter tar,
sedan han modet inköpt i inrättningens bar.
Han flera personer i lokalen stryk kunde lova,
men polisen bedömde att han i arresten skulle sova.

Intressant?
Borgarmedia: AB1, Sify, Hela Gotland, VF, GA, SR, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Mats Östman, Gotland, Visby, Vers, Dikt, Poet, Polisen, Samhälle

Serievåldtäktsmannen i Örebro gripen?

12 Okt 2010 : 17:38

Anders_S

Brott, Våld, Örebro

Inga kommentarer

Polisen i Örebro grep igår en 23-årig man för en våldtäkt och ett våldtäktsförsök i helgen. Men det verkar som om mannen är misstänkt för ytterligare våldtäkter och kanske är det så att man nu gripit en sedan länge efterspanad serievåldtäktsman. Tidigare har det förekommit uppgifter om att de figurerat två serievåldtäktsmän i Örebro, men nu menar polisen att det bara är en. Om det är så att en serievåldtäksman gripits är det en framgång för polisen och alla i Örebro.

Serievåldtäktsmän är mycket ovanligt och överfallsvåldtäkter är ovanliga våldtäkter. Det vanliga är att kvinnor blir våldtagna av en närstående person, man, pojkvän, kompis, släkting etc.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Våldtäkt, Serievåldtäktsman, Brott, Våld, Örebro, Samhälle

Krympande arbetarklass ger borgerliga valsegrar?

12 Okt 2010 : 17:02

Hans Norebrink

Arbetarklass, Arbete och välfärd, Böcker, Klass, Kultur, Socialism, Vänstern

1 kommentar

Boknytt
En fråga om klass
Oskarson/Bengtsson/Berglund (Red.)
Liber AB

Krympande arbetarklass ger borgerliga valsegrar?

Bröd och skådespel är elitens beprövade taktik för att hålla folket lugnt. Nutidens bröd är den relativa välfärden i Sverige – och den 500-hundring mindre i skatt som köpte över ett antal (unga manliga) arbetare till moderaterna i den gångna valrörelsen. Dagens skådespel utgörs av marknadsekonomins lockande smörgåsbord av konsumtion, nöje, sport, livsstilar och identiteter.

Du må ha ett slitjobb i arbetarklassen, men lönen räcker till individuellt självförverkligande på din lediga tid. Vilket ger dig valfrihet att söka dina likar i mångfalden av subkulturer. Ditt arbete är endast ett verktyg för dina fritidsaktiviteter. Det är inte vad du jobbar med utan vad du sysslar med på fritiden som är ditt riktiga liv och din verkliga identitet.

Så går en av flera argumentationslinjer som hävdar att klass, klasskillnader och klassamhälle är förlegade begrepp i det moderna postindustriella överflödssamhället. Spelar då klass någon roll i dagens Sverige, och i så fall för vad och i vilken utsträckning? Svaret ges i ”En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik”, en forskarantologi byggd på SOM-institutets (Samhälle Opinion Medier) postenkätundersökning ”riktad till ett systematiskt sannolikhetsurval om 4000 personer”.

Klass är inte lika knivskarpt närvarande i dagens Sverige, konstaterar boken. Men ja, ”det finns tydliga och genomgående skillnader mellan olika klasspositioner där personer i arbetarklasspositioner och framförallt personer i högre tjänstemannapositioner skiljer sig åt i de flesta avseenden.” Detta är beroende på olikheter i inkomst, utbildning, arbetssituation och klassbakgrund.

Vi är inga atomiserade individer som 30 år av globaliserad nyliberalism predikat – ”Klass spelar roll i dagens Sverige”. Som de digitala klassklyftor som gör att informationsstarka tjänstemän använder internet för nytta, medan informationsvaga arbetare har nätet för nöje. Vad gäller allmänna nyhetsvanor väljer tjänstemän nyheter, arbetarna väljer bort dem.

Högre upp i klassernas sociala hierarki är man mer intresserad av kultur. Över- och medelklassen dricker också mer – gärna vindrickande kopplat till politiska diskussioner (!). Män i arbetaryrken tar hellre starköl. Vad gäller konsumtionskultur och shoppingintresse finns dock ingen skillnad, annat än att de välutbildade i medelklassen handlar något mer etiskt.

Att arbetare har lägre inkomst och färre karriärförhoppningar kommer väl knappast som en överraskning. Inte heller att tjänstemän har kreativa arbetsuppgifter och inflytande över jobbet, medan arbetare känner sig mer kontrollerade av arbetsgivarna – och mer otryggt ersättningsbara. En proletär klassbakgrund minskar också starkt dina chanser till utbildning på universitetsnivå.

Ändå har den sociala rörligheten tillåtit många arbetarbarn att utbilda sig till arbeten inom det framväxande tjänstesamhället. Medelklass har blivit den vanligaste klassidentifikationen, men arbetarklassen känner större samhörighet med sin klass. Endast sex procent vet inte vilken klass de tillhör, vilket visar att klassbegreppet ännu upplevs som relevant och viktigt.

Och inte undra på eftersom din klass spelar roll för lycka och välbefinnande. Ju högre upp på samhällsstegen desto bättre mår du. Det är en skillnad i ”klasslycka” kopplad till inkomst, egenmakt på jobbet, arbetets meningsfullhet eller meningslöshet, samt jobbtrygghet. Troligen finns även samband med klasskillnader i livsstil och olika klasskulturer.

Arbetare är mindre intresserade av politik och har lågt förtroende för politiker, medan medelklassen känner sig hemvana i politiken. Fortfarande röstar arbetare till vänster, tjänstemän och företagare till höger. Däremot har arbetarna mer auktoritära kulturkonservativa åsikter, medan tjänstemän är mer av libertarianska kulturradikaler (handlar om invandring, mångkultur, homosex, könsroller, hårda straff, svenska traditioner, konformism etcetera).

Att arbetarklassen är mer konservativ i moraliska och sociokulturella frågor konstaterar också sociologiprofessor Stefan Svallfors i sin ”Klassamhällets kollektiva medvetande”. Det gör dem potentiellt mottagliga för högerpopulism, varnar han.

Valresultatet, där många unga manliga arbetare röstat på sverigedemokraterna, speglar kanske en upplevelse av att alliansen och de rödgröna i sin jakt på storstadsmedelklassen närmat sig varandra på den fördelningsekonomiska höger-vänster-skalan. Då ökar betydelsen av den auktoritära-libertarianska politiska dimensionen (min kommentar).

Arbetarnas kulturkonservatism och medelklassens kulturliberalism kan troligen förklaras av att de senare tillägnar sig liberala värderingar i universitetsmiljön, menar författarna. Men är det hela bilden, undrar jag. Handlar det inte också om att medelklassen och universiteten delar en gemensam klasskultur som ömsesidigt påverkar varandra?

Vänstersocialdemokraten Göran Greider räknar i sin ”Arbetarklassens återkomst – Om klasskamp, globaliseringen och framstegstanken” in de lägre tjänstemännen i sin klassanalys, och får optimistiskt en arbetarklass på hela 57 procent. Bokens författare använder klassbegreppet ESEK (Europeisk Socio-Ekonomisk Klassifikation), vilket ger en arbetarklass på bara 41 procent.

Vidare har man i sin något annorlunda klassifikation en överklass (kallad tjänstemannaklassen) på 35 procent och en medelklass (kallad mellanliggande klasser) på 25 procent. 1986 var arbetarklassen 48 procent, halva befolkningen. Nyliberalism, sociala nerskärningar och borgerliga valsegrar bygger alltså materiellt sett på en minskande social väljarbas för vänsterpolitik, på en krympande arbetarklass.

Det här är en politisk utveckling som sannolikt fortsätter misstänker jag. Arbetarklassen ”flyttar” till Asien, och en växande medelklass röstar fram borgerliga regeringar. Speciellt som bokens forskare visar på att bara drygt hälften arbetarklassen ens uppfattar sig som arbetarklass. Av hela befolkningen är det alltså endast 24 procent som ser sig som arbetare!
Resterande arbetare (17 procent) uppfattar sig själva som medelklass.

Finns det då något som kan ändra den här situationen i framtiden? Ja, menar exempelvis Jeff Rubin i ”Why Your World is About to Get a Whole Lot Smaller – Oil and the End of Globalisation”. Problem med oljan, miljön och klimatet kommer att leda till att industrin ”åternationaliseras”. Det blir lönsamt och ekologiskt att flytta tillbaka tillverkning från Asien till Europa (speciellt som den 200 miljoner starka arbetarklassen i Kina nu börjat kämpa upp lönerna). Arbetarklassen ”kommer hem” igen, och med den potentialen för vänsterpolitik.

En annan tanke står forskaren Gunnar Gillberg för i ”Individualiseringens villkor”. Han ser en gryende radikalitet bland medelklassens barn i riktning mot miljö, ekologi, nykooperation och socialt företagande. En framtida vänsterpolitik skulle alltså kunna bygga på en klassallians mellan en minoritär arbetarklass och växande radikal medelklass. Och redan i dag finns ju ett kvardröjande stöd för välfärdsstaten bland många tjänstemän.

Slutligen kommer jag att tänka på den uppmärksammade boken ”Jämlikhetsanden” som menar att ett jämlikare samhälle inte bara blir lyckligare utan även mer miljövänligt (genom att minska statuskonsumtionen). Så kanske en framtida vänsterpolitik kan bygga på arbetarkrav på jämlikhet, på radikala medelklasskrav på ekologisk omställning, samt på bådas krav på ett verkligt medbestämmande på arbetsplatserna?

Läs också:

Läs mer: Internationalen, Fria,

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om En fråga om klass, Arbetarklass, Val, Borgerlighet, Klassamhälle, Klasskillnader, Nyliberalism, Medelklass, Borgarklass, Shopping, Vin, Öl, Socialism, Vänster, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik

Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?

12 Okt 2010 : 08:59

Anders_S

Fascism, Folkrörelse, Populism, Rasism, Social rättvisa, Social välfärd, Sverigedemokraterna

5 kommentarer

”Som Sverigedemokrat ser jag detta som väst största utländska hot sedan andra världskriget” ( Jimmie Åkesson, Aftonbladet 19/10, 2009 ) I parti och minut har Sverigedemokraterna (SD) de senaste åren utmålat islam som den stora samhällsfaran. Det har utvecklats till själva navet i detta värdekonservativa, populistiska partis främlingsfientliga synsätt.

Så har då detta parti, som bland annat vill tulla på muslimers grundläggande demokratiska rättigheter, gjort sitt intåg i den svenska riksdagen. Valresultatet slog inte ner som en blixt från klar himmel utan är konsekvensen av en lång tillväxtperiod, såväl vid valet 2006 som vid höstens val fördubblade SD sitt röstetal. När man nu landade på 340 000 röster och 5, 7 procent blev partiet med en hårsmån större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Med hela 20 miljoner i valbudget – mer än Miljöpartiet och Vänsterpartiet sammantaget – hade man i detta val möjlighet att sprida sitt budskap till alla Sveriges hushåll.

Undersökningar visar att andelen svenskar som tycker att Sverige tar emot för många flyktingar stadigt minskat sedan mitten av 1990-talet. Undersökningar visar dock även att 20 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientlig parti – det är från denna femtedel som SD får sin livsluft.

Efter valet har det ägt rum rejäla mobiliseringar när tiotusentals människor gått ut på gator och torg över hela landet för att manifestera sitt motstånd gentemot SD:s främlingsfientliga politik. Det har varit viktiga manifestationer, ett sätt att motverka den uppgivenhet och passivitet som annars valresultatet kunde ha givit upphov till. Nu behövs det emellertid att vi formulerar mer långsiktiga strategier för att erodera SD:s stöd bland vissa samhällsskikt. SD behöver inte längre – med sitt alltmer månghövdade inträde i de parlamentariska församlingarna och den alltmer stinna partikassan – gatan för att kommunicera sin politik. Därför bör också vi som vill ändra sakernas tillstånd kalibrera om vårt fokus – mindre krut på demonstrationer och andra typer av offentliga manifestationer och mer kraft på att komma i kontakt med SD:s rottrådar. Vi socialister vill i detta sammanhang betona två aspekter:

-Vi måste återigen försöka att skaka liv i Folkrörelsesverige. Framför är det ett vakuum inom facket som gapar allt tommare. På 1970-talet hade socialdemokratin kanske 100 000 arbetsplatsombud. Vad blev det av alla dessa ombud? Risken är att SD utnyttjar det uppkomna tomrummet och ”äter sig in” i delar av arbetarklassen, speciellt inom förbund som Byggnads och Transport där vi ser många exempel på social dumpning när utländsk arbetskraft tvingas att arbeta under eländiga villkor. Oavsett varifrån en arbetare kommer måste fackets utgångspunkt här vara kamp för öppna gränser och lika rättigheter. Det är även nödvändigt att facket demokratiseras och i mycket högre grad utnyttjar strejken som konfliktvapen. Saltsjöbadsandans samförståndstid mellan arbete och kapital är ett minne blott som aldrig mer kommer åter.

-Det handlar om att levandegöra ett perspektiv som klart och tydligt lyfter fram att det finns en annan väg än den för tillfället rådande. Historien är minst av allt slut. Facket kan i samarbete med sociala rörelser vrida klockan åt ett helt annat håll än idag. Det som främst pockar på är det gigantiska företaget att klimatomställa hela samhället. I det sammanhanget är det av yttersta vikt att återigen resa frågor om ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning och en utbyggnad av den sociala välfärden, även som element i en politik för full sysselsättning. I ett samhälle med låg arbetslöshet och en väl fungerande välfärd rycks också mycket av grogrunden för SD:s missnöjespopulism bort.

Läget kan idag uppfattas som svårt, om än inte hopplöst. Vi bör då ha i minne att arbetarklassen och folkliga rörelser har rest sig ur än värre historiska situationer än idag. Gå bara 70 år tillbaka i tiden – hösten 1940 – när fascistiska krafter kontrollerade nästan hela den europeiska kontinenten och motståndskämpar av skilda schatteringar tvingades att huka i sina skrymslen. Fem år senare var fascismen besegrad och vi gick in i en period av socialt välfärdsbygge. Historien tar aldrig slut – vi kan återigen vända blad!

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Mullvaden1, 2, Kildén & Åsman, Röda Malmö,
Borgarmedia: AB1, 2, 3, 4, EX, DN1, 2, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Val, Högerpopulism, Främlingsfientlighet, Rasism, Folkrörelser, Social dumpning, Välfärd, Sysselsättning, Social välfärd, Solidaritet, Sverigedemokraterna, Fascism, Rasism, Samhälle, Politik

Det kan vara jobbigt i förorten

12 Okt 2010 : 08:07

Anders_S

Bostadspolitik, Brott, Göteborg, Social välfärd, Våld

5 kommentarer

Jag har aldrig bott i en förort i en svensk storstad, men jag är delvis uppvuxen i Stenungsund, en bruksort som då hade lika hög kriminalitet som storstaden. I Stenungsund bodde mamma på Hasselbacken, pappa på Ekbacken (villor/radhus). I bägge områdena var det arbetare som bodde. Det var arbetarområden. Sen flyttade min mor till Hammarkullen. Då bodde jag i Haga och sen där jag bor nu. Problemet med Stenungsund var att det var skittråkigt där. Och med miljonprogramsområden Hasselbacken och Kopper var det som Marcus Birro skriver om Göteborgs förorter:

Ingen vill bo i dessa områden.

De fattiga tvingas till det.

Men alla fattiga mördar inte.

Mordet på Elin är bestialiskt, rått och att det sker i en förbannad förort är ingen slump. Det är heller ingen slump att människor som av fattigdom tvingas bo i dessa områden hatar det, vill flytta, drömmer sig bort.

Jag är uppväxt i en förort. Jag hatade förorten. Den var bara avskärmad, ful, tråkig och meningslös.

Detta var ändå för rätt länge sedan när några packade grannar ställde till det på gårdsfesten två gånger om året.

Det var långt innan delar av Sverige förvandlades till laglösa zoner; hela bostadsområden runt de stora städerna (och även de något mindre) är delvis i de kriminellas händer.

De städade, skötsamma människorna med stora drömmar, låser in sig, lämnar fältet fritt. Vi är utsatta för terror i vårt eget land.

Av missanpassade människor (både svenskar och svenskar från andra länder) som skövlar, begår brott och dränerar oss på allt vårt ljus.

[…]

Min förståelse har runnit ut.

Mitt hopp har det inte.

Vi måste se vårt eget land i vitögat.

Innan det är för sent.

Det fisnn massor med problem i förorten. Problem med en del människor och problem med gangstergäng. Och med det senare är det värre i Göteborg än de flesta andra städer. Förra året sköts det mer än 350 gånger i Göteborg. Dvs det var i princip skottlossning varje dag. Att då inte tro att det finns problem är mer än lovligt naivt. I Göteborg finns fler gangstergäng än i någon annan svensk stad. I Göteborg finns Hells Angels (2 klubbar), Red Devils Mc, Red & White Crew, andra 1%-klubbar med anknytning till Hells Angels, Bandidos MC, X-team, Asir, Tigrarna, OG, Gårdstensalliansen, Naserligan, arvtagarna till RK, andra jugoslaviska gangsternätverk, Biskop 418, Backa Kids, 187, Brödraskapet Wolfpack, gäng med svenska storgangsters, andra gäng och kanske också Black Cobra, fler porrklubbar än i någon annan svensk stad och det är en av fyra svenska städer som traditionellt haft gatuprostitution.

Den organiserade brottsligheten finns långt in i kommunen som beställt tjänster från Hells Angels-kontrollerade företag. Det är muthärvor och det finns märkliga kontakter mellan en del poliser och den organiserade brottsligheten.

Det finns alltså otrygghet i Göteborgs förorter och mordet på Elin Krantz kan sägas vara en symbol för denna otrygghet. Att inte prata om dess problem och att inte föreslå lösningar är att lämna fältet öppet för sverigdemokrater och andra rasister som ju är experter på att presentera så kallade lösningar som låter enkla men som faktiskt inte alls är några lösningar utan innebär att det blir ännu sämre för de fattiga i detta land. Då måste vi andra visa på vägen framåt och presentera lösningar på de problem som folk upplever att de har. Och brottslighet och våld upplevs som ett problem i vissa förorter. Detta oavsett att det inte finns något belägg för att det ökar eller att det är värre idag än för 10 år sen.

För att lösa problemen behövs många åtgärder, förorterna måste rent fysiskt göras tryggare, eller rättare sagt, byggas om så de upplevs som tryggare, genom olika åtgärder som nybyggnation och om det behövs, också rivningar. Något som faktiskt redan gjorts i Göteborgs förorter, som exempelvis i Hammarkullen (i mitt tycke inte riktigt så lyckat). Men det är knappast nog. Det behöver också byggas mer bostäder för att lösa bostadsbristen och det ger dessutom möjligheter att minska boendesegregationen i staden. Att minska segregationen är bra och det ökar den upplevda tryggheten. Bostadsbristen är ett problem för fattiga och därmed ett problem för förorten. De rika har inga bostadsproblem.

Det behövs mer grundläggande åtgärder också. Fler jobb måste skapas så att arbetslösheten minskar. Detta kan göras genom att anställa fler i offentlig sektor och genom att det som ägs gemensamt rustas upp och återställs till den nivå vi hade innan alla nedskärningar. Det behövs sysselsättning för unga, det behövs möjligheter att leva på socialbidraget (försörjningsstödet) och a-kassan (vars nivå inte spelar nån som helst roll för arbetslösheten när det inte finns några arbeten, så som det alltid är när det är stor arbetslöshet). Det behövs mer pengar till skolan, det behövs mer pengar till fritidsverksamhet. Det duger inte att bara prata om problemen, det duger inte att låtsas som om det inte finns problem.

Marcus Birro må vara reaktionär och ha en gammaldags syn på mycket. Men det är inte samma sak som att han är sverigedemokraternas intellektuella avantgarde. Det betyder inte heller att han alltid har fel. Därför har jag citerat hon här ovan. Men han reagerar ofta alltför känslomässigt och har ofta för dålig kunskap om det han skriver om. Kanske är han naiv också. Och förstås har han ofta fel. Men det gör honom inte till sverigedemokrat eller nån slags högerextremistiskt avantgarde. I likhet med honom gillar jag inte heller fundamentalister. Vare sig de är kristna eller muslimer. Även om jag inte ser det som nåt större problem i vårt land. Men Birro tycks mest ogilla muslimska fundamentalister, så lite islamofob kanske Birro ändå är.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Förorter, Miljonprogrammet, Gangsters, Gangstergäng, Arbetslöshet, Rotlöshet, Segregation, Korruption, Marcus Birro, Brott, Göteborg, Våld, Bostadspolitik, Välfärd, Samhälle, Politik

Tid for klassekamp! Tid for organisering!

11 Okt 2010 : 19:08

Anders_S

Demokrati, Klass, Social rättvisa, Sverige

Inga kommentarer

Nu står vi overfor yderligere fire år med Reinfeldt, fire år med åben borgerlig klassepolitik. Vi socialister ser det som vores opgave i denne svære stund at opbygge et virkeligt rød-grønt alternativ fra grunden, at give vores bidrag til at styrke en faglig bevægelse klar til kamp samt at opbygge bevægelser til forsvar for social velfærd og støtte til en grøn samfundsomstilling.

”Socialdemokratiet kommer aldrig mere til at eje Sverige,” skrev Göteborgs-Posten i sin leder den 20. september.

Dagen efter Alliancens valgsejr er de borgerlige ledersider ved at løbe over af klassebestemt tilfredshed og selvretfærdighed. ”Der er et historisk gennembrud”, fortsætter Göteborgs-Posten, og henviser til at Reinfeldt er den første borgerlige statsminister i moderne tid, som det er lykkedes at blive genvalgt. Historiens vingesus viser sig på flere måder. Moderaterna, det parti som med næb og klør kæmpede mod den almindelige valgret, har aldrig siden den blev indført, haft så godt et valg. Socialdemokraterne noterer derimod sin laveste opbakning siden 1914. Bægeret blivertilmed endnu mere bittert af de fremmedfjendske Sverigedemokraters fremgang og indtog i rigsdagen. Hvordan kunne det gå sådan?

”Denne valgkamp har handlet om en sidste afsked med den bevægelse, som har domineret Sverige i 1900-tallet. Og jeg skriver netop bevægelse, for det er det som er forsvundet” (Göran Greider, Dagens Nyheter 19/9). Greider sætter her fingeren på det basale i tidens udvikling. I dag findes der ikke meget tilbage af den mangfoldige bevægelse, som en gang fulgte medborgeren fra vugge til grav – eller i det mindste fra at være ”ung ørn” (organisation for børn og unge, o.a.) til Fonus. (begravelsesfirma).

Medlemskorpset er brudt sammen. Så sendt som i begyndelsen af 1990′erne lå medlemstallet på en kvart million, i dag er det sunket til under 100.000. Det socialdemokratiske ungdomsforbund er skrumpet fra 50.000 medlemmer i begyndelsen af 1970′erne til i dag 2500. Af de en gang 100.000 faglige tillidsfolk, man hævdede at have i begyndelsen af 1970’erne, er der ikke mange tilbage. Og hvor mange af medlemmerne er i det hele taget aktive?

I løbet af det seneste årti har vi set, hvordan selve bunden er ved at gå ud af det Socialdemokrati, som en gang var Sveriges dominerende folkebevægelse. I samme takt har vi endog set, at bureaukratiseringen, topstyringen og højredrejningen er blevet yderligere tydeliggjort. Politikken bliver i stadig stigende grad udarbejdet langt væk fra de almindelige græsrødder. Den sag klares nu af professionelle politikere, funktionærer, spindoktorer og reklamebureauer. Her ligger forklaringen bag partiets tilbagegang i meningsmålingerne – fra topplaceringen med 50 procent i Erlanders sidste valgkamp ned til dagens bundplacering med 30 procent – samt at man ofte er nødt til at finde forstørrelsesglasset frem for at skelne deres politik fra de borgerlige partiers.

I dette års valgkamp kom al denne svaghed og udviskning af profilen tydeligt frem i dagens lys. Trods et gyldent udgangspunkt som opposition – med øgede modsætninger, sociale forringelser, finanskrise, klimasammenbrud osv. Og med Alliancen ved regeringsroret – sluttede det hele med et nederlag. Det bliver svært for vælgerne at forstå, når man som S og deres rød-grønne oppositionskammerater først i flere år heftigt kritiserer borgernes jobskattefradrag, hvorefter man sluger dette skattesænkningschok på 71 milliarder på nær sølle 2 milliarder. Yderligere lagde man sig med sin økonomiske politik indenfor de samme nyliberale rammer som Anders Borg (borgerlig finansminister, o.a.). At man i nogle enkelte spørgsmål – som a-kassen, sygeforsikringen og rut-fradrag (skattefradrag for at få udført rengøring og andet arbejde i hjemmet o.a.) – fremførte andre synspunkter og en anden politik, var ikke tilstrækkeligt.

Lad os forestille os, at man i stedet var gået frem med et helhedsprogram for udbygning af den sociale velfærd. Vi ved, at pengene findes. Alene de skattesænkninger på i alt 97 milliarder, som Alliancen gennemførte, skulle, ifølge en beregning af økonom Stefan Carlén fra HK-Stat kunne række til 231.000 fuldtidsjob i den offentlige sektor. Det er også langt mere end den sociale velfærd er blevet berøvet de seneste 30 år på grund af skattesænkninger og omfordelingspolitik til de riges fordel.

Tiden er inde for os mange på bunden at organisere os i klassekamp, som Åsa Linderborg og Daniel Suhonen udtrykte det i Aftonbladets kulturtillæg dagen efter valgnedturen: ”Klassekamp er, som Marx og Engels fremhævede, alle tiders melodi. Borgerskabet har fået lov til at skråle sine sange alene alt for længe. Det er på tide at fylde lungerne.”

Dette indlæg blev bragt som leder fredag den 24. september på www.internationalen.se, som udgives af Socialistiske Partiet, Fjerde Internationales svenske sektion.

Oversat af Ebbe Rand Jørgensen för danska Socialistisk Information.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Klassekamp, Organisering, Klassepolitik, Alliansen, Moderaterna, Socialdemokraterne, Göran Greider, Åsa Linderborg, Daniel Suhonen, Sverige, Klass, Val, Demokrati, Arbetarklass, Samhälle, Politik

Populism – missförstådd folkrörelse

11 Okt 2010 : 18:37

Hans Norebrink

Böcker, Högerextremism, Kultur, Politik och ideologi, Populism, Socialism

Inga kommentarer

Boknytt
Populisterna
Per Wirtén
Norstedt

Populism – missförstådd folkrörelse

När vanligt folk tycker att en nedrustad offentlig sektor och en utbränd vård/skolpersonal borde förstärkas med arbetslösa, för att lösa tre problem samtidigt, är det okunnig populism. När Svensson upprörs över roffande eliter som kräver att det arbetande folket sänker sina löner i samhällsansvarets namn, då kallas det avundsjuk populism. När arbetare kräver att rattfyllerister och misshandlare straffas hårdare beskylls de för hämndlysten populism.

Så inskränker man demokratin genom att utdefiniera de som angriper marknadens och individens heliga förtursrätt. När äkta folkstyre självklart borde innebära att majoriteten respekteras för var man beslutar att landa längs åsiktsaxlarna stat–marknad, jämlikhet–ojämlikhet och kollektivism–individualism.

Med det i åtanke resonerar Per Wirtén mycket övertygande – om än kringelikrokigt innan han kommer till skott på slutet – i sin essä- och debattbok Populisterna – En berättelse om folkets århundrade, där han beskriver populismen som en okänd alternativ folk- och arbetarrörelse. Som skrämmer och skrämt både borgerliga och realsocialistiska eliter genom sina visioner om en radikal demokrati. Orsaken till att populist blivit ett skällsord är just eliternas rädsla för folket och demokratins konskekvenser, menar Wirtén.

Han beskriver närmare fyra exempel på populiströrelser; sekelskiftets farmardemokratiska USA-populism rotad i det unga landets kultur, de samtida ryska narodnikerna/socialrevolutionärerna med sina drömmar om en kollektiv bondesocialism, mellankrigstidens ”tredjevägskooperativa”, lands- bygdsinriktade nationalrörelser i Östeuropa, samt den latinamerikanska populismen/peronismen.

Det blir väl mycket om amerikansk populism, men både den och den östeuropeiska varianten är i stort okända fenomen för mig, och säkert för många andra. Liksom hela perspektivet på populism som en vag, svår-definierad och annorlunda massbaserad underström av folklig radikalism, värd att ta tillvara på i dagens IT-globala brytningstid. Frågan är dock om det går att bryta den negativa stämplingen av ordet?

Författaren ser även spännande likheter mellan populism och skandinaviska folkrörelser som arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen (i den senare har han sina personliga rötter), där man också kunde återfinna det populistiska grundtemat överlägsen elit kontra folk som börjar tänka själv. Samtidigt lyfter han fram hur historiens segrande ideologier, höger som vänster, har marginaliserat alternativa tankeströmningar i det förflutna. De som Per Wirtén förtjänstfullt räddar åt eftervärlden i sin bok.

Enligt honom är populismen en klar vänsterrörelse med jämlikhet som grundtanke (kanske kan även nationalism ses så?). Statsvetenskapliga undersökningar visar ju att inställningen till jämlikhet är själva kärnan i dikotomierna (uppdelningarna) vänster–höger och arbete–kapital.

Däremot har en del av den tidigare nyliberala högern framgångsrikt utnyttjat den populistiska retoriken. Se Reagan och den nya republikanska högern och dess attacker på sin motelit; det liberala intellektuella (under-förstått judiska?) östkustetablissemanget. Eller den närmast rasistiska och fascistiska Nationella fronten i Frankrike som skickligt manipulerar folkets ilska mot eliten, samtidigt som de i grunden har en närmast biologisk syn på elitens överlägsenhet över den dumma massan (de vill själva ta över som auktoritär elit).

Högerpopulism finns alltså bara som retorik för masskonsumtion, medan vänsterpopulism är äkta vara.

Amerikansk populism för 100 år sedan känns inte så angelägen i sig – och kanske heller inte den populistiska rörelsens historik. Men i slutet bränner boken till och blir verkligen intressant och läsvärd, när Per Wirtén knyter samman sina resonemang i mer allmängiltiga diskussioner om elit kontra folk. Det är ett mycket aktuellt och angeläget tema, för även vid detta sekelskifte, även i denna oroliga brytningstid, ifrågasätts återigen själva tanken på folkmakt, på demokrati. Den vagt folksocialistiska eller småskalighetskapitalistiska populistiska strömningen framstår i det ljuset som en radikaldemokratisk motkraft till den globala, storskaliga och centralistiska råkapitalismen.

I ekonomismens, internationaliseringens och den modernistiska framstegsdeterminismens socialdarwinistiska ”enda-vägen”-era växer överklassens krav på stark expertledd marknadsanpassning (”låt de starka bestämma och berika sig så får även pöbeln lite smulor på köpet”). Därför är försvaret av folket som ett aktivt, medvetet handlande subjekt med en egen kollektiv identitet en viktig (populistisk) idétradition att försvara. När den socialt och geografiskt rotlösa kosmopolitiska världseliten (med sitt förakt för vanliga människor i deras lokala vardag) sviker folk, nation och nationell demokrati – då skulle de i militant populistisk motståndsanda kunna identifieras, brännmärkas och bekämpas som lands- och folkförrädare.

Läs mer: Per Wirtén, Tankar från roten, EX, DN, GP, Arena,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Populisterna, Per Wirtén, Populism, Högerpopulism, Vänsterpopulism, Politik, Kultur, Böcker, Socialism, Högerextremism, Samhälle

John Lennon med Red Mole

11 Okt 2010 : 17:36

Anders_S

Socialistiska Partiet

Inga kommentarer

John Lennon visar upp sig med Fjärde Internationalens brittiska sektions tidning ”Red Mole” i augusti 1971. Socialistiska Partiet är Fjärde Internationalens svenska medlemorganisation och har tidningen Internationalen samt bloggen Mullvaden.

Läs även andra bloggares åsikter om John Lennon, Red Mole, Fjärde Internationalen, Socialistiska Partiet, Samhälle, Politik, Historia

Obehagligt i Örebro

11 Okt 2010 : 08:28

Anders_S

Brott, Våld, Örebro

Inga kommentarer

Örebro plågas sen länge av två serievåldtäktsmän som begår överfallsvåldtäkter. I helgen ägde tre överfallsvåldtäkter/våldtäktsförsök rum. Naturligtvis blir man som kvinna mycket orolig när sånt här sker. Att polisen, trots omfattande arbete, inte har fått tag på någon gärningman efter att våldtäkter skett med jämna mellanrum under mycket lång tid gör förstås oron ännu större.

Samtidigt som vi kan konstatera att det är obehagligt att två serievåldtäktsmän härjar i Örebro så ska vi dock ockå vet attd enna typ av våldtäkter bara står för en mycket liten del av all anmälda våldtäkter. Flertalet anmälda våldtäkter sker i nära relationer, de som våldtar är oftast mannen, pojkvännen eller kompisen. (Källor: Brå, Polisen)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Våldtäkt, Överfallsvåldtäkter, Serievåldtäktsmän, Brott, Våld, Örebro, Samhälle

Idag startar älgjakten i västsverige

11 Okt 2010 : 08:08

Anders_S

Natur

3 kommentarer

Älgjakten i södra Sverige startar idag, men jag hörde redan igår skjutande i skogen uppe på landet. Förmodligen var det väl nån som var ute och värmde upp. För jägarna har ju säkerligen förberett sig under en tid och kanske behöver man också testa sina vapen. Frågan är om man får göra så? Skjuta för nöjes skull eller för tränings skull ute i skogen?